Uppdatering

Jag vet att det var ett tag sen jag skrev, men det är mycket nu. Förra helgen sprang jag midnattsloppet och om man ska analysera loppet lite kan man väl säga att jag sprang för fort i början vilket ledde till att jag inte orkade springa hela tiden. Efter en sommar full med kärlek och lättja, och nästan helt utan träning har jag ju inte direkt samma kondis som i våras och då var min träningsdos inte heller på topp. gentligen har träningen legat lite efter sen förra hösten om jag ska vara helt ärlig. rots att jag borde förstå detta så älgade jag i väg i ett högt tempo i början. Det kändes bra fram till 3 kilometer då första vätskan kom. Då kändes det som att jag skulle gå sönder av trötthet. Jag vilade ett ögonblick och älgade sedan på igen, vid 5 km hade jag 25 minuter, vilket jag är nöjd med, men sen gick det utför. Jag fick snällt gå en bit för att hämta andan och när vi sedan kom till Linnégatan och det blev uppförsbacke kändes det verkligen att jag är sjukt otränad. Väl uppe på krönet trodde jag att vätskan skulle komma. Äntligen. Men inte då, vätskan kom först en kilometer senare. De sista 2 kilometerna sprang jag lite snabbare igen, men blev lite lurad av en saknad 9km-skylt: när jag väl började spurta var det bara några hundra meter kvar. Sammanfattningsvis var det knappast mitt livs lopp.

Men nu ska det bli ändring. Jag ska bli fit som aldrig förr. ykla till jobbet (har jag börjat med), träna minst 3 gånger i veckan (har också börjat bra) och äta hälsösammare (kanske....). Vi har fått värsta lyxgymkorten från jobbet. Guldkort som till och med ger tillgång till gratis solarium och massagestol. Igår var jag där i tre timmar och utnyttjade alla fördelarna. Det känns grymt lyxigt, hela stället osar av rikedom och flärd. Kanske måste jag köpa nya lyxiga kläder... hmm. På måndag ska jag gå på vibrationsintro så att jag utnyttja vibrationsplattorna. Att stå på en sån i en halvtimme ska visst motsvara flera timmars löpning... vi får väl se.

Nu har jag dessutom jobbat en hel vecka med elever. Det känns skönt. Saker och ting börjar falla på plats, vi har fått lokaler så alla får plats (kan ju vara bra) och på måndag får vi ett ordentligt schema. Att jobba på en nystartad friskola har fördelar och nackdelar. Denna vecka har vi burit möbler och sopat golv, inte riktigt lärarjobb, men det måste ju göras. Den största fördelen är att det känns som att alla har stort inflytande på hur skolan fungerar och det gillar jag.

I övrigt är livet fantastiskt. Jag är fantastiskt lycklig. Alla beståndsdelar är precis som jag vill att de ska vara. Jag känner mig bekräftat både på jobbet och privat. Det är helt enkelt underbart.

Kram

Vatten

Varje dag får jag rent vatten ur min kran utan att det kostar mig något. Varje dag duschar jag i vatten som ä rent nog att dricka. Varje dag häller jag bort vatten utan att ens tänka en tanke kring det. Samtidigt lever tusentals människor utan tillgång till rent vatten. Bristen på rent vatten leder till sjukdomar och i värsta fall till döden. Det värsta är dock inte den enorma bristen på vatten utan de människorsom fått för sig att man ska tjäna pengar på vattnet. Såg i kväll på ett program på TV8 om privatiseringen av vatten i Sydafrika. När tillväxten ökar och de rika blir rikare blir vatten en bristvara. För att ransonera vattnet har man infört vattenautomater och kontantkort för de fattiga på landsbygden. Alla får en ranson vatten gratis, men för att få tillgång till det som är gratis måste man paradoxalt nog köpa ett kontantkort. Allt detta förklaras av en av företagets chefer. Han förklarar att folk måste lära sig att spara på vattnet och att inte leva över sina tillgångar, samtidigt som hans pool sakta fylls med nytt friskt vatten i bakgrunden. En äldre kvinna hotas vräkas från sitt hus. Hon har inte råd med vattnet. Familjer hämtar smutsigt vatten i en bäck. På vägen tillbaka till deras hus passerar de en vattenautomat. Den har de dock inte råd med. 2000 drabbades området av en koleraepedimi orsakad av brist på vatten. "Vi måste alla hjälpas åt att spara på vattnet" säger den vite rike mannen och rakar sig vid en rinnande kran, medan de fattiga i slummen protesterar mot ny vattenprivatisering. Marknaden bryr sig inte om de fattiga, den räknar med att de slås ut, säger en ekonom från FN. De fattiga i Sowetos protester blir kraftfullare, i vredesmod gräver de upp de komersiella vattenledningarna. Därslutar programmet. Jag känner mig både arg och hoppfull. Arg över orättvisan. Glad att det visas viktiga program på TV. Hoppfull över att det finns människor som orkar protestera.

