Ett underbart år och en epok till ända

Om en knapp månad börjar jag jobba. 9.e januari närmare bestämt. Nytt jobb har jag fått, som specialpedagog vilket ju är det jag utbildat mig till de senaste åren. Det känns riktigt roligt och jobbet verkar väldigt spännande. Jag gillar att jobba och ser verkligen fram emot att få vara vuxen och intelligent flera timmar varje dag. Samtidigt kommer det ju verkligen att bli en stor omställning. Jag har varit hemma varje dag hela dagarna i över ett år. Träffat Inez mer eller mindre dygnet runt. Nu ska jag plötsligt jobba heltid och dessutom skriva examensuppsats. Det känns konstigt och lite skrämmande. Inez kommer att klara sig galant med sin pappa, men hur kommer jag att klara det? Det återstår att se.

De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket i Inez liv. Hon har fyllt ett år och lärt sig att stå själv, ställa sig upp utan stöd och till och med gått sina allra första stapplande steg. Det är underbart att uppleva dessa utvecklingssteg tillsammans med henne och se hennes glada ansikte. När hon lyckas med något ler hon med hela ansiktet, tjuter lite klappar händerna och roper ibland till och med Hurra!. Hjärtat smälter en aning varje gång och det kniper lite i hjärttrakten när jag tänker på att jag inte längre kommer att kunna dela alla dessa stunder med henne. En annan sak som känns lite vemodig är alla de sociala aktiviteter som vi haft inplanerade och som nu tar slut. I torsdags var vi på julavslutning på öppna förskolan och det var med lite sorg i hjärtat som vi sa hej då till fröknarna och de andra mammorna, papporna och barnen. Vissa kommer vi kanske träffa igen, men de allra flesta kommer att ha varit parenteser i våra liv. Under detta år har jag, och Inez, lärt känna så otroligt många mammor och bebisar. Vissa väldigt ytligt, andra mer på djupet. De har verkligen berikat vårat liv och utan dem skulle jag inte alls ha njutit av föräldraledigheten på samma sätt. Nu återstår att se vilka vi kommer att hålla kontakten med. Några kanske kommer att gå på samma förskola så småningom, några kommer vi att träffa då och då i lekparken. Vissa kommer vi säkert att höra av ofta, men de allra flesta kommer vi nog aldrig att se igen. Det känns lite vemodigt och framförallt väldigt konstigt.Socialt har mitt liv förändrats en hel del också i och med att mitt gamla jobb försvann. En rad människor som jag brukade träffa varje dag har helt försvunnit ur mitt liv. Nu kommer det att komma in nya människor att träffa varje dag. Vissa av dem kommer att dstanna vid just det medan än och annan säkerligen kommer att leta sig in i mitt liv på ett annat sätt, som vänner. Det är verkligen en spännande brytningstid jag står inför.

En annan fundering är hur jag ska känna att jag har tid att träna. När så mycket av min tid går åt till att arbeta och skriva uppsats kommer det kanske att kännas svårt att ge sig av från Inez ytterligare timmar. Men det löser sig nog. Kanske börjar hon sova ordentligt så jag är lite piggare på kvällarna, eller rent av mornarna. Då kan jag ju träna när hon ändå sover. Hur gör ni andra småbarnsföräldrar? Vi får väl se. Just nu får jag ändå bara springa några få kilometer åt gången. Det tar max en halvtimme och den tiden hittar man ju alltid.

När man inte kan springa...

När man inte kan springa finns det liksom inget att blogga om. Eller jag skulle ju kunna skriva lite om livet. Om min underbara dotter som alldeles snart fyller ett år. Om det fantastiska nya jobbet, med den jättebra lönen som jag just fått. Om en fantastiskt mysig helg, med pepparkaksbak, julmarknad, julpynt och tokfint umgänge. Men det ids jag inte. Jag vill skriva om löpning. Om långpass i solen eller intervaller i grådimman. Men det sätter foten stopp för. Den gör fortfarande ont. En sjukgymnast ska få titta på den, men inte förrän om två veckor. Tills dess vilar jag. Eller rättare sagt promenerar och kör styrka. Ungefär som den här tiden förra året, när jag var jättetjock och väntade på Inez.

Höstpromenad

En ond fot hindrar mig från att springaoch Inez förkylning gör att jag inte vill dra in henne på mammagympan. Så idtället promenerar vi. Flera timmar om dagen. Dagens promenad var så varm att det inte alls kändes som november.
Dessutom var det för en gång skull nästan vindstilla nere i hamnen. Mötte mängder av löpare och blev grymt sugen på att springa. Men jag har bestämt mig för att vänta ut foten ordentligt. Testsprang ett par kilometer i onsdags och det kändes rätt okej när foten blivit varm, men på kvällen var foten öm och stel. Jag har ingen lust att dra på mig en långvarig skada så jag vilar snällt. Säsongsvilar helt enkelt och är tacksam för att foten inte gör ett dugg ont att gå på.

Säsongssummering och nya mål

KM 5000 meter. Jag drog i 10 varv, men blev sen omsprungen av Jennie som vann damklassen.

När jag ser tillbaka på 2011, slås jag av hur fantastiskt mitt liv är. Jag har en fantastisk familj, en fin lägenhet och numer ett underbart torp. Jag har haft förmånen att vara hemma med vår sprudlande lilla dotter i snart ett år och kunnat följa hennes utveckling på nära håll. Att hon snart fyller ett år är helt otroligt. Min stora lilla tjej! Det här året har gått så makalöst snabbt.

