Tempo

Trots trötta tankar gav jag mig ut på medelhårt distanspass. Det är tjusningen med att ha ett schema. Ett program. Szalkai säger åt mig vad jag ska göra och sen gör jag det. Visst känner jag efter om jag är sjuk eller har ont någon stans och ibland prioriterar jag vänner och familj framför träningen, men jag låter inte lite allmänn trötthet eller seghet bestämma om jag ska springa eller inte.

Trots denna tjusning låter jag inte programmet ta över in absurdum. denna vecka började periodiseringen i programmet, med en blandning av lätta och tuffa veckor. Denna vecka är tuff nästa lätt och sen tuff vecka igen. Detta upplägg passar verkligen inte mig. jag har sportlov nästa vecka och då är vi dessutom barnfria. Jag kommer alltså att ha massor av tid till träning och vill inte alls ha en lätt vecka då. Så jag har gjort om lite i programmet och strukit extrapasset den här veckan för att istället kunna köra lite tuffare nästa vecka.

Åter till kvällens aktivitet. Medelhård distanslöpning. 6 km eller 32 min. Benen kändes otroligt tunga i början av passet så jag tog det väldigt lugnt. Underlaget var moddigt och fläckvis var det väldigt halt. Löpningen blir ett slags trippande på tå utan att egentligen kunna ta i. Varje frånskjut blir en risk att halka eller sträcka sig. Tåtassandet sätter sig lätt på vaderna för mig och gör att de blr stumma och värker. Oftast släpper det efter ett par kilometer, men så skedde inte idag. trots det ökade jag farten konstant under 5 km. det var ett sånt där pass som man bara vill ska ta slut. Jag ville bara komma in i värmen igen. Njuta av att jag klarat av passet. Tillslut var jag uppe i 4,20 tempo och då kändes det riktigt bra. Snart var jag hemma igen 32 minuter 6km, exakt.

Det finns inget som är så skönt som duschen efteråt. När man kan vara helt nöjd med sig själv. Tänk vad snabb jag kommer att vara när snön smält bort. Vad lätt denna runda kommer att kännas då.