vårlopp...

Svullnaden har lagt sig lite, men bara en aning. Eftersom den först växte dramatiskt så ser jag ungefär ut som på bilden nedan fortfarande. Idag har jag dock kunnat peta i mig en och annan räka så det blir bättre och bättre. 

Eftersom jag ju har löpförbud har jag ägnat dagen åt lite shopping och fika med H medan J var på barnkalas. En lagom eftermiddag som avslutades med att jag anmälde mig till vårlopp och seedningslopp.  Vårlopp förresten. Med all den här snön blir det kanske inte direkt nåt vårigt med vårloppet. Inte om två veckor. Aldrig att all snö hinner smälta. Knappast några snödroppar eller tussilago i vägkanten. Knappast fötter mot grus på Skatås åttan. Men pappa kommer hursomhelst så Vårlopp blir det. Även om det mer blir snölopp, eller möjligtvis tölopp.  

AJ!!

Så här snygg är jag idag. Det var minsann ingen lätt sak att operera ut sin visdomstand. Själva operationen gick bra även om det bitvis lät som att jag hade ett helt bygge boende inne i huvudet. Men nu har min stackars kind svullnat upp till oanade proportioner. Svårt att äta och ett ständigt bultande i käken. Dessutom har jag fått löpförbud. Får inte ta i. Kanske lite lugn jogg på söndag. 

Guld!!! och lite ångest

Åh vilken underbar stafett!!  Det bästa jag sett på länge. Sååå spännande.

Om 3 timmar ligger jag i tandläkarstolen. Vill inte. 

Klart jag är med

Äta träna kämpa har på sin blogg utlyst en utmaning som innebär bland annat att springa 70 km, stå sammanlagt 30 minuter på plankan och göra 200 burpees. Utmaningen innehåller också en del om kost och tid för sig själv. Eftersom jag älskar utmaningar av olika slag är jag självklart med på denna. Innan själva utmaningen börjar ska man göra ett maxtest för att kunna jämföra med i slutet av månaden. Resultatet av sagda maxtest kommer i slutet av veckan. Läs mer om utmaningen här

Alice i underlandet?

Så här roligt kan man ha med photobooth på jobbet:

Inspirerad av kaninen i Alice i underlandet. Visst är jag snygg?

Vintrig njutning

 www.freedigitalphotos.net

När jag lämnade jobbet i förväg idag på grund av snön trodde jag knappt att jag skulle komma iväg på kvällens träning. Men som tur var slutade det snöa. Som tur var. Vill ju inte missa veckans bästa pass. Det jobbigaste. Roligaste. Mest peppande.

Kom upp till ett gnistrande Skatås. En aning sen. Lite seg i kroppen. Vanliga gänget. Snabba grabbar. Lite för snabba för mig, men peppande snabba. Nån att ta rygg på. Först några km uppvärmning. Snön knarrade under skorna. Sjön omgavs av lampor. Gnistrande vit mot den svarta himlen. Det var bara att andas in den friska vinterkvällen, låta den fylla lungorna och njuta. Bra flyt, vi fortsätter lite till. Sammanlagt 5 km. Sedan dags för intervaller 800+600+400+200 x2. Bra fart. Kroppen kändes stark. En aning bakhalt, men bara en aning. Snabbt, kanske lite för snabbt. 4.15 tempo i snitt. Men det kändes bra och då är det väl bara att köra. Sista 800 meterna ökade jag tempot. Lät fötterna flyga. Kämpa. Hjärtat slog dubbelvolter. 800 meter är ganska långt, särskilt i slutet av en intervallstege. Med bultande hjärta och stumma ben klockade jag in på 3 minuter blankt.  Sen lufsade vi hem. Lät kroppen vila i löpsteget, njuta av omgivningarna och den vackra vinterkvällen. 14 km blev kvällens resultat varav fem riktigt jobbiga. 

Jag säger det igen: Attans vad snabb jag kommer att vara när snön smälter bort.

Grattis Haag och Kalla! Silver är inte fy skam!

Ännu mera snö

Jag trodde faktiskt inte att kunde komma mer snö nu. Men se hur fel jag hade. Ett nytt snöoväder under eftermiddagen gjorde att vi ställde in de sista lektionerna. Allt för att eleverna skulle kunna ta sig hem.  Nu har vi filmmys med varmchoklad gjord på smält choklad och mjölk samt hembakta bullar. Jag undrar hur det ska gå att ta sig upp till Skatås idag.

Istapp

Detta är vad jag ser utanför mitt fönster. Sjukt långa istappar. Det hänger ett gäng ovanför entren också. Inte utan att man blir lite skrajsen. Dessutom en ganska öde skola idag. Sjukdom och insöande verkar ha drabbat både kollegor och elever.

Bra vecka

51 km fick jag ihop den här veckan. Det är min mesta träningsmängd under en vecka sen jag började registrera träning på jogg.se för ett knappt år sen. Det bästa är att kroppen känns stark, det känns som att jag har krafter kvar, mer att ge. 

Veckan som kommer blir en lugn vecka. På torsdag ska jag operera ut en visdomstand och min tandläkare har varnat mig om att jag kan komma att ha rätt ont efter det. Kanske blir det ingen träning på helgen efter det, kanske byter jag den planerad tempolöpningen mot ett lugnt pass. Vi får se. Veckan får bli som den blir helt enkelt.

Imponerad och inspirerad

Olsson, Hellner, Rickardsson och Södergren. Vilket gäng. Vilka insatser. Både individuellt och som lag. Där fick norrmännen. Fantastiskt imponerande. Inspirerande. Skidlandslaget visar framfötterna. Nu väntar jag bara på att Helena ska få glänsa. Det är hon värd. 

Klass 2 varning

Bild från GP
Tanken för dagen var att springa över bron till Life för ett Kettlebellspass. Efter att ha ätit frukost till P4:as trafikvarningar bestämde jag mig dock för att strunta i det passet. Lillbilen skulle knappast gå att gräva fram denna morgon och att springa över Älvsborgsbron efter all denna snö verkade inte så lockande. Bron är inte direkt känd för att vara lysande snöröjd och det blåser en hel del på toppen. Jag får väl helt enkelt ta en vilodag tänkte jag medan jag tittade ut på grannarna som försökte skotta loss sina bilar. 

Efter några timmars pluggande infann en rastlöshet sig i kroppen. den hade uppenbart ingn alls lust att vila. Eftersom jag gärna lyssnar på min kära kropp snörde jag på mig skorna och stavck ut för ett litet snöpulsningspass. Precis som för Miranda skenade min puls i början av passet 189 slag per minut efter ett par hundra meter. Hög puls är ju lite av en varningssignal, men eftersom det hänt några gånger förut när jag stuckit ut i kyla och snö, bestämde jag mig för att ge den en kilometer på sig att stabilisera sig och precis som förra gången sjönk den sakta till stabila 135. Jag hade ingen riktig plan för passet. Lät fötterna och kroppen bestämma. Underlaget hade också ett ord med i laget. Ganska snart blev det till ett slags naturlig fartlek. Fötterna skuttade över snöhögar och pulsade sakta genom decimetertjock nysnö. Bitar av nyplogad gångbana gav upphov till ordentliga fartökningar med god teknik. Kroppen svarade med högre puls men också med tydlig glädje över att få ta i lite. På det hala taget blev det ett riktigt lyckat pass.

På min runda mötte jag mängder av folk som förökte skotta ut sina bilar och ett helt gäng bilar som  glidit av vägen och fastnat i snöhögar. Glad att jag valde att köra direkt hemifrån idag.

  

Sjukt mycket snö

Min middag

Stekt Halloumi och sallad med avocado. Mums!

långpass?

Dagens långpass var tänkt att bli minst 14 km, kanske skulle vi till och med våga oss på stora Delsjön och få ihop 18. När det väl började snöa igeår började tveksamheten komma. Skulle vi komma iväg över huvud taget. Som tur var vaknade jag till uppehållsväder och efter grötfrukosten värmde jag lite hemgjord sportdryck att ha med i perfektabältet. Väl uppe i Skatås låg snön som ett täcke. Vi gav oss ut på 8:an och det kändes tidigt att detta skulle bli ett jobbigt pass. Varje steg blev som en balansövning i den delvis upptrampade snön. Muskler man inte tror man har skrek av ansträngningen och fötterna blev alldeles avdomnade. Aldrig har åttans backar kännts så branta. Efter drygt 5 km svängde vi av mot Bertilssons stuga. Här var det knappt nån som hade gått och pudersnön låg decimetertjock över spåret. Snön gjorde rundan bedövande vacker och att sakta pulsa omkring i detta landskap kändes verkligen som en lisa för själen. Snabbt gick det inte och vi insåg snart att 18 km inte skulle hinnas med. Vid avfarten mot stora delsjörundningen var det dessutom helt ospårat och flera decimeter tjock snö. En annan gång. Vi fortsatte alltså längs med 8:an hem och klockade in på 12 km prick. 1 timme och 25 minuter med drickapaus. Riktigt långsamt, men riktigt, riktigt härligt. Egentligen för kort för att vara långpass, men med ett annat underlag hade vi hunnit minst ett par km till på samma tid. Så jag är nöjd.  Är ju trots allt en löpare oavsett fart och längd som Träningsglädje skrev idag

ZUMBA- det nya svarta?

Zumba erbjuds numera på en rad anläggningar runtom i landet och marknadsförs stenhårt som vägen till en mer vältränad kropp. Reklamen för träningsvideon på TV lovar snabba resultat och visar tjockisar som blivit smala och vältonade av att träna Zumba. Om man läser det finstilta står dock att detta skett i kombination med annan träning och nyttig mat, men vem läser det finstilta. På mitt gym är i alla fall Zumba det nya svarta. En rad extra pass har satts in eftersonn trycket är så hårt på platserna och en arbetskamrat berättade att hon suttit vid datorn fem över tolv för att boka sin plats och att de tog slut framfö4r ögonen på henne.

