Jag gillar inte att vara ensam... eller? Egentligen gör jag ju det och när dagarna är späckade med elever är det ibland skönt att bara få vara med mig själv. Eller... Jo det har jag ju alltid tyckt. För mycket ljud gör att mitt huvud vill explodera och vissa dagar kan jag känna att jag bara längtar efter en stund för mig själv. En stund att rensa tankarna från alla intryck. Men den stunden kan jag ju få genom en promenad, eller en löptur. Nu sitter jag här ensam och önskar att H var här. Längtar och saknar trots att är mindre än två timmar sen han åkte. Aningens patetiskt kanske, men jag har vant mig vid ett liv där han är närvarande. Här bredvid mig. Som en varm famn att krypa upp i, nån att hålla i handen och nån att umgås med. Finnas till tillsammans med. Så nu känner jag mig ensam. Sådär tråkigt ensam. Inte självvalt. Plötsligt.
Men han kommer ju tillbaka. Om några dar. Snart. Om inte alls länge. Tills dess får jag väl försöka njuta av den ensamhet jag ibland längtar så våldsamt efter. Även om jag kommer att längta ännu vålsammare efter H. Så är det bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar