Trailrunning

Som gravid tar jag det ju mest lugnt och tränar för att må bra, men nån gång ibland är det ju roligt med en tävling. Som gammal orienterare lockar terränglopp, gärna i obanad terräng mer än klassiska asfaltslopp. Därför hoppar jag gärna över Midnattsloppet medan jag helst inte missar möjligheten att springa ett lopp som Göteborg Trailrunning.

Terrängloppet har många fördelar jäntemot asfalts diton. Underlaget sliter inte lika hårt på kroppen, upplevelsen är mer meditativ och ger möjlighet till såväl frisk luft som naturupplevelse, antalet deltagare är lägre så man riskerar inte att få en oönskad armbåge i magen och framförallt: man hetsas inte att springa för att slå sitt pers. Jag känner mig själv och vet att jag skulle ha svårt att springa lugnt på 10 km asfalt. jag skulle bli besviken och känna att det var meningslöst. Under terrängloppet kan jag ta det lugnt och njuta av naturen. det går inte att springa fort uppför ett stup eller genom en mosse med en bebis i magen. Men det går att ta sig runt. 

Loppet startade vid vackra Kåsjöns badplats och började med 500 meter grusväg. Redan efter 100 meter fick vi klättra över en stock, liksom för att illutrera att detta inte var något vanligt lopp. Efter grusvägen bar det av in i skogen, men fortsatt relativt lättlöpt. Jag blev ganska snabbt defilerad av de flesta i fältet eftersom jag tog det väldigt lugnt. En bit in i loppet började det kuperade. Snitslarna verkade leta upp den mest knixiga och kuperade vägen, upp och ner över stock och sten. Ungefär halvvägs var det så dags för ravinen. Måste erkänna att den var mindre skräckinjagande än jag trott på förhand. Visst fick man klättra och nån löpning var det ju inte tal om med en stigning på 55%, men det var kort och därmed ganska snabbt avklarat. Värre var det då med långe mosse. Jag lät mig luras av de första ganska torra metrarna och intet ont anande stod jag plötsligt med hela benet i lermossan. Ja ja, vad gör man. Ingen idé att gå, då blir det bara ännu jobbigare. Bäst är att springa med lätta steg, men det är ju lättare sagt än gjort med 7 kilos gravidmage. Jag tog mig igenom hela mossen och sen väntade en glad man som ropade något om att det snart var utför. Det gav mig lite extra energi och trots trötta ben lyckades jag springa både uppför och nerför en stund till innan den efterlångatde vätskan närmade sig. Jag slängde i mig en mugg sportdryck och stack sedan iväg på de sista 2 kilometrarna. Nu var det mest stig och en hel del utför så jag lät benen pinna på. Klockan hade vid det här laget gett upp (hade som vanligt glömt att ladda den) så jag vet inte hur fort det gick, men det kändes snabbt. När jag såg sjön la jag i en extra växel och spurtade, bara för att mötas av några tokiga militärer som ville att jag skulle springa under en snitsel och genom några bildäck. Ja ja, tänkte jag, men sen fattade jag ingenting. Vart skulle jag nu ta vägen, jag hade ju sprungit förbi målet. Förvirrad vände jag mig om för att fråga någon när jag hör speakern säga att jag ska fortsätta ner i sjön. Så ner i sjön sprang jag och sen upp igen och äntligen i mål. Aldrig har en banan smakat så gott. Trött men lycklig. 55 minuter blev tiden. På 6,2 km. Det ni. Nästa år ska jag ha 10 minuter bättre tid.

lerigt, jobbigt och alldeles alldeles underbart

så kan man sammanfatta trailrunningloppet idag. Ett sånt lopp som man blir lycklig av att springa. Även om man kommer nästan sist. en längre beskrivning kommer senare, tillsammans med några bilder

jag anar ett mönster

På senaste tiden anar jag ett mönster i bebisens rörelser. Strax före lunch är första gången under dagen som den gör sig påmind mest hela tiden. Det är ett intensivt bökande som inte går att undgå. Sen håller den sig lugn till framåt eftermiddagen, vid halvfyra tiden är det så dags för gymnastik igen, en halvtimmes bökande innan lugnet åter infinner sig. Sista passet kommer framåt nio-tiden, lagom när jag varvat ner. Det är ganska mysigt med denna regelbundenhet. Även om den ibland rör sig vid helt andra tider, verkar dessa vara favoriterna. 

MVC-besöket idag gick bra. Jag ska mäta mina sockervärden 6ggr/dag i en vecka och sedan gå på återbesök. Om värdena är bra kommer vi sedan mest hålla kontakten via telefon. Så  länge värdena är bra finns dte inga risker för varken mig eller bebisen vilket var skönt att höra.

