blandade känslor

Nu har det drabbat mig. Vemodet. Inte starkt och överväldigande, men som en liten, molande figur i mitt inre. Jag känner mig samtidigt översvallande lycklig och förväntansfull inför flytten, det nya jobbet och hela sommaren, men det kan inte hjälpas att det också känns lite tpmt. Aningens ångestladdat. Det är väl aldrig helt lätt när man tar livsförändrande beslut. Jag lämnar det som är kännt och tryggt, om än ofta tråkigt och förutsägbart, för det som är okänt och främmande. Sakta smyger då känslan av oro sig på: kommer jag att bli ensamoch olycklig. Kommer mina dagar och kvällar kännas hopplösa? Jag tror inte det, men den där lilla figuren i magen påminner mig om att det inte finns några garantier.

Lämnar två personer här som kommit att betyda oerhört mycket för mig. Jag har inte kännt dem mer än ett par år eller knappt det, men de är som min familj här. De finns alltid där oavsett vad. Det är så otroligt viktigt med såna människor, särskilt när man som jag bor långt från sin familj. Jag är så glad att jag träffat er och det känns sorgligt att flytta ifrån er, även om jag vet att vi kommer att fortsätta vara vänner. Jag kommer att sakna våra regelbundna middagsdejter och alla våra samtal kring livets stora frågor (den allra största Varför är killar så konstiga?, tycks vara en fråga utan svar). Kram på er.

/M