barnvagnspromenad och garminpromenad

Lördagen blev en riktig vilodag fylld av besök, oändliga mängder kakor och som avslutning pizza. På söndagen sken solen från en klarblå himmel och jag och Inez begav oss på en långpromenad i Eriksberg. Det var riktig vårstämning nere i hamnen, massor av folk som promenerade eller njöt av en kaffe i solen utanför något av caféerna. Bitvis var det riktigt isigt och jag var tacksam både för broddarna på fötterna och för vagnen. Det är riktig pensionärsvarning på mig, både broddar och rullator. Efter den långa promenaden körde vi dubbla pass av join the movement, eller jag tränade och Inez låg i babysittern och småskrattade. Hon tycker nog att jag är bra knasig.

Idag skiner inte solen och det är dessutom vardag. Det gjorde att jag var nästan ensam på min promenad. Dagen till ära hade jag spänt på mig garmin. Jag tänkte att den ska få följa med på promenaderna hädanefter för att hålla lite koll på kilometrar, tempon och pulsnivåer. Dagens promenad klockade in på 64 minuter, 7,5 km och en snittpuls på 136. Det var en ganska svettig promenad med en hel del underbara (men korta) löpinslag. Från och med nästa vecka, då det gått 10 veckor efter snittet, ska jag börja med detta lilla program har jag tänkt om än något modifierat. Jag tänkte börja på nivå ett och sen öka varannan dag så länge det känns bra. På så sätt ger jag kroppen tid att säga ifrån och kommer till nivå 10 lagom tills det är dags att börja träna lite mer på riktigt.

misslyckad bildblogg

Dagens Join the movement träning gick galant. Inez satt småleende och betraktade sin till synes galna mamma som ömsom låg på golvet och flåsade, ömsom stod och drog i ett rött gummiband. När det sen blev dags för utfall med boll fick Inez, till sin förtjusning, agera boll. För att få lite mer liv i bloggen försökte jag mig på att föreviga detta med ett foto, men det blev mest suddigt och konstigt. Nån dag ska jag försöka filma istället...

Dagens övningar:

2 x 30 sekunder sidoplanka

1 x 60 sekunder planka

2 x 15 breda armhävningar (varav de 10 första i varje set på tå)

2 x 15 axelpress med exetuben

2 x 30 utfall med Inez

Mitt lilla sjalbarn och jag

Jag har fått låna en lång trikåsjal av min bonusdotters mamma och har precis börjat få kläm på hur man använder den. Inez gillar den som bara den och somnar gott när hon får vara nära mitt hjärta

Uppsplittrad träning med superjobbiga armhävningar

Idag har Inez varit lite kinkig och inte alls velat vara ifrån sin mamma några långa stunder. Som tur är har jag inget emot att sitta med henne i famnen och efter några veckors träning kan jag nu göra det mesta med henne på armen, fixa mat, äta, plocka undan, läsa, skriva på datorn etc. En sak som inte går är ju dock armhävningar, rygglyft och andra aktiviteter som stod på programmet i dagens Join the movement. Efter en del trixande fick jag tillslut till samtliga fyra övningar plus en minuts planka och tio vanliga armhävningar.

Dagens övningar:

2x 15 rygglyft

2 x 20 bäckenlyft

2 x 20 assymetriska armhävningar + 10 vanliga (orkade inte göra de assymetriska på tå så jag la till 10 vanliga på tå som kompensation)

2 x 15 axellyft md exetuben

1 minut planka

Ganska jobbigt var det allt även om fyra små övningar känns lite futtigt. Fördelen är ju att det går att hitta tid till dem även med en lite kinkig bebis som pockar på ens uppmärksamhet.

Nu är det dags att ladda depåerna med färsk mango och banan innan det är dags för oss att ge oss ut i solskenet för att hämta storasyster på skolan.

I have joined the movement

Jag gillar utmaningar och sporras av träningsprogram, så när Stadiums 21 dagars utmaning "Join the movement" damp ner i mejlkorgen pausade jag min egna styrkeutmaning till förmån för denna.

Dagens övningar var (i min något modifierade version):

2 x 60 sek plankan

2 x 15 smala armhävningar (varav de tio första i varje omgång på tå)

2 x 15 benböj med Inez (minst lika jobbigt för armar och axlar som för benen)

2 x 15 flies med exetube (som de passande nog hade extrapris på på apoteket, snacka om flyt)

Som uppvärmning kör jag promenader istället för hopprep. Idag fick jag ihop en hel mil i riktigt högt tempo. Jag har hittat min försvunna Ipod och laddat den med ljudböcker. Det gör promenerandet väldigt mycket lättare för mig som annars tycker att promenader är aningens trist. Karin Fossums "Den som fruktar vargen" gjorde mig sällskap på dagens promenad. Efter första timmen verkar den lovande och jag ser riktigt fram emot morgonens promenad.

