Tussilagojakt

Efter många långa timmars kalasande med massor av människor av olika färg och form var det en riktig lisa för själen att få snöra på sig skorna för ett långpass. Jag inser att jag är alldeles för mycket eremit för att klara av så många människor på en och samma gång. Det känns som att jag ska explodera. Perfektionisten i mig kokar dessutom av allt som spills och oroas samtidigt över vad gästerna ska tycka om tårtan och om nån mer än jag själv ska upptäcka att karmen under stolen inte är dammad. Kroppen kändes seg och lite motvillig. Inte helt nöjd med att tvingas ut efter denna pärs. Inte helt förtjust över energiuppladdningen som bestod av en bit smörgåstårta alldeles för många timmar innan löpningsdags.

Huvudet kände sig dock lyckligt att få komma ut i den tomma höga verkligeheten där ingen pockar på ens uppmärksamhet. Själen kände sig fri.  Luften låg tung av regn. Perfekt för löpning. Full av syre och alldeles lagom varmt. Tuggade ut mot Björlanda tills cykelbanan tog slut. Svängde in vid volvo i Tuve och snurrade omkring i jakt på 8,5 km och vändning. Hittade skylt mot Biskopsgården som kändes mer lockande än vändpunktsbana. Vägen ledde in till Svarte Mosse. Mitt gamla löplandskap som legat i dvala under vintern. Älskade skog. Fågelkvitter. Men inga tussilago. Inte än. Ökade steget. Första 8 hade varit lätt uppför, men nu började lutningen hemåt. Snabbare och snabbare, med fint och högt löpsteg. Tänk på hälkicken. På positionen. Lodet. Tramp, tramp, tramp. Sista kilometern ökning lutade vägen lätt uppför igen. Ansträngningsnivån ökade, men jag hade bestämt mig. Sista fyra gick i snigelfart. Sammanlagt 16 km, lite kortare än tänkt, men med fartökning.  Exakt enligt Szalkais planering. 

I kväll väntar backintervaller och om benen orkar blir det lugn jogg i morgonn och nån form av kvalitet på onsdag. Sen vila