I kväll blir det Kettlebellarmy, men först ska vi åka och hämta vår nya (nästan) fina bil.

söndag

Precis som jag gillar hösten så gillar jag också söndagar. På söndagskvällar kan man planera veckan som kommer och skapa rutiner. Gärna några listor. Att göra-listor, veckomatsedlar och träningsplanering. Inrutat och klart. Sen är jag redo att möta veckan. Till och med redo att vara spontan. För om jag bara har det på min lista så kan jag sedan göra avkall, ändra om, vara spontan. Då vet jag ju vad jag går miste om, vad jag prioriterar bort eller om.

Denna vecka är det dags för första IK-jogg-träningen för hösten. Kul ska det bli även om det inte kommer att vara som vanligt. Men joggträningarna är anpasssade så att alla kan vara med oavsett tempo, känner mig riktigt taggad. Veckan innehåller också kettlebellsarmy för andra gången. Det var otroligt roligt förra veckan och blir säkert det även denna gång. På lördag kommer pappa till stan och då är det som vanligt när vi ses dags för tävling i form av Trail-running i Sävedalen. Spännande. Även om det är en tävling så känns det mer som en upplevelse. En kul grej. Genom en ravin och ett par mossar går banan och 30 procent av den är i obanad terräng. Jag räknar kallt med en riktigt långsam tid och många gångavsnitt, men vad gör det. Kanske blir det ytterligare ett pass i veckan. I så fall på gymmet, alternativt lite styrka hemma, men det får dagsformen avgöra.

På tisdag ska jag dessutom till specialist mödravården för tester kring mina glukosvärden. Det känns lite nervöst.

morgonträning och delade magmuskler

I morse gick jag upp lite tidigare än vanligt för att åka till gymmet och träffa min allra käraste vän och kollega. Jag gillar verkligen att börja dagen med att träna, men jag skulle inte kunna gå upp hur tidigt som helst för att göra det. Om jag försöker stiga upp alltför tidigt på morgonen leder det bara till en seghet som stannar kvar hela dagen. Men om jag som i morse börjar lite senare på jobbet och därför inte behöver vara på gymmet förrän vid halv åtta, då passar det mig perfekt. Då leder morgonträningen till pigghet som varar hela dagen. Särskilt bra är det veckor som denna, när eleverna precis börjat och dagarna är ganska tröttande. Då är det svårt att orka träna på kvällen och därför evinnerligt skönt att redan ha klarat av det momentet. 

Dagens morgonträning blev 4 kilometer på löpbandet där rask promenad blandades med ganska långsam jogg och några få ruscher. Därefter passade jag på att köra igenom överkroppen. Jag brukar alltid avsluta träningen med några minuters magträning på boll, men eftersom mina magmuskler sedan ett par dagar visar tecken på delning så skippade jag det idag. Istället för träning av de yttre magmusklerna blir nu fokus på de inre musklerna kring ryggraden samt på bäckenbotten. Det bästa med detta nya fokus är att den träningen kan genomföras framför datorn på arbetsplatsen. Den syns ju inte.

Härlig träningsvärk

Under dagen igår tilltog sakta den ömhet som jag förutsett skulle komma efter tisdagens tuffa pass. Idag är den ständigt närvarande som en påminnelse om tisdagens träning. Jag gillar träningsvärk. Det är ju inte så att man har ont hela tiden, mer som en ömhet när man rör sig. En ömhet som berättar att musklerna fått jobba och att de, när de läker kommer att vara lite starkare än innan. Det var länge sen jag hade träningsvärk. Har inte kört nån direkt styrka sen i vintras. har fokuserat på löpningen och bara kört lätt styrka som man knappast får ömmande muskler av. Däremot har jag haft träningsvärk av löpningen, men inte sen graviditeten. 

I kväll blir det nog lite genomblödningsjogg, men först tandläkaren

Graviddiabetes och kettlebellsarmy

Gårdagen var en dag full av intryck. På morgonen var jag på glukosbelastning vilket innebär att man testar hur kroppen tar hand om socker. Jag fick inte äta eller dricka (!) någonting från 22.00 kvällen innan och skulle sedan igår morse dricka 5 dl 75% sockerlag. Det var inte direkt gott, men jag svalde tappert ner vätskan och satte mig sedan för att vänta. 2 timmar stillasittande väntan var planerat. Med musik i öronen och bok i handen gick det förvånansvärt bra. Mindre bra gick själva testet. Jag har antagligen vad man kallar graviddiabetes och ska gå på vidare kontroller på specialistmödravården nästa vecka. FY. Fröken duktig i mig kände sig misslyckad och ohälsosam. Som att jag misslyckats på ett viktigt test. Efter att ha brutit ihop kom jag dock igen med hjälp av min älskade sambo. Får se det som ytterligare en anledning att träna.

Appropå träning var det sedan dags för Kettlebellarmy med Madde och Andréa. Kul att träffa dessa fantastiska tjejer i verkligheten. De bjöd på ett tufft pass som bitvis kändes som gjort för min gravidkropp. Mycket fokus på bål, lite ben och lite armar. Vissa övningar var lite väl tuffa för min gravidkropp, men då avbröt jag dem helt enkelt lite tidigare. Men det mesta klarade jag av och det gjorde att jag kände mig stark och hälsosam. Detta var precis vad jag behövde efter

morgonens dystra besked. Ännu har jag ingen träningsvärk, men det kanske kommer

Hösttermin och nya tag

Jag får alltid en känsla av energi och kraft för nya tag när hösten närmar sig och skolan drar igång igen efter sommarlovet. Träningen har legat lågt under sommaren, delvis på grund av graviditeten, men också på grund av värme och brist på rutiner. Nu är det dags för höst och massor av rutiner vilket gör att träningen också kommer att få mer fokus. Under början av hösten ska jag springa diverse smålopp. Mest stafetter och så ett terränglopp som verkar superkul. Det blir tävling helt utan prestationskrav. Bara för att det är väldigt roligt att springa tävling. Det är en alldeles särskild känsla att dela löpupplevelsen med en massa andra taggade personer. 

Dessutom drar Kettlebellsarmyn igång på tisdag. Det ska bli jättekul, jag får se bara hur länge kroppen orkar, men några veckor ska jag nog fixa. Löpningen kommer att fortsätta vara lufsbetonad och jag ska försöka springa så länge det är njutbart ute. Ett par gånger i veckan räcker. Lite gymträning och kanske en eller annan timme på crosstrainern har jag också tänkt få in. Särskilt mot slutet när det börjar bli mörkt och kallt och antagligen ganska tungt. 

Jag älskar verkligen hösten och längtar nu tills den anländer på riktigt, med sina vackra färger och sin höga klara luft.

gravidlöpning med fart

Min nya favorit i löpsammanhang är gravidlufs med fartökning. Det går ut på att jag värmer upp länge, genom att blanda jogg och gång tills jag är helt genomvarm i kroppen. Sen hittar jag ett par kilometer som är flacka alternativt lätt utfäör där jag springer snabbare, nästan som avnligt. Här tillåter jag hjärtat att jobba lite hårdare och jag kan känna farten i såväl kropp som själ. Det är skönt. Jobbigt men ljuvligt. Eftersom man inte bör träna för länge med hög puls under graviditeten låter jag dessa fartökningar stanna vid max ett par kilometer, aldrig längre än tio minuter. Dagens pass blev sammanlagt 6 km varav 3 i snabb fart. Härligt.  Efter 20 minuters styrketräning ska jag belöna mig själv med hallon, yoghurt och flingor. 

Det kom ett brev

Eller egentligen ett mejl, med inbjudan till det här. Ett lopp precis i smak. I vanliga fall. Men nu är det ju som sagt inte vanliga fall, så då vet jag inte. Jag känner mig oerhört lockad av detta terränglopp och den korta banan är bara drygt 6 km, men samtidigt har jag ju ingen lust att förta mig. Det skulle ju knappast handla om en maxprestation, snarare löpning för nöjets skull. Kanske... har ett par veckor till på mig att bestämma mig. Nu ska jag ut och känna lite på kroppen.

segt

det är tisdag och sista veckan på semestern. Det börjar bli en aning segt nu. Jag är inte så bra på att vara ledig. Får alltid en känsla av meningslöshet. Jag behöver mål och syfte med tillvaron och under semestern finns det inget sådant. Den här veckan är min projektvecka. Det ska storstädas, organiseras och införskaffas. Det ger åtminstone tillfällig lindring åt meningslösheten. Träning brukar också kunna hjälpa, men då måste den kännas meningsfull och just nu känns träningen mer som tidsfördriv och njutning än som meningsfull stenhård träning. Alltså, jag har inget emot mina lufsrundor. De är sköna och ger kroppen ett lugn. Men de ger inte en där kicken av att ha tagit ut sig ordentligt, av att ha åstadkommit något.

Men om jag fokuserar på knyttet i magen och verkligen försöker se vila och välbefinnande som nödvändigheter som kanske är meningsfulla i sig själva, om inte för min egen skull så för det lilla livet, det som knappt har börjat ännu, ja då kanske... I kombination med projekt storstädning och tanken på att jobbet börjar om en dryg vecka kan jag kanske mota bort meningslösheten några dagar till