Men nu var det inte året som sådant som skulle summeras, det är ju faktiskt ett par månader kvar tills det är dags för det. Istället var det tävlingssäsongen som skulle räknas samman. Även här slås jag av hur fantastiskt det är. Att jag har kunnat träna så bra och komma i form så pass snabbt. Innan året satte jag upp tre mål: Milen under 50, Lidingöloppet samt 5 km under 23 minuter. Alla de målen har nåtts med lätthet. När det gäller Lidingöloppet hade jag nog egentligen hoppats på mer, men jag hade också trott att det skulle vara det långa och långsamma som skulle få mest plats i min träning i år. Hade fått för mig att farten kanske skulle dröja längre att få tillbaka. Men jag hade fel. Milen under 50 var inget problem, inte heller de 5 kilometerna under 23 minuter. 22.15 blev mitt resultat på 5000 meter på bana i torsdags och det är jag grymt nöjd med. Jag känner mig snabb och stark och det ska bli riktigt roligt att blicka framåt och sätta nya mål.

Nu är det dock dags för något av en säsongsvila. Jag tänker inte helvila. Så mycket tränar jag inte i vanliga fall. I stället kommer jag att försöka fokusera på styrketräning under en peroid. Visst kommer det att bli en hel del löpning, säkert lika mycket som innan, men utan så värst mycket mål och mening. Jag tänker springa det jag känner för ett tag. Med största sannolikhet kommer det att resultera i ungefär samma mängd och typ som nu. Jag gillar intervaller och snabba pass så det kommer det definitivt att bli. Från början hade jag tänkt köra en ordentlig träningsutmaning fram till Inez 1 års dag, inspirerad av MissAgda, men inser att det inte är den typen av utmaning jag behöver just nu. Jag har dock satt upp några tydliga mål för resten av min förädraledighet, dvs fram till årskiftet. Några löften till mig själv:

• Jag ska se till att utnyttja det faktum att jag kan komma ut i dagsljus varje dag. Oavsett om det är genom promenad eller vagnjogg.

• Jag ska sova bredvid min prinsessa så ofta jag behöver, snart kommer jag inte att kunna det längre.

• Jag ska träna styrketräning minst tre gånger i veckan, efter ett tydligt program

• Inget mera godis på veckodagarna. Jag är egentligen inte ens särskilt förtjust i godis och kakor. Det har bara blivit en dålig vana.

• Jag ska försöka få till minst ett kvalitetspass (dvs pass utan vagn) i veckan.

• Men sist men inte minst ska jag acceptera att livet inte alltid går ihop, det finns viktigare saker än träning. Det är så lätt att känna stress över att man inte hinner och när träningen blir ytterligare en pusselbit att tvinga in livspusslet förlorar den sin charm. Jag älskar att springa och mår inte bra om jag inte får göra det, men ibland finns inte tid för annat än en vagnjogg och då får det vara bra så.
  

Dessa riktlinjer ska jag försöka leva efter fram till årskiftet. Om någon månad börjar jag slipa på målen för nästa år och ett tydligare träningsprogram. Men just nu får det vänta. Just nu gläds jag åt de mål jag uppnått.

Tur eller otur

Det blev ingen vinst för mig i The Convention-tävlingen. Kanske var det lika bra eftersom jag nog ändå hellre hade sprungit Finalloppet. Särskilt eftersom pappa kommer hit och allt. Finalloppet är lite av vår familjetradition. Vi har sprungit det varje år sen jag flyttade hit, med undantag för förra året då jag ju var höggravid. Varje år har det varit underbart höstväder och en mycket trevlig bana. I år hade jag nästan tänkt slå på stort och springa den långa banan, men eftersom de har förlängt Tjärnrundan till 10 km känns den alldeles lagom.


Jag har nästan alltid otur i spel och tävlingar så det var ju inte så överraskande att jag inte vann. Hoppas på lite mer tur med anställningsintervjun jag var på i måndags. Det kändes bra, men sånt är ju alltid så svårt att veta. 2-3 veckor skulle det ta innan de kunde ge besked så det är bara att vänta.

Den här veckan hyar det inte blivit någon löpning alls. Bara lite hemmaträning och några promenader. Hneriks jobb, men egen motivation och det ruskiga vädret har satt käppar i hjulen. I morgon är det dock dags för KM. 12,5 varv på bana, i en planerad fart under 4,30 per km. Just nu känns kroppen bara seg och trött, men i morgon känns det säkert bättre.

Fredagsmys

Så här såg en sovande Inez ut för 10 månader sen. Nu är hon lite större men fortfarande lika bedårande

Idag finns det mycket som gör mig glad. Den fortsatt skinande höstsolen är en sak. Inez och hennes fantastiska leenden och pussar, en annan. Dessutom har vi hunnit med både långpromenad, mammaträning och en liten vagnjogg. Och inte minst har vi sovit ihop. Det är det mysigaste jag vet, att sova med armen runt Inez varma lilla kropp. Eftersom Inez sover rätt illa på nätterna, passar jag ofta på att sova med henne på dagarna.

Det som gör mig allra gladast just nu är dock att jag har en intervju på måndag. Jag är annars arbetslös på andra sidan föräldraledigheten och det ligger och skaver lite, som en sten i skon på långpasset typ. Men nu har jag alltså en intervju. Till ett jobb jag dessutom verkligen skulle vilja ha. Lite av drömjobbet faktiskt. Så håll tummarna kära vänner.

Höst

Idag är det en sån där fantastisk höstdag med hög luft solsken och underbara färger. Inez och jag har varit på långpromenad och i favoritlekparken och gungat. Dessutom har vi hunnit vara på öppna förskolan i kyrkan och sjungit och dansat. Dagar som denna gör mig lycklig långt in i själen. Det är som att solens strålar når in i hjärtat och värmer upp mig inifrån. I kombination med alla leenden och pussar jag får av mitt lilla solskensbarn kan man ju inte göra annat än att le.