50:50

Igår kväll sprang jag på bana. 25 varv. Helt galet. KM med IK-jogg stod på schemat och redan där hör man ju att det inte är någon direkt bra idé. Jag menar jag är ju inte direkt i toppform för tillfället så någon bra tid var ju inte att räkna med, än mindre en framskjuten placering. När jag läste igenom startlistan och de andras personbästa var det faktiskt ingen tvekan om att jag skulle komma sist. Bli varvad. Om och om igen. När jag skriver det så här förstår jag egentligen inte varför jag åkte dit, men på något sätt är det ändå roligt.

Det var en strålande vacker kväll och de yttre förutsättningarna var perfekta, några plusgrader och en långsamt sjunkande sol. Mina egna förutsättningar var desto sämre. Jag hade laddat med babysim och dessutom glömt den lilla detaljen att amma. Dessutom kom H försent hem vilket ledde till en stressad och något ofokuserad Mina. Väl på plats i Stenkullen utanför Lerum möttes jag av ett glatt och positivt gäng, utmärkt tidtagning och varvräkning. Efter lite halvdan uppvärmning var det dags för start och jag blev direkt ifrånsprungen av hela fältet. Även om jag vetat om det var det aningens knäckande, men jag motstod suget att hänga på de andra tjejerna. Mitt nya postgravida jag ska nämligen bli bra på att disponera lopp, ta det lite lugnt och hellre ha krafter kvar. När man inte sprungit mer än 15 gånger på ett halvår och inte allas är van att springa en mil, än mindre springa den snabbt är det lite svårt att veta hur snabbt det ska gå och hur man kommer orka. Bestämde mig för att försöka hålla 5 minuters tempo vilket fungerade utmärkt i nästan 15 varv, sen orkade jag inte mentalt utan tappade ungefär 10 sekunder per varv. Sista fem varven orkade jag öka igen och kom tillslut in på tiden 50:50. Då hade jag blivit varvad sex gånger av vinnaren och minst en av alla andra. Sista varvet var mörkt kallt och ensamt, men med en stor och fin hejarklack. Trött och trots allt ganska nöjd spurtade jag i mål. Nu ska jag ladda om och satsa inför nästa KM som är i höst. Då är det bara 12,5 varv

Perfect Day

I går hade jag och Inez en perfekt mammaledig dag. Vi började med en lång sovmorgon, som efterföljdes av en likaledes lång frukost. Sen njöt vi ordentligt av att vara lediga genom att ta en lång promenad i vårsolen. Under promenaden avnjöts kaffe i solen inteoch det var så varmt och skönt att jag kunde ta av mig jackan och till och med amma en stund. Sådana här dagar är det verkligen härligt att vara ledig.

Dagen avslutades med intervaller i Skatås med IK Jogg. Tyvärr fick jag håll och magkramp redan under passet vilket sen blev ännu värre när jag kom hem, så min perfekta dag avslutades lite mindre perfekt.

Negativ split

Så här snygg var jag vid förra årets målgång. Notera all snö

Pappa och jag har som tradition att starta och avsluta tävlingsåret i Skatås. På hösten är det finalloppet som gäller, nu på våren Solvikingarnas vårtävling. Det är en väldigt opretentiös tävling. Ett varv på grusåttan, utan avspärrningar och nästan utan flaggvakter. Samtidigt en väldigt trevlig och välarrangerad tävling med speaker, gainomax efter målgång och snabbt rapporterade resultat. Dessutom har det varje år vi varit med varit strålande solsken. Så också idag. Efter graviditet, förlossning och nästan helt utebliven vinterträning hade jag inte så höga förväntningar. Såg det mest som ett tempopass. Bestämde mig för att gå ut lugnt och sedan öka om jag orkade. %.30 tempo kändes lagom. Kanske lite för lagom. Pulsen låg på långpassnivå och efter 3,5 kilometer kändes det hela mer som ett lufspass än en tävling. Dividerade en stund med mig själv. Nog skulle jag orka lite snabbare än så här. Ökade till strax över 5 minuters tempo och när även det kändes bra ökade jag lite till. När jag precis missade 40 minuters gränsen kändes det lite surt, men så här i efterhand känns det väldigt bra. Jag hart nog inte tappat så mycket trots allt, förra året gick det två minuter fortare, men då var jag betydligt mer slut efteråt. På måndag vankas intervaller och på onsdag 10.000 meter på bana. Sen väntar en vecka på Kanarieöarna. Ljuvligt!

Fantastiska kropp

För knappt fyra månader sen genomgick min kropp en omfattande operation. Av detta syns knappt ens ett spår, bara en tunn röd linje precis vid troskanten. Inte heller märks det vid löpning eller annan träning. Innan denna operation hade min kropp utsatts för en ganska stor påfrestning i form av hormonpåslag och viktuppgång. Av detta märks heller inte mycket. Vikten är borta och kroppen känns i princip som vanligt. Förutom allt detta utsattes kroppen för en mycket måttlig träning under nästan ett år, varav drygt tre månader i princip helt utan träning. Men även detta verkar min kropp ha klarat av. Efter drygt två månaders hemmaträning kan göra lika långa plankor som innan graviditeten och lika många armhävningar. Antagligen tar jag lite mindre i bänkpress och latsdrag än innan, men konstigt vore väl annars. Vid gårdagens löppass, som var det fjortonde sen förlossningen och det sjunde utan gånginslag, kändes en mils löpning som ingenting. Om något så kändes det lättare än innan graviditeten. Kroppen är fantastisk!

Vila sig i form

Inez vilar sig i form inför eftermiddagens babysim. Kan behövas efter två dagar på universitetet.

15 km pannbensbyggande

Jag ska inte tråka ut er med en detaljerad beskrivning av mitt löppass, men det var av det mer pannbensbyggande slaget. Det innehöll långa uppförsbackar, mängder av grus, extremt mycket motvind och en hel del avgaser och fula delar av Göteborg. När snön smälter blir inte stan särskilt vacker. Motvind och vagn är ingen bra kombination har jag konstaterat tidigare, det blir som ett segel av korgen under vagnen. För ganska många hade 15 km knappt räknats som ett långpass, särskilt inte med mina modesta kilometertider, men för mig var detta nytt rekord den här sidan graviditeten och i ärlighetens namn hade det lätt räknats som ett långpass för mig även innan.

Emotionell urladdning

Den här helgen har det inte blivit någon träning, eller i varje fall ingen löpning. Plankor och lite annan allmänstyrka kör jag nästan varje dag, men det räknas inte riktigt i min värld. Det ger ju inga kilometer i dagboken. Lördagen var planerad vilodag och fylldes istället med en tripp till IKEA. Besöket på varuhuset gick smidigt och lätt med Inez i sjalen och inköpslistan färdig. Men sen vill jag helst att det ska vara klart, att möblerna ska stå på den plats jag planerat för dem i lägenheten aproximalt tio minuter efter inköp. Så är det ju aldrig. IKEA:s hela affärsidé är ju platta paket och självmontering och för varje gång jag handlar där verkar det bli mer att montera. Snart säljer de väl bara en ritning och lite brädor. De flesta verkar ju älska att snickra lite själva. Fixa och bygga om och alltid ha lite nya projekt på gång. Inte jag. Jag gillar när det är ordning. Var sak på sin plats och färdigt och klart. Så man kan slappna av och inte behöver fundera på vad man borde göra. Ja, ja, nu var det ju inget projekt vi hade startat utan bara några möbler inköpta från IKEA. Som dessutom H monterade ihop medan jag och Inez myste. Så mycket för den jämställdheten. Hur som helst är nu allt monterat och på plats och det enda återstående problemet är vad vi gör med alla de möbler som blev över. Eftersom det är fullt på vinden står de nu, i väntan på att bli sålda på blocket, på väl utvalda ställen i lägenheten. Stilfullt.

På lördagskvällen skulle vi på fest och min mamma var på besök för att ta hand om lillan. Inez och jag är nästintill sammanvuxna och jag har nog inte riktigt insett hur mammig hon blivit och hur Inezig jag blivit. Varje gång mamma bar iväg med Inez bort från mig började lilltjejens underläpp att darra och hon brast ut i gråt. När hon vant sig vid sin mormor gick det bättre, men det kändes inte helt hundra att lämna henne. Även om jag i visste att mamma skulle klara av att ta hand om Inez precis hur bra som helst fylldes hela jag av längtan efter henne efter bara några timmar på festen. Strax efter elva kom jag hem och fann då Inez sovandes i mammas famn, visst hade hon varit lite gnällig, men mest glad och nöjd.