Inez tränar också för fullt. Hon har börjat upptäcka att hennes ben och armar tillhör henne och att hon kan styra dem. Roligast just nu tycker hon att det är att sparka på nallarna i babysittern och att bita på händerna. Att prata med mig och med djuren i mobilen är en annan favorit. Jag skulle kunna betrakta henne i timmar.

Mål i sikte

När nu mammaledigheten blivit vardag och aningens mer rutinartad (även om Inez fortfarande inte har varken dygnsrytm eller ätmönster) känner jag ett behov av mål och mening. Även om jag inte vill eller kan ruta in vardagen ännu kan jag kanske sätta lite lagoma mål för mig själv. Än så länge tar jag myrsteg med träningen eftersom jag ännu inte är 100% återställd efter kejsarsnittet, men även myrsteg leder ju sakta framåt.

På kursen jag går i specialpedagogik har vi lärt oss att skriva åtgärdsprogram med långsiktiga och kortsiktiga mål. Detta blir som mitt åtgärdsprogram.

Löpmässigt är mitt riktigt långsiktiga mål Lidingöloppet, framförallt att ta mig runt, men gärna på en hyfsad tid, tills dess räknar jag med att vara i ordentlig löpform igen. Lite närmare i tiden ligger Göteborgsvarvet. Där har jag inga tidsmål, jag kommer ju bara ha löptränat i drygt två månader då. Att orka springa hela vägen känns som ett lagomt mål, gärna med samma glädje som förra gången (då jag gravid sprang på en makalöst dålig tid, men hade superkul och peppade min bästa vän C att ta sig runt).

För att nå detta mål är planen 5 mil promenad i veckan varav minst 3 i form av powerwalk med rusher. Från och med vecka 8 byts sakta en del av dessa mil mot löpning. Om allt går bra kanske löpningen kan bli lite mer strukturerad fram emot slutet av mars. Tills dess ska jag utforma ett program att följa.

Styrkemässigt är målet lite mer diffust. Jag vill vara stark och ha en välformad kropp, men har inga egentliga mål med min styrketräning. Styrketräningen är sekundär och framförallt till för att hjälpa mig i löpningen och i vardagen. Eftersom jag kommer att få träna styrka innan löpningen kommer igång och eftersom jag tränat styrka genom hela graviditeten kommer styrkan ändå att få ganska mycket tid. Till en början fokuserar jag helt på hemträning utan vikter eftersom det är doktorns order.

För några år sedan fanns det ett program i Fitness magasin som hette Power of 1000. Det bestod av tio övningar som skulle köras 100 repetitioner av varje med mycket kort paus mellan övningarna. Jag gjorde det några gånger och minns att det var sjukt jobbigt. Inspirerad av detta program, men modifierat till min nu inte särskilt starka kropp har jag valt 12 övningar som jag tänker köra 50 repetitioner av. För att få det tidseffektivt är planen 6 övningar per dag med fokus rygg/ben ena dagen och bröst/armar nästa. För att sakta stärka upp magen lägger jag också till 2x60 sek planka om dagen.

Idag var fokus rygg ben och övningarna var:

Tåhävningar i trappa

Utfall

Benböj

Ryggresningar

Rodd med gummiband

Rumplyft (man ligger på golvet med fötterna i marken och lyfter bäckenet mot taket)

Det var riktigt jobbigt och jag blev ordentligt svettig. Skönt! I morgon väntar 6 nya övningar. Då ska Inez få vara med och agera vikt.

Fruktstund

Efter en timmes powerwalk med rusher efterföljt av 3x1 minut planka + 3x10 armhävningar fyllde jag på depåerna med exotisk fruktsallad bestående av mango, ananas och banan. Härligt!

Duktighetskomplex

Jag lider av svårt duktighetskomplex. Jag vill vara duktig hela tiden. Så har det alltid varit. Jag har alltid varit duktig. Duktig i skolan, duktig på jobbet, duktig på att städa och träna osv. Ibland blir det lite som att jag gör det för någon annans skull. Någon ska godkänna mig, säga duktig flicka och ge mig en klapp på huvudet. På jobbet och i skolan får man ju den bekräftelsen, men i det vardagliga livet skapar man den själv genom att jämföra sig med andra. I dessa jämförelser är det lätt att komma till korta. Av någon anledning jämför man sig gärna med olika personer när det gäller olik saker, en när det gäller träning, en annan är det gäller jobb etc. Gärna de allra bästa som man redan på förhand vet att man inte kan tävla med. För tillfället har jag inget jobb att vara duktig på utan i stället en helt ny företeelse nämligen att vara mamma. Det är skrämmande. Jag har bytt den del av mitt liv jag är säkrast på mot något helt okänt. Jag vet att jag är duktig på jobbet, på att vara mamma är jag mer osäker. I mammarollen är det så svårt. Det finns så många parametrar. Alla andra delar av livet (studierna, städningen, träningen) blir liksom också beroende på hur jag väljer att vara som mamma. Vad ska jag prioritera? Är jag en bättre mamma om jag bara tittar på min bebis hela dagen eller om jag tränar 3 timmar om dagen? Eller kanske om jag hinner städa och laga fantastisk mat? Eller kanske om jag förverkligar mig själv genom mina studier? Om detta råder delade meningar och det är svårt att vara alla till lags samtidigt. Svårt att känna sig duktig. Samtidigt är det ju faktiskt ingen som kräver av mig att jag ska göra något av allt det jag räknade upp. Bara jag själv. Jag själv som vill vara duktig. Helst duktigast av alla. Få en guldstjärna. Högsta betyg. Måste försöka släppa det och bara vara. Vara nöjd med det jag hinner med och lita på att jag är den bästa mamman Inez kan få. Alla dessa tankar snurrar i mitt huvud, men när hon tittar djupt in i mina ögon och ler är tankarna som bortblåsta. Bara att jag tillsammans med H lyckats skapa något så perfekt måste ju ge högsta betyg!

Nytt år nytt liv

Det var väldigt länge sedan jag skrev något i denna blogg. Hela mitt liv har fått ett nytt fokus i och med den nya lilla person som tagit plats i det. Tiden sen förlossningen har varit omvälvande och omtumlande. Ibland överväldigande och tårfylld, men framförallt helt fantastisk. I början var det svårt att anpassa sig till det faktum att inget längre går att planera. Inez åt oavbrutet ofta flera timmar i sträck och sov inte om hon inte fick vara i min famn. Jag fick ont i brösten av allt ammande och ovanpå det fick jag mjölkstockning med hög feber som följd. I samma veva fick både H och J vinterkräksjuka, det var några jobbiga dagar fyllda av tårar och en känsla av hopplöshet. Ibland är det svårt att vara mamma och att känna sig tillräcklig. Jag vet ju inte om jag gör rätt och Inez kan ju inte prata och säga vad hon egentligen vill. Men jag gör så gott jag kan och sätter hennes behov först. Vissa dagar känns det som att jag inte gör något annat än att amma. Men då får det väl vara så. Det är ju bara en kort tid i livet som man får ha henne så nära. Att låta Inez behov styra gör också att hon är en väldigt lugn och harmonisk bebis, visst gråter hon ibland, men om hon bara får amma så blir hon nöjd igen. På natten sover hon ovanpå mig eller tätt intill vilket gör att jag direkt märker när hon vill äta. Vi ammar i sängen och jag halvsover oftast under tiden. Jag är inte alls så trött som jag trodde att jag skulle vara, visserligen sover jag aldrig mer än några timmar i sträck, men vi sover ganska många pass och kliver inte ur sängen förrän på förmiddagen.

Träning har det inte blivit så mycket av ännu. En hel del promenader, men inga som egentligen gjort så mycket för flåset utan mer för att få lite frisk luft. Doktorn på sjukhuste var noga med att jag inte skulle börja styrketräna med vikter eller göra sit-ups förrrän 10-12 veckor efter operationen för att låta musklerna läka ordentligt. Även om jag känner att såret läkt väldigt bra och längtar efter att få ta i så väljer jag att följa doktorns råd. Jag kan fortfarande känna av såret när jag lyft något tungt och även om det har läkt bra på ytan så är det ju många lager muskler och vävnader som skurits rakt igenom. Träna ska jag ju förhoppningsvis göra hela livet och jag vill inte riskera en skada. Vid efterkontrollen i fredags konstaterade BM att såre läkt fint och att jag kan börja med lite försiktig statisk träning av magen och lite annan styrketräning med kroppen som motstånd. Därför har jag nu börjat med plankan och armhävningar. Jag började försiktigt med 1 minut i plankan och 10 armhävningar på tårna tanken är att lägga på 5 sekunder på plankan och en armhävning varannan dag.

Det jag verkligen längtar efter är ju dock att få springa. Än så länge är det barnvagnspromenader som gäller, doktorns råd var som sagt 10-12 veckors vila från löpningen och jag tänker följa även detta råd. Men jag tänker smygstarta med små rusher insprängda i promenaderna för att ordentligt få upp puls och få svettas lite. Det blir ju ingen riktig löpning, men det gör promenaderna lite mer utmanande och mindre tråkiga. Jag började med detta idag och det kändes superbra. Jag sprang några hundra meter åt gången sammanlagt en dryg kilometer. Det var underbart att känna pulsen rusa lite och att få bli lite ordentligt varm i kroppen för första gången på riktigt länge. Vecka 8 ska jag börja springa på riktigt. Jag längtar tills dess och ska snart sätta mig och fundera ut ett bra lagom träningsprogram från då till Göteborgsvarvet som blir mitt första mål.