Ensammast i världen eller lyckligast på jorden?

Just nu känner jag som lite av båda. Hela jag bubblar av allt det nya ochvackra i mitt liv. Av förväntningar, förhoppningar och en känsla av att allt är rätt, att jag landat precis där jag borde vara i livet. Efter två underbara veckor i Göteborg med omnejd, med ett sällskap som får mig att trivas med mig själv, med livet och till och med med tanken på att vara ledig, är jag på topp. Så här borde livet alltid få vara. Jag har inte riktigt smält tanken att jag faktiskt bor här nu. Göteborg är min hemstad. Det känns fortfarande lite som semester. Kanske är det därför det nu känns så sorgset. Som att åka hem från en chartersemester som förändrat ditt liv. Typ. Jag vet, eller mitt intellektuella jag vet, att de två senaste veckorna inte är en en semesterresa som tog slut idag. Att det liv som varit mitt och som fått mig att må bra fortfarande är mitt liv. Men mitt lilla känsliga jag kan inte hjälpa att känna mig ensammast i världen. Den delen av mig är aldrig riktigt säker på sin plats. Den delen har jag skrivit om förut, den som är som en liten sparv som bara väntar på att bli trampad på. et är väl det där med att vara på topp antar jag. Det känns liksom lite som att slänga sig ut från ett flygplan och inte vara helt säker på om fallskärmen fungerar. En liten rädsla för att kraschlanda. Jag vet att jag är fånig, men det är bara en känsla och känslor är ibland fåniga och lyssnar ganska sällan på intellektet. Därför kändes det extra bra att beställa biljetter till hässlehåla idag. Plötsligt insåg jag att jag ju aldrig är ensam, jag har ju faktiskt världens finaste vänner, både här och där. De fungerar som skyddsnät och fallskärm.

Så, den dominerande känslan är ändå den att vara lyckligast på jorden. Vad den här hösten än har att erbjuda så har denna sommar varit den bästa på många, många år.

Kram