Digitala skollyftet- Vem är jag?

Under mer än ett år har min man försökt övertala mig att börja Twittra. Inte varje dag eller med nån särskilt hård påtryckning, men lite då och då. Påpekat att det vore ett utmärkt sätt för mig att hålla koll på politik och skolvärlden. Så i somras föll jag äntligen till föga. Testade. Först fattade jag ingenting. Följde bara en enda person och kände mig mest som en stalker. Men sen hände något. Jag hittade fler att följa och skapade mig någon slags inriktning. Skola. Politik. Feminism. Språkutveckling. Rättvisa. Mångfald. Hittade fler och fler att följa och att interagera med. Hittade #Skolchatt och #skollyftet @Anna_Kaya och @Korlings_ord. Hittade det utvidgade kollegiet både på nära håll och på avstånd. Hittade hopp. En känsla av att vi är många som vill. Vill dela. Vill utveckla och utvecklas. De dagar då det känns hopplösast i skolan, i samhället eller i politiken finns det utvidgade kollegiet där. Genom @Anna_Kaya och @skollyftet fick jag syn på Digitala skollyftet. Spännande. Men inget jag har tid med. Inte egentligen. Intalade jag mig själv. Men sen gick det inte längre. Jag kunde inte hålla fingrarna borta. Jag la ut en blänkare om det på vårt intranät och anmälde mig själv. Vet fortfarande inte om jag kommer att ha tid. Kanske kommer jag att ta mig tid. Antagligen.

Vem är jag då? Mina Anger är mitt namn. Förnamnet ett pronomen, eller kanske en slags bomb. Efternamnet antyder ilska. Trots namnet är jag ganska snäll. En person som sällan blir arg. Eller egentligen ofta, men bara orättvisor, politik och läget i världen sällan på verkliga människor.  Jag är utbildad till lärare i Svenska och Engelska för högstadie och gymnasiet. Sen läste jag Svenska som andraspråk för jag tror att alla i svensk skola behöver det. Sedan till specialpedagog för att jag nog tror att alla i svensk skola skulle behöva det med, i alla fall lite grann. Just nu jobbar jag som specialpedagog och utvecklingsledare på en skola i ett segregerat område i Göteborg. Vi har en utmanande uppgift och vissa dagar känns det väldigt tungt, nästan hopplöst. Det fria skolvalet har slagit hårt mot skolor som vår. Skolpolitiken likaså. Baylan-pengarna som försvann satte djupa spår och sår i skolkulturen. De dagar det känns tyngst har jag allra mest stöd av det utvidgade kollegiet. Min önskan är att alla lärare kunde känna det stödet.

Har alltid varit intresserad av skolutveckling såväl den utveckling som sker inom mig som lärare och den som sker i arbetslaget eller hel skolan. Tror att vi måste samarbeta både inom enskilda skolor, mellan angränsande skolor och med varandra på ett mer generellt plan. Därför älskar jag det utvidgade kollegiet som jag nyligen upptäckt på Twitter och Facebook. Jag ser mig själv som en ganska digitalt närvarande person. Mina telefoner är som en förlängd del av mig och jag ser min vänkrets på nätet som lika viktig som den i "verkliga livet". Jag har jobbat på en-till-en skola tidigare och tycker att digitaldokumentation och presentation är lika självklar som analog. Däremot är jag rätt ointresserad av teknik. Teknik för teknikens skull. För mig kommer behovet först och den letar jag efter och anpassar den teknik som finns tillgänglig. På en del plan kan jag kanske till och med ses som teknikfientlig. Jag gillar att läsa pappersböcker. Att se på TV som man gjorde förr. Samtidigt älskar jag att läsa tidningar på nätet och det faktum att jag kan se "Bron" på play om jag missat det. Jag inser också att min treåring inte vet vad vanlig TV är.  I skolan ser jag ibland en övertro på teknik för teknikens skull. På tekniken som frälsning. Eller bristen på teknik som orsaken till dålig motivation eller dåliga resultat. Ibland också en oförståelse för ungdomars användande av teknik "wikipedia/google translate är dåligt" "Internet är sämre än böcker" "Mobiltelefoner borde förbjudas i skolan" istället för en nyfikenhet och experimentslusta, en väg in i ungdomarnas värld.