En sån totalhype kan ju inte ens jag motstå. Om alla gillar det så mycket måste det ju vara bra. Eller? Eftersom jag löptränat tre dagar i rad passade det ju bra att köra ett alternativpass idag. Sagt och gjort, jag lyckades få tag i en plats och gav mig glad i hågen i väg för testa denna nya mirakelträning. För säkerhetsskull värmde jag upp med 3 km på löpbandet innan jag gick in i salen. Först trodde jag att jag kommit fel. Medelåldern var runt 55 uppblandat med en och annan yngre förmåga. Det här måste ju vara nån form av baspass tänkte jag och gick ut ur salen igen. Alla andra salar var släckta och låsta så jag återvände till rummet och väntade på start. Jo visst var det Zumba försäkrade instruktören innan vi körde igång. Visst var det ganska befriande för min stela löparkropp att försöka skaka rumpa och bröst och göra diverse Zumbahopp, hjärtslag och sambasteg. Jag är nog motsatsen till graciös, men jag försökte mitt allra bästa. Bitvois var det ganska roligt och medryckande. Särskilt när vi skuttade kring som cowboysare eller imiterade Elvis. Men. Det kändes inte som träning. Mer som gammeldans. Inte er ansträngande än en promenad. Pulsen makade sig upp på 138 som högst under hopsandet och stannade på beskedliga 108 som snitt och då var inte uppvärmning och stretching inräknat. Det är inte ens 50% av max. Knappt ens aktiv vila. Jag tror nästan jag kommer upp högre i TV-soffan framför OS. Avslutade med 2,5 snabba km på löpbandet. Så att hjärtat fick känna att det levde.

Jag menar nu inte att Zumba inte kan vara bra för andra. Men inte för mig. Ska jag lägga min tid på träning får det antingen kännas i musklerna eller i hjärtat. Nån annan som testat Zumba som är av annan åsikt?

Till middag hade H gjord världens godaste sallad

löpband

Idag hade jag egentligen tänkt köra långpass, men ibland får även en fyrkantig flicka som jag ändra sina planer. C ringde igår och frågade om jag ville jobba lite (intervjua lämpliga kandidater för mina engelsktimmar) och samtidigt passa på att träna lite lunchlöpning. I utbyte utlovades långpass på fredag morgon. Eftersom jag faktiskt saknar jobbet när jag inte är där och inte kan motstå en dag i C's sällskap tackade jag ja trots att det rubbade mina planer.

Sagt och gjort, efter en rokad i schemat passade det bäst att lägga söndagens tempopass i dag eftersom jag ogillar backpass på löpband. Eftersom vår specialitet är att snacka bort tid hade vi bara 40 minuter till vårt förfogande, men det passade egentligen ganska bra. Lite orolig för hur benen skulle kännas idag var jag, men de verkar ha mått bra av gårdagens återhämtningspass. Benen kändes lätta och pulsen ökade i lagom tempo tillsammans med mig. ökade farten var 2,5:e minut 9: Inga problem, lätta ben 10: Det här kommer att gå lysande 11: Tittade på TV:n (galen karl som drack sprit fats han var sjuk) 11,5: Mera TV (vad håller han på med?ska han springa nu också?) 12: tänker på tekniken 12,5: Tralala vad bra det här går, 13 TV:n igen (10 snapsar klockan 9 på morgonen, med hög feber... hur ska detta gå?)13: Det är ganska varmt det här... 14: Sneglar på klockan 14,5 Bara lite till 14,8: Det känns som att jag ska kräkas 11: Pust! Pust! 10: Glad : Nöjd. Sammanlagt 6,5 km.  Snittfart 5,05, Maxfart, 4,05 . Snittpuls 154, Maxpuls 179.  Mycket siffror blev det. Kändes som ett riktigt bra pass. Hade kunnat hålla på ett tag till, pressat ut lite till ur kroppen. Känner mig i form. I fas. Skönt.

En märklig detalj var att jag idag när jag knöt på mig skorna hade lägre puls än när jag härom dagen efter sängående försökte mäta min vilopuls. Hur ska jag tolka det?

Tänkvärt

Hemtenta inlämnad! Det tär ibland på krafterna att plugga halvtid samtidigt som man jobbar, men som tur är kan jag vara sjukligt effektiv när jag vill det. Ska göra klart en uppgift till den här veckan är det tänkt. Och rätta lite. Och läsa lite. Lov var det ja. 

Vill dela med mig av en dikt ur boken jag just läst:

Dina blickar var sjöblänk om våren

men Ditt vrånga och vresiga sätt

har väl vinklat vårt minne av åren

då Du gick i vår skola Jeanette

Unisont diagnoser vi ställde:

Du var störande, lynnig och fräck

för Du svor, slängde saker och skällde

och Du skolkade- dagar i sträck!

