Jag menar att bra lektioner inte förds ur lång tids planering utan ur ögonblicket och mötet med eleverna. Idag hade jag en riktigt bra lektion. Tanken var att vi skulle prata om kärlek, läsa ett par dikter och att jag skulle inleda med att läsa en myt från antiken. Tanken föll ganska platt när det visade sig att bara halva klassen ar på plats. Genomgång med sju elever är ganska bortkastat eftersom man ändå måste göra det igen. Så jag tänkte om. Sparade kärleken som tema eftersom det är en bärande vägg i höstens svenskplanering. Det blev dock inga dikter, ingen myt, ingen genomgång. Istället en knapp timmes samtal om vad kärlek är och hur den uppfattas av dessa unga människor. Befriande. Levande. Relationsskapande. Jag tror ju att relationen och det faktum att jag kan alla namn och försöker skapa en individuell koppling till varje elev är det viktigaste för mig som lärare, för att lyckas. Dagen kändes som ett steg närmare detta. Hjärtat fylldes av lycka.
Nu ska jag ta en promenad i solen.
Kram
5 kommentarer:
Undervisar du i något särskilt, eller håller du bara eleverna sällskap?
Jag undervisar i Svenska, vad undervisar du själv i?
Gud vilken tråkig kommentar Pär! :\
Jag förstår precis vad du pratar om, Mina! De där spontana samtalen kan ibland vara mer värt än nog så väl planerade lektioner. Man måste nog ha jobbat ett tag för att kunna inse det.. kram!
Dessutom står det i läroplanen att reflektion är ett uppnåendemål...
Heja spontanitet i allt -
kram Emma
Skicka en kommentar