Det här blev en ganska rörig presentation som egentligen inte säger något om min ingång i Digitala skollyftet, kanske för att jag ännu inte är på det klara med vad jag vill att det ska ge mig och än mindre vad jag kan bidra med. Jag älskar tanken på delakulturen och har alltid gillat att göra saker tillsammans och dela med mig av goda (och dåliga) exempel. Jag tror att det är positivt för alla om vi öppnar våra klassrum och skolor och låter andra blicka in, delta, dela. Samtalen och reflektionen som den öppna skolan erbjuder leder till skolutveckling för många, på många plan.  Jag får återkomma med ett tydligare mål i nästa vecka helt enkelt.

Nytt år nya planer

Jaha. Så skriver jag här igen. Är inte alls säker på att det betyder att jag tänker börja blogga igen. Antagligen inte. känner inte att jag har tid. Eller nån egentlig riktning. Skriver ju om träningen på Jogg. Känner kanske att det räcker så. Kanske. Eller så kommer jag att skriva. kanske om nåt helt annat än löpning. Kanske. Eller om både och. Kanske. vem vet. Vi får väl se. Jag har många tankar och funderingar som bubblar inom mig. Mycket frustration och ilska som vill ut. men det gäller ju inte löpning. Snarare livet. Eller politiken.

Just idag ska jag dock skriva om träning. Rättare sagt om året som kommer och de mål och planer jag har. För en gång skull ska jag inte springa Göteborgsvarvet i år. glömde att anmäla mig i tid. Kanske var det meningen. Ödet. I vilket fall känns det helt okej. Jag har satt upp andra mål. årets stora händelse är Portugalresan i mars. Det ska bli så underbart att få åka iväg en hel vecka och bara träna. Men den veckan är ju inget egentligt mål. snarare ett medel för att nå målen. Målet för året är istället att få en så bra tis som möjligt på milen. Sub 46 under våren och sub 45 på Åstadsloppet är någon slags plan. Eller förhoppning kanske är ett bättre ord. Det återstår att se om det är möjligt. Men inför i år hade jag ju aldrig trott att SUB 47 skulle vara möjligt så varför inte. Årets andra mål är Tjejmarathon. 53 kilometer för välgörande ändamål på roslagsbanan. Bara på skoj. Inga tidsmål. bara bragden att komma i mål. Till detta ska jag också försöka samla in 2000 kronor. Vill ni hjälpa till får ni gärna gå in på denna länk och sätta in pengar i mitt namn (eller ert eget om ni hellre vill det så klart)

Så nu kör vi!

Portugal

Äntligen! Nu är den bokad. Resan. Den som H rynkar på näsan åt och gärna ger som exempel på att jag är aningens knäpp. Resan då jag ska springa med Rune. Då jag ska morgonjogga på stranden, styrketräna med andra löpare och springa en gång till på kvällen. Som ni löpare redan förstått går resan till Portugal med Runner's world och Springtime travel. Vi har planerat denna resa i flera år pappa och jag och nu är den äntligen bokad. 16:e mars åker vi.

46.38!!!!

Ända sedan söndagens intervaller har jag haft en förkylning liggande på lur i kroppen. En sån där smygande som aldrig riktigt vill bryta ut, men heller inte riktigt försvinna. Lite halsont, lite tät i näsan och en del hosta, men ingen feber. Så sent som i fredags var jag osäker på om starten i lördagens lopp skulle bli av. Kanske skulle jag och Inez bara mysa med morfar istället. Men tävlingsdjävulen och snålheten tog överhanden och jag bestämde mig för att trots allt starta.

Lördagen bjöd på perfekt löparväder med 6-7 grader och lätt molnighet. Eftersom jag inte tänkt springa fort klädde jag mig i långämad underställströja och långärmad löpartröja över, vilkets skulle visa sig vara aningens för varmt. Struntade i Garmin som hade dåligt batteri och sprang i stället med en vanlig hederlig casio. Målet var under 48 minuter, men med tanke på lurande förkylning skulle jag vara nöjd med allt under 50. Aldrig hade jag vågat hoppas på en så mycket bättre tid.

