Igår kände jag den. Doften. Det där i luften som säger: Nu är det minsann dags för en ny årstid. Trots snö och is fanns en förhoppning. Ett löfte. Asfalten kikade fram på sina ställen och viskade: Snart, snart. Solen var inte bara blek på himlen utan orkade faktiskt värma. Smälta. Inte längre februarisol. Solen har en makalös kraft. Att läka och hela. Att fösa undan det som är svårt och fylla hela hjärtat och själen med glädje. Inte för att jag har varit särskilt sorgsen. Inte alls. Denna vinter har faktiskt varit uthärdlig, ljus och vit. Men det är ändå skillnad. När solen kommer med löftet om vår är det som att något vaknar. Något vackert och glatt som legat och gömt sig hela vintern. Som gått i ide. Det är som att jag plötsligt inser vem och hur jag är. En glad och sprudlande person. En person med massor av energi. Snart kommer mina fötter att få springa mot vårgrusig asfalt. Snart kommer de första tussilagona att le mot mig i backen vid Svarte mosse och vitsipporna kommer att slå ut i backen här intill. Välkommen du underbara vår!
PS! tandläkaren opererade inte bort huvudet, men jag fick kåvepenin och en ny tid. Svullnaden har lagt sig lite och jag har hopp om livet och löpningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar