Underbara intervaller

Jag drömmer om jobbiga intervallpass?

Jag fullkomligt älskar intervaller. Ju jobbigare desto bättre. Gärna med lite spykänsla mot slutet. Efter nästan 2 veckors ofrivilligt vilande från allt vad kvalitetsträning heter kände jag mig laddad till tänderna inför IK Joggs måndagsträning. 5x 1000 meter stod på programmet och med tanke på hur snabba killarna jag springer med är så var det en sak som var säker. Det skulle bli åka av.  Eftersom min kind fortfarande är öm efter operationen bestämde jag mig för att inte låta mig dras med i deras tempo och att verkligen lyssna på min kropp. En sak som jag är bra på är att hitta en jämn lagom hög fart. Ganska snabbt hittade jag flytet och tuggade mig fram i 4.30 fart. Banan var något kuperad så tempot hölls aningen långsammare än på tartanbana eller löpband. Asfalten var blöt men inte hal, för första gången på länge kunde jag ta ut steget. Trycka ifrån.  Peter cyklade bredvid och påminde mig om att fullfölja hälkicken även uppför. Löpsteget kändes fint. Drivet.  Tyvärr kände jag ganska snart hur det bultade i tanden och bestämde mig därför för att stanna efter fjärde. För att inte bli kall joggade jag en sista intervall. Det kändes som att flyta fram i lugn fart, en fart att kunna hålla länge. En blick på klockan noterade 4.40 tempo. Hur kan det kännas lugnt? Kanske är jag i form? Stark? Kanske till och med snabb?

Åttan var mosig och hal under upp- och nerjogg. På fredag kommer pappa, på lördag ska vi springa vårlopp. Undrar just hur det ska gå.