Sitter här och tittar på snön som faller utanför fönstret. Det ser mysigt ut. Mysigt att vara inne. Mindre mysigt att springa i. Mina ben behöver röra på sig lite. Skaka ur stelheten efter gårdagens dubbla pass som båda hade fokus på just benen. I Skatås var det tröskelintervaller som gällde. 8+6+4+2+8 minuter. Halva upp, halva ner. På saltad asfalt. Det gick faktiskt att ta ut sig. Att ta ut stegen. Inte helt och fullt, men nästan. Trötthet är en konstig känsla. Precis som smärta. Jag minns att jag var helt slut efter den sista 8 minutaren. Eller snarare vet jag att jag var det. Jag minns det inte. Inte som känsla i vilket fall. Det är som att kroppen förtränger det som är jobbigt att minnas. Tur är väl det. Just att tvinga sig ut på 8 minuter när man just pressat kroppen så snabbt det bara går i 2 minuter är ju ofantligt jobbigt. Det känns överallt. Men det minns jag som sagt inte idag. Bara hur skönt det kändes efteråt.
Ännu skönare kändes det i bilen efteråt. Hade blandat pappas sportdryck (apelsinsaft och salt) och medan jag drack den och styrde bilen hemåt Hisingen lyssnade jag på sportradion. Jag visste att Kalla hade kört sitt lopp, men vågade inte hoppas att hon tagit medalj. Det är så lätt att hoppas och bli besviken. Plötsligt sa han det. Radioreportern. Charlotte Kalla har tagit guld!! Underbar känsla.
Avslutade kvällen med quinoasallad och rökt torsk framför herrarnas 15 km. Fantastiskt lopp av Hellner som tyvärr inte räckte ända fram. Men det är så jämt i skidtoppen. Han slog ju faktiskt den på förhand värste konkurrenten Petter Northug. Det gjorde de allihop. Spännande att se om han kommer igen. I kväll är det skidskytte och min allra största idol Heläna. Hoppas att hon får till det idag. Kanske inte medalj, men ett bra lopp. Hittills är detta ett utmärkt sportlov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar