Björklund förstör vårkänslorna

Det finns inte många som gör mig så upprörd. Ända sen jag jobbade i Stockholm och han var skolborgarråd har han plågat mig med sin gammeldagsa, insnöade militära syn på skolan. Den plats jag arbetar på varje dag. Den plats där jag möter fantastiska, men ibland trasiga människor som ibland slänger ur sig horribla saker, men som med förtjänad respekt uträttar stordåd. Jag älskar dem villkorslöst. Ställer krav och förväntar mig respekt och resultat. Men kärleken är inte beroende av resultaten. Jag bryr mig om dem oavsett. För det allra mesta älskar de mig tillbaka. De gör som jag säger för att de tycker om mig. Inte för att jag är auktoritär och militär. För det är jag inte. Jag är möjligtvis en auktoritet... men aldrig auktoritär. Det behövs inte. Det funkar inte. Inte på dem som mött livets hårda sida. På dem fungerar inte piskor och stenhårda regler. Det kan bara få dem att slå bakut, att bitas, aldrig att prestera. Det här är ju inget jag bara tycker utan något som kilometervis av pedagogisk forskning visar. Men Björklund fortsätter sin kamp. I ensam majestät ska han göra om hela skolan. Senast i raden av lysande förslag är "Försittningar" och avtängningar

Jag tror att Björklund förstår. Jag trodde ett tag att han var dum, men det är nog värre än så. Han förstår, men bryr sig inte. De barn och unga som jag värnar om, brinner för bryr han sig inte om. De barn som inte har perfekta förutsättningar hemma, av olika anledningar. Som saknar kärlek och respekt. Som saknar någon som tror på dem. De barnen är i Björklunds värld störningsmoment för elitbarnen. De ska skuffas undan, ställas i skamvrån, stängas av och få både kvar och för-sittning. Dessutom ska de få betyg när de är så små som möjligt, så att de alldeles säkert förstår att de är lite sämre. Eftersom ingen kunde lära dem läsa och skriva hemma är de redan i första klass lite sämre och ska straffas.  I min värld är det rättvisa att dessa barn får mer tid, mer hjälp och mer omtanke än de som redan har all detta hemifrån. Rättvisa är inte när alla får lika mycket utan när alla får samma förutsättningar. När vi som samhälle hjälper till att sudda ut den ojämlikhet som dessa barn fötts in i. Men det är i min värld. Inte Björklunds. Enligt Björklund är problemet i svensk skola idag för lite disciplin. Jag tror att han har fel. Problemet är ett samhälle där barn och vuxna sätts i fack. Där de som inte lyckas har sig själva att skylla. Ett samhälle som helt saknar empati och solidaritet. Ett samhälle som får mig att vilja gråta. 

Men jag fortsätter nog att slåss för mina ungar och deras rätt. Mitt hjärta blöder när de inte orkar, när jag vet att det är just dem Björklund vill slänga ut på gatan. Det är så lätt att skylla ifrån sig på ungarna. Men det är aldrig deras fel. Alltid vårt. Vi är de vuxna. Vi är samhället.