God natt!

Nu är det vardag...

Nu är det vardag i Göteborg. Känns fortfarande något overkligt att jag verkligen bor här, men på det hela taget känns det mycket bra. Den här veckan drar jobbet i gång på allvar efter smygstart med lyxarbete förra veckan. Eller vad säger ni om en dag fylld av segling till Styrsö i strålande solsken följt av skaldjursbuffé på Barken Viking? En dag som det kändes en aning skumt att få betalt för, men som säkert fyller sitt syfte i att få oss alla taggade och fyllda av en vilja att jobba hårt för att skolan ska fungera. På torsdag kommer eleverna. Det ska bli så roligt att äntligen träffa dem och komma igång på riktigt. Alla på jobbet är trevliga och många är unga (antingen till ålder, sinne eller både och). Det känns sm att det kommer att bli en toppenhöst.

Den här veckan är jag dessutom ensam vilket gör det ännu mer vardag. Lite småtrist att inte ha nån att komma hem till, men H måste ju få vara pappa också. Det kan nog vara bra att ha en del tid för mig själv den här veckan när allt ändå kommer att vara så pass hektiskt och fyllt av nya ansikten och intryck. Just nu känner jag mig väldigt stark och den lilla gråsperven i mitt inre har mod och luft under vingarna.

Ska försöka hinna med några löppass också. Känner mig i urusel form inför lördagens midnattslopp och har dessutom gått upp ett par kilo. Men nu är hösten här och för mig är hösten den årstid då jag har mest energi att förändra och starta nya goda vanor. I morgon ska jag dessutom cykla till jobbet.

Som avslutning en liten bild från Malta:

Lite nervös... mycket förväntansfull.

Så är läget idag. Imorgon brakar det loss. Kommer säkert att vara svårt att sova i natt. Många tankar som snurrar. Hoppas Hoppas det blir bra.

I övrigt är jag lycklig som få. I helgen blir det kräftor och kulturkalas. Toppen.

Snart börjar vardagen

Nu har jag bott i Gbg i snart två månader, det höstliga vädret gör att det känns lite mer på riktigt även om den övervägande känslan fortfarande är semester. På torsdag börjar jag dock jobba så då ska det nog kännas som vardag och allvar. Smygstartar lite med en tvådagarasvecka. Känns lagom. På fredag är det kvällsskoj och på dagen segling som gäller. Det verkar vara ett bra sätt att lära känna varandra på. Har lite oro i magen för jobbet. Tänk om jag inte alls trivs. Om allt blir kaos och uppochner. Jag har ju själv valt detta jobb för att det känns bra, så egentligen borde jag ju inte oroa mig, men ibland kan man inte styra sina känslor riktigt.

Kram

Ur vulkanens mun

I lördags var vi inne en sväng på bokhandeln Wettergrens på vår väg till konstmuséet. Jag älskar bokhandlar, det är som att kliva in i en värld full av världar. Små och stora världar. Lyckliga och olyckliga, komplicerade och enkla. Massor av platser och livsöden som bara väntar på att bli upptäckta. Synd bara att det är så dyrt med böcker. På Bokia finns dock Låna och Läs, något jag testade för ett par år sen, men då inte riktigt fick till eftersom närmaste Bokia låg i Kristianstad. Nu bestämde jagmig dock för att ge det ett nytt försök när jag insåg att en hel rad av de böcker jag kastade förstulna blickar på ingick i sortimentet. Med mig hem fick jag denna första gång Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun, en bok jag läst mycket om och längtat efter att få läsa. Lite med samma tema som Bitterfittan men utan att lägga all skuld på mannen och patriarkatet.

