Tänkvärt

Hemtenta inlämnad! Det tär ibland på krafterna att plugga halvtid samtidigt som man jobbar, men som tur är kan jag vara sjukligt effektiv när jag vill det. Ska göra klart en uppgift till den här veckan är det tänkt. Och rätta lite. Och läsa lite. Lov var det ja. 

Vill dela med mig av en dikt ur boken jag just läst:

Dina blickar var sjöblänk om våren

men Ditt vrånga och vresiga sätt

har väl vinklat vårt minne av åren

då Du gick i vår skola Jeanette

Unisont diagnoser vi ställde:

Du var störande, lynnig och fräck

för Du svor, slängde saker och skällde

och Du skolkade- dagar i sträck!

Visst gick rykten om trassel därhemma

- stress och nattvak och helgfylleri-

men det där var familjens dilemma,

som vi ej borde blanda oss i

Jag såg rött inför Dina fasoner,

krävde handling och hyfsning och hut,

så det blev mest på mina lektioner,

som Din kris och konflikt blev akut.

Våra gräl blev ett ömkligt elände,

och med stickord och pikar vi stred,

tills en dag något oväntat hände

som har lett till besinning och fred

Vi satt kvar där i klassrummets dager

för att älta en sprucken lektion

men så såg jag Dig- trotsrädd och mager-

och jag miste all lust att ta ton, 

så jag teg - men Du började tala

som en vårtinad islossningsälv

om det mörka, förgrämda, vitala -

om Din bristande tro på Dig själv

Om det längtande, levande, sköra

som Du dolt bakom skyddande skal

och ett ovant- FÖRLÅT- lät du höra

i min häpna historiesal.

Ja, så sänkte Du rösten generad,

när Du tyckte Du hunnit till punkt

men själv stod jag som förut maskerad

till en hängiven nitisk adjunkt

Jag kröp fram ur mitt skal hel och hållen

som en fluga av vårsolen väckt

Och i tvivel kring värdet a rollen

stod två barn utav människosläkt

Sedan dess har jag ofta funderat

om det hänt det man trodde man såg

om jag själv ibland andra fungerat,

jag som själv varit "stjärnpedagog"?

Jag kan kanske hantera en penna

tala länge och krångligt som få

Men vem lärde mig lyssna och känna

och mig själv ibland andra förstå?

Nog kan ord bli en bro som förenar,

men en sviktande, skranglig och spröd.

Kanske orden jag gav dig var stenar

fast jag själv trodde orden var bröd

Tänk om språket vi brukar blir gränser?

En sorts sluss mellan tanke och tal?

Om vi sänder på skilda frekvenser

och med felaktig anropssignal?

Men Jeanette, Du har hjälpt mig att tolka

och ta del av de ordkargas språk

hur man tigger om tröst med att skolka,

och hur otrygghet uttrycks med bråk

Kanske kraftord skall till för att visa

man är ensam och liten och svag?

Ja, nog blev dina utbrott en visa!

(kanske den jag har lärt till idag)

Vad blev kvar av de läxor vi lärde,

och av kunskapens floder, som rann ?

Kanske det just får varaktigt värde

som vi lärt om och genom varann?

Tänk om målet är lusten att äta?

Om gemenskap till bords ger aptit?

Om min iver att väga och mäta

mest var missriktad hönsfarmarflit?

Som om kunskaper gick att förpacka

och servera på engångsassiett!

Och det gällde att svälja och tacka,

smälta maten och känna sig mätt!

Vi vill räkna effekter och tider

i en klokt kalkylerad rutin,

tills vi slutligen ser individer,

- eller känslor- som grus i maskin?

(Jag, som tänder på varje cylinder

inför allt som tycks mig gå emot,

tänk om jag är ett utevcklingshinder,

en konfliktrisk.....

ett samverkanshot........?)

Rune Davidsson 1975