Visst gick rykten om trassel därhemma

- stress och nattvak och helgfylleri-

men det där var familjens dilemma,

som vi ej borde blanda oss i

Jag såg rött inför Dina fasoner,

krävde handling och hyfsning och hut,

så det blev mest på mina lektioner,

som Din kris och konflikt blev akut.

Våra gräl blev ett ömkligt elände,

och med stickord och pikar vi stred,

tills en dag något oväntat hände

som har lett till besinning och fred

Vi satt kvar där i klassrummets dager

för att älta en sprucken lektion

men så såg jag Dig- trotsrädd och mager-

och jag miste all lust att ta ton, 

så jag teg - men Du började tala

som en vårtinad islossningsälv

om det mörka, förgrämda, vitala -

om Din bristande tro på Dig själv

Om det längtande, levande, sköra

som Du dolt bakom skyddande skal

och ett ovant- FÖRLÅT- lät du höra

i min häpna historiesal.

Ja, så sänkte Du rösten generad,

när Du tyckte Du hunnit till punkt

men själv stod jag som förut maskerad

till en hängiven nitisk adjunkt

Jag kröp fram ur mitt skal hel och hållen

som en fluga av vårsolen väckt

Och i tvivel kring värdet a rollen

stod två barn utav människosläkt

Sedan dess har jag ofta funderat

om det hänt det man trodde man såg

om jag själv ibland andra fungerat,

jag som själv varit "stjärnpedagog"?

Jag kan kanske hantera en penna

tala länge och krångligt som få

Men vem lärde mig lyssna och känna

och mig själv ibland andra förstå?

Nog kan ord bli en bro som förenar,

men en sviktande, skranglig och spröd.

Kanske orden jag gav dig var stenar

fast jag själv trodde orden var bröd

Tänk om språket vi brukar blir gränser?

En sorts sluss mellan tanke och tal?

Om vi sänder på skilda frekvenser

och med felaktig anropssignal?

Men Jeanette, Du har hjälpt mig att tolka

och ta del av de ordkargas språk

hur man tigger om tröst med att skolka,

och hur otrygghet uttrycks med bråk

Kanske kraftord skall till för att visa

man är ensam och liten och svag?

Ja, nog blev dina utbrott en visa!

(kanske den jag har lärt till idag)

Vad blev kvar av de läxor vi lärde,

och av kunskapens floder, som rann ?

Kanske det just får varaktigt värde

som vi lärt om och genom varann?

Tänk om målet är lusten att äta?

Om gemenskap till bords ger aptit?

Om min iver att väga och mäta

mest var missriktad hönsfarmarflit?

Som om kunskaper gick att förpacka

och servera på engångsassiett!

Och det gällde att svälja och tacka,

smälta maten och känna sig mätt!

Vi vill räkna effekter och tider

i en klokt kalkylerad rutin,

tills vi slutligen ser individer,

- eller känslor- som grus i maskin?

(Jag, som tänder på varje cylinder

inför allt som tycks mig gå emot,

tänk om jag är ett utevcklingshinder,

en konfliktrisk.....

ett samverkanshot........?)

Rune Davidsson 1975

Återhämtning

Jag trotsade snön och känslan av att vilja sitta inne och mysa och gav mig ut på en liten återhämtningssväng. 3,5 km i 6.30 tempo blev det. Precis enligt planerna. Kändes bättre i benen än befarat. Känner mig stark och peppad just nu. På alla plan. Livet leker.

Nu ska jag ägna några timmar åt utvecklingspsykologi. 

Tröskelintervaller

Sitter här och tittar på snön som faller utanför fönstret. Det ser mysigt ut. Mysigt att vara inne. Mindre mysigt att springa i. Mina ben behöver röra på sig lite. Skaka ur stelheten efter gårdagens dubbla pass som båda hade fokus på just benen. I Skatås var det tröskelintervaller som gällde. 8+6+4+2+8 minuter. Halva upp, halva ner. På saltad asfalt. Det gick faktiskt att ta ut sig. Att ta ut stegen. Inte helt och fullt, men nästan. Trötthet är en konstig känsla. Precis som smärta. Jag minns att jag var helt slut efter den sista 8 minutaren. Eller snarare vet jag att jag var det. Jag minns det inte. Inte som känsla i vilket fall. Det är som att kroppen förtränger det som är jobbigt att minnas. Tur är väl det. Just att tvinga sig ut på 8 minuter när man just pressat kroppen så snabbt det bara går i 2 minuter är ju ofantligt jobbigt. Det känns överallt. Men det minns jag som sagt inte idag. Bara hur skönt det kändes efteråt.

Ännu skönare kändes det i bilen efteråt. Hade blandat pappas sportdryck (apelsinsaft och salt) och medan jag drack den och styrde bilen hemåt Hisingen lyssnade jag på sportradion. Jag visste att Kalla hade kört sitt lopp, men vågade inte hoppas att hon tagit medalj. Det är så lätt att hoppas och bli besviken. Plötsligt sa han det. Radioreportern. Charlotte Kalla har tagit guld!! Underbar känsla. 

