Läste här om dagen i metro att bloggande är den nya tidens terapi. Många som bloggar gör det för att skriva av sig. En skrev om sin homosexualitet och en annan om att bli misshandlad och smittad med HIV. HGanska tunga saker. Men en tjej hade skrivit in och berättat att hon som känslomänniska behövde nånstans att skriva av sig. Att hon annars blev allt för ledsen av allt elände på nyheterna och i verkliga livet. Precis så känner ju jag. Jag skriver av mig min ledsenhet och upprördhet. Den liksom rinner av.Som att skriva dagbok har jag ju alltid tänkt, men också lite som att prata med en psykolog. En vän till mig frågade om man inte censurerade en massa när man skrev, så att det ändå inte fungerar som terapi. Jo visst gör man det, eller jag i varje fall. På sätt och vis är det en del av grejen. Jag får ur mig mina tankar, men eftersom jag vet att nån/några kommer att läsa så funderar jag såklart igenom vad jag skriver. Vill ju inte såra nån. Eller lämna ut nån. På det sättet skiljer sig bloggandet från dagboken. Den mer privata. Den som ingen ser. Jag gillar tanken på att andra läser. Gillar att få kommentarer, att skriva om saker jag kanske inte skulle sagt. Censureringprocessen, eller finslipet, gör att jag bearbetar mina tankar. Känner efter hur det verkligen känns. Väger det jag känner mot det jag vet i huvudet, vilket ju inte alls alltid är samma sak. Oftast mår jag mycket bättre när jag skrivit. Aldrig sämre. Igår skrev nån en kommentar. Nån jag inte känner. Det var ovanligt och roligt. Tack för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar