trailrunning
måndag 1 mars 2010
hemma från jobbet...
Idag är jag hemma från jobbet. Det har jag aldrig varit förut. Jag lider av svåra duktighetskomplex som driver mig till jobbet oavsett vad. Ingen feber i världen kan stoppa mig. Inga täppta näsor eller igen murade bihålor. Jag är medveten om att detta inte nödvändigtvis är en god egenskap. Att man ska vara hemma när man är sjuk. Vila upp sig. Bli frisk. Men den lutheranska djävulen på min axel brukar inte bry sig ett dugg om det. Gå till jobbet säger han. Du orkar visst. Men inte idag. Min tand värker så infernaliskt att tårarna sprutar och jag har bara lyckats få ett par timmars sömn på hela natten. Så nu är jag hemma. Om en liten stund ska jag bege mig till tandläkaren för inspektion. Kanske kan han operea bort hela huvudet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag är likadan.. tur att jag aldrig (peppar, peppar..) sjuk :)
ok jag har några dagar om året då jag är snorig och/eller har ont i halsen, men i vörigt brukar jag klara mig!
Hej
Nu har jag hittat din blogg också, trevligt:-)
Vila är en av de svåraste träningsformerna tänk på det och se stunden då du ligger ned som ett träningspass, inte träningsförbud.
Så brukar jag resonera. Tränar du inför Varvet? Har du sprungit förut?
Jag gör premiär där i år få se hur det går, har inga tidsmål alls bara trevligt och vara med. Kom upp till Skövde och spring, kolla Team Ultrasweden de har en del tävlingar som är roliga.
Ha det... fryk
Stackars Mina. Hoppas det ordnar sig fort. Tänker på dig.
Känner igen smärtan! I början av mars opererade jag bort en visdomstand i underkäken.
Naturligtvis fick jag infektion i såret efter ett par dagar.
Operationen gjordes på en tisdag och på helgen hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Fick ställa klockan och ta smärtstillande varannan timma.
Varet i munnen smakade som en bakfylla i munnen fast 1000 gånger värre. De spolade rent och det värsta gick över.
Nu är det nästan bra. Är lite öm vid vissa rörelser.
Jag säger aldrig mer! Värsta smärtan jag varit med om
Krya på dig!
precis så känns det Mikael, som en bakfylla fast tusen gånger värre.... men nu börjar det ge sig lite faktiskt. åt rätt håll i varje fall
Skicka en kommentar