Inledde loppet i en behaglig avslappnad fart och hade ingen aning om vilket tempo jag höll. Missade första km-skylten vilket jag började ana när klockan visade 6.30. När 2 km-skylten passerades sneglade jag på klockan. 8,48. Oj då! Detta gick ju riktigt snabbt även med tanke på att första biten är svagt utför. Bestämde mig för att inte kolla mer på klockan innan 5 kilometerspasseringen. Känslan var fortsatt avslappnad och strax efter 3 stod pappa Inez och hejade. 22,46 visade klockan vid 5 km. Även om jag skulle hålla 5 minuters tempo sista halvan skulle jag alltså klara mitt mål. Kände mig fortsatt ganska stark även om andningen var lite rosslig från och till. Vid 7 km delades banan och den klunga jag sprang i vek av för att springa ett extra varv för halvmaran. Lite trist att bli ensam och dessutom började det gå uppför. De nästföljande två kilometrarna var tuffa, men jag kämpade på och när jag passerade sista kilometerpasseringen visade klockan 42.15. Nu visste jag att det skulle gå och att jag förhoppningsvis även skulle klara 47 minuter. Jag la i en växel till och sprang in på 46.46. Grymt nöjd och lycklig över min prestation. Sub 47 har länge varit mitt långsiktiga mål. Med den korrigerade tiden 46.38 blir kilometertiden 4.40 vilket jag är fantastiskt nöjd med. Dessutom känner jag att det fanns åtminstone en halv växel kvar i kroppen. Lite mer att ge. Nästa gång får målet bli sub 46 och det nya drömmålet får minsann bli magiska sub 45!

"Inez tåva, mamma pinga"

Efter några tunga dagar med för lite sömn och en arbetssituation som suger musten ur mig har jag verkligen inte orkat springa. Även  fast jag vet att jag känner mig gladare och piggare om jag väl kommer ut lockar soffan mer. Men igår tittade Inez på mig och sa "Inez tåva, mamma pinga" så då hade jag inget val. I ärlighetens namn hade jag redan klätt på mig träningskläder, men hon bröt ner det sista motståndet. Ute regnade det, var kolsvart och kallt, men jag gav mig ändå iväg. Planen var egentligen långa intervaller, men med tanke på vädret fick det bli tempo istället. 7-10 km sa programmet så jag valde en gammal runda som jag hade för mig var 8,5 och körde först 1,5 km uppvärmning och satte sedan av i tänkt tempo. När jag började närma mig hemma hade jag bara sprungit drygt 5 inkl uppvärmningen så jag tog en liten omväg, men tappade fokus och avslutade när klockan visade 7 km = 5,5 km fart. Kändes lite misslyckat, men andningen var tung och det var fuktigt och råkallt. Nåväl, jag kom ju ut i varje fall och höll farten bra även om det blev lite kort.

Förutom träning, eller brist på träning så har jag hunnit shoppa lite
Missoni/Lindex. Dessutom har vi fått ett nytt löneavtal som är något av en besvikelse även om det innebär en ganska rejäl ökning i år, men mer om det en annan dag. Nu ska jag njuta av ännu en fortbildningsdag

Fredagsmys

Efter en kort men jobbig arbetsdag med mycket negativ energi slutade jag redan vid 11.30 och stack till sportlife för friskvårdstimme. Det var riktigt motigt att gå dit idag, men ack så skönt när jag väl var igång och ännu mer underbart när jag väl satt i bilen färddigjobbad, färdigjoggad, nydushad och färdig att hämta barn, man och åka till landet redan klockan ett.

Själva träningspasset bestod av 2x2km +2x1km i stegrande fart. Första gick i 4.20 och sista på 4 blankt. Ett bra pass där kroppen och löpningen kändes lätt.

Nu är vi på ländet. Eldsr i spisen och grillar korv. Riktigt fredagsmys. Hur myser ni?

Lyxlunch

 

Egentiden spenderades på favoriten Fröken Olssons med en chevresallad och en stor latte. Ibland är det verkligen höjden av lyx att få äta lunch alldeles i fred.