I söndags var jag helt slut. Emotionellt urladdad. Så trött har jag inte varit sen Inez föddes. Tanken på att lämna henne för att ge mig ut och springa kändes allt annat än lockande och min kropp hade aldrig orkat en vagnjogg. På eftermiddagen besökte vi däremot IK joggs årsmöte där Inez charmade samtliga deltagare och jag blev vald till ordförande. Roligt.

Helgens planerade långpass har vi sparat till idag. Ett varv runt älven med barnvagnen står på programmet. Långsamt kommer det att gå.

Vilodagar i solskenet

I två dagar nu har jag vilat. Eller egentligen inte alls vilat, men inte tränat. Dessa dagar har vi spenderat ganska många timmar på passcentralen och ännu fler timmar på promenad i solen. Dessutom har vi varit på öppna förskolan och babysimmet. Inez har också lärt sig vända sig från mage till rygg och så har vi haft besök av morfar. Just nu sover lillhjärtat i min famn. Det är jobbigt med vilodagar tycker hon

Solsken

Idag var det vår. Inte bara en föraning om vår, utan full strålande vår. Solen värmde och fåglarna sjöng. Solen gör mig alltid lycklig inifrån och ut. Det är något visst med vårsolen för oss nordbor. Den liksom lockar och pockar på ett alldeles speciellt vis. Just idag gjorde solen mig extra gott. Allt som hänt med jobbet har gjort att jag varit i lite av en svacka. Senaste veckan har jag ju dessutom jobbat heltid och därigenom inte känt mig som en särskilt bra mamma. Lite för att jag på sätt och vis gillat att jobba, att vara i hetluften och styra och ställa. Ordna upp. Organisera. Göra sånt jag är bra på och dessutom känna mig viktig och meningsfull. Även om det är underbart att vara med Inez trivs jag allra bäst när jag har massor att göra. Det ger mig dåligt samvete. Men nu är det färdigjobbat för den här gången. Nu ska jag ägna mig helhjärtat åt min lilla älskling och bara njuta av den stundande våren. Försöka lägga bort oron för jobbet och glömma undan den gnagande känslan av meningslöshet som alltid infinner sig när jag har för mycket ledig tid. Solen lockade i alla fall fram en känsla av lycka som jag inte riktigt känt på ett tag förutom korta stunder när jag myser med Inez. Två långa promenader i solskenet blev det idag och det var precis vad både kropp och själ behövde.

Gårdagens intervallpass då? Jo, det var precis så underbar som jag hoppats. Vi körde minutstege 1+1+2+2 följt av 3+4+4+3 följt av 2+2+1+1 med 30 sekunders vila mellan varje och en minut mellan seten. Det var helt underbart. Jobbigt på ett bra sätt och utan att göra ont nån stans. De två sista intervallerna tryckte jag på ordentligt, lät benen löpa. Pulsen steg och hjärtat ville nästan slita sig loss ur bröstet. Det var underbart! Jag längtar redan till nästa gång

Längtar...

...efter kvällens intervaller. Jag älskar intervaller. Att springa snabbt, sådär att det nästan gör ont är det bästa jag vet. I kväll står det intervallstege på schemat på IK-jogg träningen. Jag har inte sprungit intervaller med nån slags ordentlig fart sen jag fick veta att jag var gravid. Det är nästan ett år sen. Kan ni fatta vad jag längtar

Härliga träningsvärk

Igår var jag nästan lite orolig. Det värkte lite här och var i min stackars kropp och jag var orolig att jag tagit i för hårt, sprungit över min förmåga. Idag har all ledbrutenhet försvunnit och ersatts av något mer välkommet. En välbekant och efterlängtad gammal vän. Träningsvärk. Härligt!

14 km 14 veckor post pregnancy

På grund av förkylning, som i och för sig försvunnit för länge sen, och jobb på min kaotiska arbetsplats, har det blivit dåligt med löpning på sista tiden. Idag blev det dock änding på det och istället distansrekord som hette duga. Dubbelt upp. 14 km mot 7 förra gången. Det känns lite i kroppen så här i efterhand, men under tiden var det härligt.