Avslutade kvällen med quinoasallad och rökt torsk framför herrarnas 15 km. Fantastiskt lopp av Hellner som tyvärr inte räckte ända fram. Men det är så jämt i skidtoppen. Han slog ju faktiskt den på förhand värste konkurrenten Petter Northug. Det gjorde de allihop. Spännande att se om han kommer igen. I kväll är det skidskytte och min allra största idol Heläna. Hoppas att hon får till det idag. Kanske inte medalj, men ett bra lopp.  Hittills är detta ett utmärkt sportlov. 

OS GULD!!!!!!!!

Hon är så fin att man blir tårögd. Grattis Charlotte!!

Träningsveckan inledd- operation snöpulsning

Det är inte varje vecka man har lyxen att vila och träna precis när man vill, men denna vecka är det sportlov och jag har tänkt ta tillfället i akt att köra en riktig träningsvecka. 8 pass är inplanerade med en sammanlagd löpning om minst 50 km. Inte mycket för riktiga träningsdårar, men mycket för mig. Betydligt mer än jag brukar få ihop. Men lugnt ska det gå. Varva slitpass med rena återhämtningsdito. Dessutom två pass på gymmet, något som fått stryka på foten lite för att löpningen ska få mer tid. 

Första passet är avklarat. Efter skön slapparmorgon tillsammans med H och en del klockstrul (J ägnade söndagsmorgonen åt att springa intervaller i källaren med pulsbandet tryckt mot bröstet och Garmin i handen och vi glömde visst att slå av den) bar det av på snöpulsning. Först 1,5 km uppvärmning och sen drygt 3 km snöpulsning. Bitvis var snön knähög. Runt, runt sprang jag, mån om att hitta orörda partier. Fort gick det inte, mer rask promenad än löptempo. Jag fick en hel del konstiga blickar från folk. Mer än vanligt. Löpning i vintervädret ger alltid upphov till blickar och ibland en och annan kommentar. Idag var blickarna tydliga. Vad håller hon på med? Hundarna skällde på mig. Eller kanske på matte: "Jag vill också snöpulsa". Benen värkte tillslut av trötthet. Skönt. Härligt. Vintern från sin allra bästa sida.

Snö, snö, snö

Vaknade med en totalt utvilad känsla i kroppen. Har känt mig fantastiskt trött på vintern ett tag. På att det aldrig är ljust. På att det alltid är kallt. På att det inte går att springa ordentligt. Idag sken dock solen in genom fönstret för andra morgonen i rad. Söndagsmys i sängen med Alla hjärtans dag presenter följt av långfrukost med nybakta scones gjorde att humöret var på topp. För att verkligen njuta av dagens härliga väder bestämde vi oss för att ta en promenad ner till vattnet. Rakt över vägen ligger en kulle som vi länge tänkt utforska, utan att det blivit av. Kullen var täckt av ett decimetertjockt täcke av pudersnö. Vi valde att följa harspår och pulsade därmed genom obanad terräng. Bitvis var snön knädjup. Högst upp hade vi utsikt både över Hisingen och Stan. 

 För att slippa gå tillbaka samma väg som vi kom valde vi att kana ner för berget på våra rumpor... innan promenaden fortsatte till Eriksberg för lite snöbollskrig (jag fick snö innanför både jacka och byxor samt i hela ansiket) och införskaffande av semlor.

Efter denna snöpromenad vet jag precis vad morgondagen ska inledas med. En halvtimmes snöpulsning runt om i omgivningarna blir en perfekt start på veckans träningsläger

Långpass och pulka

Efter helvila och trevligt tacomys på fredagen var det i morse dags för Göteborgsvarvets gemensamma långpass. Hämtade upp C vid halv tio, efter att ha laddat med hallongröt och ett kokt ägg. Valde att äta lite mindre än vanligt, men istället lite närmare inpå passet. I vanliga fall brukar jag se till att vänta minst två timmar mellan mat och löpning, men då måste man ju gå upp så himla tidigt. Denna frukost fungerade utmärkt. Inga känningar av håll, men tillräckligt med energi för att orka.

Det var en alldeles underbar dag att springa på, strålande februarisol och massor av snö på delsjön. Vi körde åttan plus Bertilssons stuga, den extra svängen är bedårande vacker bitvis. Vi var i den långsamma gruppen och tempot skulle vara mellan 6 och 6.30. När vi vek av mot Bertilssons tdelades gruppen i två och vi som ville springa den extra rundan följde med Frank. Frank är som en liten iller. Han har sprungit typ 400 maror, en riktig krutgubbe. Tillskillnad från de andra ledarna har han ingen gps-klocka utan kör tiden på känn, vilket ofta leder till ett något högre tempo. Idag pendlade tempot mellan 5.45 i uppförsbackarna och 5.10 utför. Ganska mycket snabbare än 6-6.30 alltså. Inte mig emot men för några i gruppen blev det rejält jobbigt. C kämpade på bra även om tempot var betydligt högre än vad hon är van vid på långpass. För att räknas som långpass blev det dock lite kort bara 11,5 km. Får nog lägga in ett längre, långsammare pass i veckan. på mitt sportlovsträningsläger. Och ja pappa, jag lovar att vila massor.

Nu på eftermiddagen har vi åkt pulka och haft snöbollskrig. Nu ska vi dricka varmchoklad spela Svea Rike och ikväll blir det Melodifestival och OS. (Helena, Helena; Helena)

Sportlov!

Snart slut på en särdeles trevlig arbetsdag som började på Konsthallen och avslutades med en timmes "V-for Vendetta", däremellan 90 minuter översättning  av Romeo and Juliet till modern engelska. Ibland har jag helt fantastiska elever.

Trots detta ska det bli oerhört skönt med sportlovet som inleds idag. Att vara lärare är verkligen det roligaste som finns, men ibland står det en upp i halsen Dessutom har jag tonvis att göra på min halvfartsutbildning så lovet kommer väldigt lägligt.  

Nästa vecka kommer att gå i sportens tecken. Redan imorgon kör min stora idol Helena sitt första lopp och sen är det skidor nästan varje kväll. Dagarna kommer att fyllas av plugg och träning. Jag ska försöka påta ihop ett eget schema för nästa vecka. Återkommer om detta.

Tempo

Trots trötta tankar gav jag mig ut på medelhårt distanspass. Det är tjusningen med att ha ett schema. Ett program. Szalkai säger åt mig vad jag ska göra och sen gör jag det. Visst känner jag efter om jag är sjuk eller har ont någon stans och ibland prioriterar jag vänner och familj framför träningen, men jag låter inte lite allmänn trötthet eller seghet bestämma om jag ska springa eller inte.

Trots denna tjusning låter jag inte programmet ta över in absurdum. denna vecka började periodiseringen i programmet, med en blandning av lätta och tuffa veckor. Denna vecka är tuff nästa lätt och sen tuff vecka igen. Detta upplägg passar verkligen inte mig. jag har sportlov nästa vecka och då är vi dessutom barnfria. Jag kommer alltså att ha massor av tid till träning och vill inte alls ha en lätt vecka då. Så jag har gjort om lite i programmet och strukit extrapasset den här veckan för att istället kunna köra lite tuffare nästa vecka.

Åter till kvällens aktivitet. Medelhård distanslöpning. 6 km eller 32 min. Benen kändes otroligt tunga i början av passet så jag tog det väldigt lugnt. Underlaget var moddigt och fläckvis var det väldigt halt. Löpningen blir ett slags trippande på tå utan att egentligen kunna ta i. Varje frånskjut blir en risk att halka eller sträcka sig. Tåtassandet sätter sig lätt på vaderna för mig och gör att de blr stumma och värker. Oftast släpper det efter ett par kilometer, men så skedde inte idag. trots det ökade jag farten konstant under 5 km. det var ett sånt där pass som man bara vill ska ta slut. Jag ville bara komma in i värmen igen. Njuta av att jag klarat av passet. Tillslut var jag uppe i 4,20 tempo och då kändes det riktigt bra. Snart var jag hemma igen 32 minuter 6km, exakt.

Det finns inget som är så skönt som duschen efteråt. När man kan vara helt nöjd med sig själv. Tänk vad snabb jag kommer att vara när snön smält bort. Vad lätt denna runda kommer att kännas då.

Börjar tröttna på vintern.

Pust och frust. Snö och is. Mörkt och kallt. En massa att övervinna. Vill ha vår. Upptäcka de första tussilagona i orörd terräng. Skutta över vitsippsfält. Känna doften av vår i luften och höra fåglarnas glada kvitter. Njuta av ljusa kvällar. Är trött på allt det grå. På att aldrig känna asfalten under foten, eller ännu hellre en sviktande skogsstig. På att inte kunna ta i utan att vara rädd att halka. På att vara tvungen att leta efter mössan och reflexvästen. På allt som har med vinter att göra. Vill ha vår.

Snart. Innan dess en veckas ledighet. Möjligheten att löpa i dagsljus. Kanske till och med sol. Hoppas att våren vill komma innan första tävlingen. Hoppas.

3 dagar kvar

På lördag smäller det. Då är det dags för OS. Jag älskar att titta på vintersport. Särskilt längd och skidskytte. Jag har skrivit ut programmet och markerat alla måsten med rosa överstrykningspenna. Galet? Ja, säkert. Men attans vad roligt.

Kort backe

Kort backe stod på programmet idag för jogg-gänget. Vid gårdagens besök i Skatås var det knappt att vi kom upp för backen med bilen och jag ville inte riskera att inte komma upp med min lilla lilla bil. det hade kunnat bli en helt annan typ av backintervaller än vad som var tänkt. Jag ställde således bilen lite längre bort och fick på så sätt lite extra uppvärmning, sammanlagt drygt 4 km.

Garmin ville inte riktigt vara med idag. Undrade om jag var inomhus. Helt förvirrad. Efter en stund satte den dock igång och Bodil visade hur man nollställde klockan. 5x 3min backe skulle det bli på ett halvhalkigt underlag av packad snö. 65 meter upp i full gallopp och sen ner i sakta mak fyra gånger och sen 1 min vila mellan seten. En bit in i andra set insåg jag att jag sprang och vilade. På toppen var pulsen uppe i ynka 155 slag, inte direkt intervall fart. Jag som gillar att ta i, vad var det med mig? Efter denna uppenbarelse satte jag långa benet före och tog i allt jag kunde. Det hjälpte. Sista setet kördes över 50 meter och med tempo även nerför. Sjukt mycket jobbigare. Nästan som att springa in i en vägg.

Efter en kort andningspaus kunde man tro att det var dags för nerjogg, men icke. Nu skulle vi köra "sista man ut" så fort vi bara kunde. Den som sprang sist i ledet skulle alltså springa så fort han/hon kunde för att hamna först igen. Truppen höll ungefär 6-6.30 tempo och låg med 3-5 meter mellanrum. Jag fick upp ett riktigt bra tempo och kände mig riktigt nöjd med kroppen, som kändes seg och oinspirerad under uppvärmningen.

Ibland är livet fantastiskt

Det blev tempolöpning på löpbandet i fredags. 8 km i varierande fart, började i 6.30 tempo för att sedan öka var 500 meter till jag var uppe i 4,15 tempo. Sista 2 kilometrarna lika sakta som i början. Det är fascinerande med löpbandsträning. Första stegen är så jobbiga att jag inte kan förstå hur man kan springa fortare är 10km/h på dem. När jag däremot varit uppe i ett högt tempo och vänt känns samma 10km/h nästan som promenadtempo.

Efter löpningen drack jag en Gainomax och styrde sedan kosan tillbaka till jobbet för lite kalas. Efter en glad och livad kväll med tipspromenad (typ 0 rätt), quiz (typ mest rätt) och spontanspelande med vårt nya jobb-band, blev det totalvila på lördagen. Två filmer på filmfestivalen avnjöts däremot och en mycket trevlig melodifestivalkväll med Linda.

Den ena filmen var Rage av Sally Potter. En fantastisk pärla i monologform. Avskalad, snygg och med underbara skådespelare, bland annat Jude Law som transa. Efter filmen var Sally Potter på plats för ett samtal. Hon är verkligen en beundransvärd person och lite av en idol sen Orlando. Vissa av eftersamtalen på filmfestivalen känns lite meningslösa, men Potter svarade med en halv föreläsning på varje fråga och det syntes att hon verkligen gillade att diskutera sin film. En efterdiskussion av lite mindre vikt skedde efter den mycket mystiska filmen Temptation of St Tony, en surrealistisk svartvit film som skulle fungera som en metafor över Estland och kapitalismen. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tyckte att den var bra eller inte.

Söndagen bjöd sen på ett lugnt långpass med C i ett underbart vackert Skatås. verkligen en lisa för själen att komma ut i naturen

tänder

Idag är det en alldeles underbar dag. Solen skiner och snön knarrar under fötterna. SMHI har lovat denna typ av väder hela helgen. Underbart. Får se till att få in ett fint utepass i helgen. Inget långpass på schemat dock, men med tanke på att jag hoppade över det förra helgen så kan jag kanske lägga in ett ändå.  Kanske kör lite tempo på löpbandet idag, det är ju så tråkigt att stå där och harva.

Igår var jag hos tandläkaren för typ hundrade gången det här året. Nu bestämdes att jag ska operera ut mina visdomständer eftersom de är roten till alla mina problem. 7000 kronor kostar kalaset, men eftersom jag redan varit hos tandläkaren för drygt 5000 i år så får jag rabatt, eller försäkringskassan går in och betalar en del.  3500 kommer det att kosta mig. Dyrt, men det ska jag nog klara. sen är det förhoppningsvis färdigt. När jag skulle boka in tider för dessa operationer var jag självklart tvungen att ta vårens tävlingar i beaktande. Jag vill ju inte springa varken Vårloppet eller Seedningsloppet med nyopererad käke. Löpningen måste gå före, som pappa skulle sagt.

Nu ska jag lyssna på mina fantastiska elever när de opponerar på varandras Projektarbeten.

Innebandy del2

45 minuter innebandy blev det. Jag suger verkligen på innebandy. Jag orkar springa, men ungefär där tar det stopp. Bollen och klubban till exempel. Mest ivägen egentligen. Jag skulle ju liksom inte ta med mig en klubba ut på Skatås 8:an. men den behövs ju såklart i innebandy. Utan klubba ingen bandy. Utan boll ingen bandy. Men det är svårt. Jag stannar upp för att fånga bollen. Den studsar lite fram och tillbaka medan jag stirrar ömsom bedjande ömsom uppfordrande på den. Sen kommer jag på att jag måste göra nåt med den. Passa eller så. Med blicken intensivt fäst på bollen är det inte lätt att veta vart lagkamraterna är. Ben tenderar att se ganska lika ut, lite olika mycket behåring kanske, men annars rätt lika. Kanske skriker nån... då vet man. Men allt som oftast kommer det en illernabb motspelare och stjäl bollen långt innan jag ens hinner tänka passning. Men roligt är det. Ganska lagom jobbigt och alla kan vara med.

