Det här med pannben

Det skrivs en hel del om pannben på diverse olika träningsbloggar. Pannben nog att orka springa långpass på löpband eller att trotsa väder och vind och ge sig ut trots snö, slask eller spöregn. Pannbenet kan också hjälpa en att ta ut allt ur kroppen, att orka mer än man trodde. Pannbensbyggande träning hjälper en också att klara av tävlingslopp på bästa sätt. Ett starkt pannben ska visst hjälpa en att orka de där sista kilometrarna på göteborgsvarvet, eller att inte ge upp när benen värker.

Jag är en hejare på pannbensbyggande träning. Jag älskar blodsmaksskapande intervaller och det finns inte många väderförhållanden som kan hindra mig från att ge mig ut på ett planerat löppass. När det är dags för tävling är dock pannbenet som bortblåst. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sprungit snabbdistans pass i tänkt tävlingsfart, eller att jag egentligen vet att jag har kapaciteten att springa 21 km utan att stanna. Hela mitt inre skriker åt mig:  "Hallå!! Stanna!! Vad håller du på med!!" Jag är alltid jättepeppad innan start. Samlad och fokuserad. det finns ju egentligen inget som kan gå fel. det är ju inte som orientering där man kan missa till första kontrollen och få hela loppet förstört. det är ju bara att följa flaggvakterna. Egentligen behöver man inte tänka. Bara springa. Kanske är det det som är problemet. jag tänker för mycket. Vill för mycket. Mitt allra första millopp var tjejmilen 2003. Jag hade ganska nyss slutat röka och hade aldrig, i vuxen ålder, sprungit längre än 5 km på träning. Målet var under timmen. Loppet gick betydligt lättare än jag hade trott och jag sprang in på 49.40. Till året efter tränade jag medvetet efter ett program på marathon.se. Målet var att förbättra tiden rejält. Under loppet började jag tänka. Fundera. Stressa. Jag sprang i mål på 52.35. Samma sak med halvmaraton. Sprang Broloppet 2005 och hade då aldrig sprungit längre än en mil. Fick sällskap med en dansk äldre man halva loppet, sen släppte han med orden: kör du.  Jag sprang in på 1.48.30. Supernöjd. Sedan dess har jag aldrig varit under två timmar, trots betydligt mer träning. Aldrig under 50 minuter på milen. i alla fall inte på tävling. 

Jag hoppas innerligt att det ska bli annorlunda i år. Att jag ska lyckas bygga lite tävlingspannben. Lite positiva målbilder. I år ska jag minsann lyckas. Varvet under 2 timmar och milen under 50 minuter. Egentligen har jag betydligt högre mål än så, men de får vänta.