Det tog mig tre dagar att läsa ut boken och det var sannerligen ingen munter resa. Romanens berättarjag Anna lever i ett glädjelöst äktenskap och plågas av mindervärdskomplex och en känsla att aldrig räcka till, att aldrig göra något rätt. Hon och hennes har sakta ihjäl varandra med sarkasmer, spydigheter och rena elakheter. Mitt i detta finns deras två barn, som de båda vill väldigt väl och älskar väldigt mycket, men som de samtidigt förgiftar genom sitt sätt att vara mot varandra. Det är bitvis mycket plågsam läsning. Jag lider med samtliga inblandade och en stark lust att ruska om dem och tvinga dem att ta i sina liv drabbar mig. Samtidigt känner jag igen mig i Anna, i hennes velighet och vilja att vara till lags. Känslan att alltid behöva fråga om lov och att ursäkta sina egna beslut och sin existens. Samtidigt som jag irriterar mig på henne ser jag lite av mig själv. Kanske är det därför det är så obehagligt. Anna är alltid rädd för att någon, företrädesvis hennes man, ska bli arg eller sur. Sluta tycka om, sluta älska, att allt ska ta slut. Eller det sista la jag till själv för det är där min rädsla bor. Om jag gör fel, väljer fel, tycker fel, då kanske människor runt omkring mig, företrädesvis pojkvänner, slutar vilja vara med mig. Grejen är ju att jag, precis som Anna, vet att detta är knasigt och att det är denna brist på självkänsla och ständiga sökande efter bekräftelse som i slutändan riskerar att kväva. Som gör att Anna och hennes man aldrihg riktigt käner sig tillräckliga för varandra, att de aldrig vågar tala ut av rädla för att såra den redan så ömtåliga självkänslan. Men som de konstaterar i slutet så måste man våga bråka också. Jag måste nog lära mig att bråka, att det inte är något farligt. Att ett gräl inte behöver betyda slutet. Att man kan älska varandra ändå, trots att man inte alltid är överens. Att man talar ut, rensar luften och kanske till och med bråkar är nog det enda sättet att hålla den giftiga surheten borta, den som förgiftat Annas och Mats äktenskap så till den milda grad att de inte kan prata med varandra utan att ana sarkasmer eller spydigheter i den andras röst, som gör att de inte längre kan ta i varandra utan att göra illa, att deras enda sexuella kontakt beskrivs mer som övergrepp än som älskog.

Det sorgligaste i romanen är hur åttaåriga Molly redan tagit efter sin mammas sätt att vara, hela hennes liv går ut på att vara andra människor till lags. Det är överhuvudtaget det sorgligaste i romanen, hur skadade barnen blir när föräldrarna inte tycker om varandra längre.

På det stora hela var det en mycket bra roman. Jobbig, plågsam och framförallt skrämmande. Jag blev rädd, för mig själv, för kärleken, för tvåsamhet, för familjeliv, men samtidigt på något sätt stärkt. På samma sätt som Bitterfittan så tror jag att alla, i varje fall alla kvinnor, kan känna igen sig i saker i denna bok, dessutom är den, till skilnad från BF välskriven och inte så där överdrivet politisk. Så mina vänner, har ni inte läst den, se till att göra det. Jag lovar inte att det blir roligt, eller ens underhållande, men inte desto mindre en läsupplevelse att minnas.

Förresten, idag är jag bara lyckligast på jorden :)

Ensammast i världen eller lyckligast på jorden?

Just nu känner jag som lite av båda. Hela jag bubblar av allt det nya ochvackra i mitt liv. Av förväntningar, förhoppningar och en känsla av att allt är rätt, att jag landat precis där jag borde vara i livet. Efter två underbara veckor i Göteborg med omnejd, med ett sällskap som får mig att trivas med mig själv, med livet och till och med med tanken på att vara ledig, är jag på topp. Så här borde livet alltid få vara. Jag har inte riktigt smält tanken att jag faktiskt bor här nu. Göteborg är min hemstad. Det känns fortfarande lite som semester. Kanske är det därför det nu känns så sorgset. Som att åka hem från en chartersemester som förändrat ditt liv. Typ. Jag vet, eller mitt intellektuella jag vet, att de två senaste veckorna inte är en en semesterresa som tog slut idag. Att det liv som varit mitt och som fått mig att må bra fortfarande är mitt liv. Men mitt lilla känsliga jag kan inte hjälpa att känna mig ensammast i världen. Den delen av mig är aldrig riktigt säker på sin plats. Den delen har jag skrivit om förut, den som är som en liten sparv som bara väntar på att bli trampad på. et är väl det där med att vara på topp antar jag. Det känns liksom lite som att slänga sig ut från ett flygplan och inte vara helt säker på om fallskärmen fungerar. En liten rädsla för att kraschlanda. Jag vet att jag är fånig, men det är bara en känsla och känslor är ibland fåniga och lyssnar ganska sällan på intellektet. Därför kändes det extra bra att beställa biljetter till hässlehåla idag. Plötsligt insåg jag att jag ju aldrig är ensam, jag har ju faktiskt världens finaste vänner, både här och där. De fungerar som skyddsnät och fallskärm.

Så, den dominerande känslan är ändå den att vara lyckligast på jorden. Vad den här hösten än har att erbjuda så har denna sommar varit den bästa på många, många år.

Kram