Halv tio tog jag bussen till stan för att möta långpassgruppen från jogg.se. Klev av vid nordstan och hade således 1,5 kilometer i benen när jag nådde mötesplatsen på Heden. Då dog klockan. Frågan som då uppstår är om kilometrarna efter det räknas. Finns de verkligen när de inte registrerats av Garmin? Hur gjorde folk förr, innan tekniken kan man undra?Denna fråga och andra livsviktiga spörsmål avhandlades med Madde, Mia och en rad andra trevliga löpare under löpturen som gick från Heden genom Haga och vidare bort över Älvsborgsbron. Jag hade redan innan bestämt att det fick räcka med dryga milen så vid lindholmen svängde jag av och stack hemåt. 10,7 km och 62 minuter meddelade Maddes Garmin. Hemvägen har jag sprungit så många gånger att jag vet att den är 2 km. 14 kilometer är långt för mig även innan jag blev gravid. Jag har aldrig gillat långpass, men med sällskap var det ju betydligt roligare nästan kul faktiskt. 14 km 14 veckor efter kejsarsnittet känns bättre än jag hade vågat hoppas på. På måndag släpps ett 10 veckors program inför varvet på jogg.se så från och med då ska jag verkligen försöka få in tre till fyra pass i veckan varav två utan vagnen, ett långpass och ett kvalitetspass.

Nu ska jag mysa lite med Inez innan det är dags för lördagsmys och melodifestival

När det inte blir som man planerat

Igår hade jag planerat att springa en sväng, men eftersom vad som skulle vara ett kort fackmöte på jobbet förvandlades till en heldag av arbete så blev det inte så. Det är lite struligt på jobbet just nu och de behövde min hjälp för att reda ut visa saker. Efter att ha jobbat i en och en halv dag med detta är jag inte säker på att det är möjligt. Det är verkligen en härva av trassel alltsammans. För elevernas skull gör jag dock ett ärligt försök. Detta nya fokus gör att träningen får komma lite i skymundan. Idag har jag haft lite känningar av halsont så vila kanske ändå är bästa medicinen.

I dag har lillan vaccinerats. Hon blev tre månader i går och då är det dags för vaccin. Lite jobbigt var det allt att se sin lilla flicka bli alldeles förtvivlad. Som tur var gick det snabbt över och även om hon varit lite småkinkig och trött under eftermiddagen verkar hon inte må direkt dåligt. Vi har lekt tillsammans på filten och pratat massor nu under förkvällen. Hon är så stor och duktig lillflickan. Pratar hur mycket som helst och kämpar ivrigt för att lära sig rulla. Det går väl sådär, hon får inte med sig armen så hon fastnar liksom halvvägs och blir superfrustrerad och arg. Men övning sägs ju ge färdighet så snart lyckas hon nog.

Nu kommer snart H hem och jag har varit en riktig husfru och lagat sötpotatissallad med chili. Hoppas den smakar lika gott som jag minns den.

Som en kalv på grönbete

Ja, så kände jag mig igår på träningen. Det var helt fantastiskt att vara i Skatås igen, att springa på riktigt. Korta backintervaller stod på schemat efter 3,5 kilometer uppvärmning. Under graviditeten kunde jag knappt springa uppför en liten slänt utan att pulsen rusade och mjölksyran rann till. Igår kunde jag ta i nästan som vanligt. Liksom vila uppför. Springa med god teknik genom hela backen. Vända och springa snabbt, men kontrollerat, nerför. Efter fyra varv vilade vi. Jag kände mig stark. Snabb. Även om de jag sprang med var ännu snabbare. Fick kämpa för att inte förta mig. Inte rusa på för snabbt, dras med i tempot. Sista omgången låg jag lote efter och bestämde mig därför för att bara köra 2 varv, men att hänga på Helena som är precis lagom mycket snabbare uppför. Väl nere efter de två varven kom Tricky ångandes. När han satte av på ett varv till kunde jag inte motstå frestelsen att försöka hänga på. Det gick. Snabbt och slitigt, men inte omöjligt. Väl nere var jag ganska slut, men på ett skönt vis. Efter 3,5 kilometer nedjogg med paus för lite styrkeövningar hade jag samlat ihop 9 km. Jag kände mig trött, men glad. Inte slut, utan som att det fanns mer att ge. Under hela träningen kändes det så otroligt bra. Lätt och lockande. Hela tiden som att jag inte gick på max. Ville hoppa och skutta. Göra små hoppsasteg liksom. Jag längtar redan till nästa gång. Om två veckor är det dags igen. Då är jag förhoppningsvis ännu starkare.

På vägen hem längtade jag efter Inez så jag nästan gick sönder. Min älskade bebis. Jag hade ju aldrig varit utan henne så länge förut. Hon och H hade såklart klarat sig galant utan mig, även om jag tror att hon blev glad att jag kom hem.