Det här med löparbloggar

Jag vet inte... idag har jag läst massor av löparbloggar. Jag läste om fenomenet i en biosalong i söndags, att allt fler bloggar om sin träning.  Jag har ju bloggat ett tag, men tappat inspirationen ochunder en tid funderat på att nischa min blogg till att helt handla om löpning och min träning. Samtidigt kan jag känna: varför skulle nån vilja läsa om det? Å andra sidan, varför skulle nån vilja läsa ens blogg över huvud taget? Varför intresserar sig folk för vad Kenza har för skor eller vad Blondinbella åt till frukost? Ingen aning faktiskt. Den andra frågan som jag så kart måste ställa mig är om det spelar nån roll... Om folk läser alltså. Antagligen inte. Eller lite. Det är ju roligare om man har läsare.

Efter min rundsurfning på andras bloggar kan jag bara konstatera att det finns en uppsjö. Några välskrivna, andra med halvtaskig svenska, några snygga, andra rent av anskrämliga, vissa elitsatsande, andra mer som jag själv. Intressant är det, men intressant nog att fastna i? Nja... Vi får väl se. Jag fortsätter nog blogga ett tag till i varje fall. Så länge jag själv tycker att det är roligt. 

innebandy

Ikväll blir det innebandy med jobbet. Kul! Låter det passet ersätta de 7 km lugn jogg som står på schemat i morgon. Allt i enlighet med Szalkais rekommendationer. Känner mig supertaggad för träning för tillfället. 

Appropå gårdagens intervaller har jag dubbelkollat i programmet och det är definitivt inte jag som sett fel. Det står 5x400 m alt 5X80 sek. Å andra sidan står det i Szalkais ordlista att: "Ett typiskt kortintervallpass är 10x400 m med 60 sek vila mellan repetitionerna. Farten ligger på strax under den fart du har på ett 5km lopp".  Med det i åtanke höll jag nog ganska bra tempo igår. Snarare för snabbt än för sakta. Jag springer ju knappast 5 km på 16 minuter även om jag gärna skulle vilja. 

400-ingar

Efter 3 km uppvärmning sprang jag två set om 5X400m. Det var sjukt jobbigt sista 400 i varje set. I Szalkaiprogrammet stod att varje 400-ing skulle ta 80 sek, jag snittade 97 sek. Även om jag bara hade sprungit 1 set hade jag inte orkat hålla så högt tempo. Kanske stod det fel i programmet, tiden känns inte i paritet med de andra tiderna i programmet... Oavsett vilket kändes det som ett riktigt bra pass idag. Jag har saknat den där riktiga blodsmakskänslan som man bara kan få genom korta intervaller.

Nedvärmde med 1 km löpbandsjogg följt av några hundra meter snöpulspromenad med C. Det är sjukt mycket snö här. Kanske blir det ett riktigt snöpulspass i helgen

Snö

Gröt, svett och klistervalla...

        

Ägnade vilodagskvällen åt att se på skidlandslagsdokumentär. Attans vad inspirerad jag blev. Tänk att kunna ägna all sin tid åt träning. Gå upp träna, äta träna, vila träna osv. Allt tillsammans med likasinnade i en miljö anpassad för ens sport. Tänk att ha coacher som stöttar, peppar och pushar, som lägger upp program och gör matsedlar. Kanske till och med en kock som lagar näringsriktiga måltider.  Det vore nåt det

Efter en hektisk dag på jobbet där alla sliter i mig från olika håll kan jag verkligen känna att ag skulle vilja ha ett liv utan den typen av krav. Bara gröt, vila och träning. Å andra sidan älskar jag mitt jobb, mina elever och kollegor. Jag älskar att fixa och dona, att vara ansvarig och mitt i smeten. Jag älskar också att springa tills jag  nästan spyr. Men jag älskar det särskilt efter en hård dag på jobbet. Så kanske har jag det bästa av båda världarna. Kanske är livet precis så bra som det kan bli. Jag tror det.

Nu ska jag iväg för ett löpbandspass med C. 5x400 meter står det på Szalkaischemat, jag planerar att köra två set. 5 känns lite mesigt. Återkommer i ämnet. Senare. Efteråt.

Vila

Idag står det backintervall på IK-joggs träningsschema. Lockande må jag säga. Jag fullkomligt älskar måndagsträningarna med jogg-gänget. Inte alla som får så bra peppning och så trevligt sällskap oavsett väder och vind. Tyvärr måste jag avstå i kväll. Filmfestival på schemat. Ikväll blir det en serbiskamerikansk film på Aftonstjärnan. 

Som tur är har Szalkai inget på schemat idag, så vilodagen är helt enligt planerna. Nya tag imorgon då det står 400-ingar på programmet. Jag älskar intervaller