Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Livet är aningens upp och ner. H är på sjukhus. Sammanfattningsvis är det inget att oroa sig för men ändå kroniskt. Liksom allvarligt men inte på en gång. det är ju inte som att han har ont eller kommer att dö eller så. Men ändå. Stackars H. Anhörigrollen är det värsta jag vet. Jag kan inte ta över det jobbiga från honom. Jag kan inte göra allt bättre. Trots att jag inget hellre skulle vilja. Jag vill hjälpa och finnas till och få honom att må bra. Men jag räcker inte till, jag känner mig hjälplös. Usch!
Men nu ska jag inte ömka mig. J i Hässleholm genomlever en resa tusen gånger värre. Tänker på henne ofta.
Inte något roligt inlägg detta, men det kan det ju inte alltid vara.
Kram
1 kommentar:
Det kommer bli bra och ordna sig ska du se och så här ur ett annat perspektiv skulle jag då tro att du är den bästa anhörig man kan ha i en sån här situation och det är jag säker på att han känner också. Puss på dig!
Skicka en kommentar