trailrunning

trailrunning

torsdag 26 juni 2008

Hotellet


Vårt hotell är ett gammalt slott

Fortfarande underbart pa Malta

Ledsen att det drojer med bilder, men de kommer snart jag lovar. Skriver inte sa mycket,det ar sa storigt utan prickar. Vi har fortfarande 35 grader varmt och stekande sol. Har som tur var inte brant mig, hoppas slippa det. Igar var det shopping och sen disco. Jag dansade pa en pelare med ungarna. Skoj! Ikvall ar det bio, Sex and the City, som galler, men forst lite Beach. Hoppas ni alla har det bra. Jag har varldens mest valuppfostrade grupp och en toppen kollega sa det har ar rena semestern faktiskt.

Kram!

måndag 23 juni 2008

Malta...

Nu ar jag pa soliga malta. Underbart. Solar och badar mest hela tiden och vi bor pa lyxhotell. Ungarna ar hittills underbara sa det ar inte mycket jobb alls. Sakta forvandlas jag till en pepparkaksgumma med vitt har. Just nu kanns mitt liv toppen. Underbart. Gyllene. Glittrande. Helt fantastiskt.

Lite bilder kommer att laggas in snart. Forbered er pa att bli avundsjuka. Vi ses snart ina vanner.

Kram

söndag 15 juni 2008

Vardagsrum


Jag har ju två rum nu!

Första helgen i nya lägenheten


Nu är allt uppackat och klart. Känns toppen faktiskt, nu ska bara änglapappan fixa lite med lampor och uteplatsen så blir det tiptop. Synd bara att sd fick fyra procent i sifoundersökningen och att sverige förlorade på övertid. Men allt kan ju inte vara guld och gröna skogar.

tisdag 10 juni 2008

Små saker som gör mig glad


Tänk vad de små sakerna i vardagen kan ge stor glädje. Ett leende på stan, snälla ord, ett sms, eller en till synes obetydlig gåva. Idag fick jag detta frikort av en man på stationen. Han behövde det inte, men det var tvunget att användas idag. En snäll gest som gjorde mig varm inombords. Tänk vad vi kan sprida glädje genom små gester av mänsklig omtanke. Tänk på det!

torsdag 5 juni 2008

En dag kvar...

...sen flyttar jag. Göteborgare, jag smakar lite på ordet. Jo det känns bra. Riktigt bra. Dessutom blir första helgen ju tillsammans med allra bärsta vännerna från Hässleholm. Lite mjukstart liksom.

Imorgon klockan tio börjar packandet, eller lastandet. Sen kommer finaste pappa från Örebro. Han är verkligen en ängel som kör land och rike runt för min skull. Han och jag har flyttat åtskilliga gånger under årens lopp. Tror nog att han gärna skulle se att jag slår mig till ro. Helst i Örebro. Men Göteborg är ju i varje fall närmare. Tänk vilken tur jag har som har en så bra pappa och så bra vänner. Fyra stycken som föler med upp bara för att hjälpa till med flytten. Inte illa. Tack dessutom till Meral som fixade nyckel, eller försökte i varje fall.

Hoppas för allt i världen att allt går bra imorn. Jag är något av en orolig själ, så jag bekymrar mig lätt för att saker ska gå fel.

Ren och skär lycka är fortfarande den känsla som dominerar mitt liv.

onsdag 4 juni 2008

Ren och skär lycka...

...är den känsla jag har just nu. Som ni vet ärmitt humör ganska väderberoende så de här veckorna med oavbruten sol gör underverk. Dessutom flyttar jag om 2 dagar... eller knappt det. På fredag vid den här tiden är jag installerad i Götet.Underbart ska det bli. Har just haft lite "hejdå middagskubben"-picknick. Toppenmysigt. Kommer som sagt sakna det. Men just nu känns det bara som att jag vill ta armkrok med livet soch göra små hopsasteg av glädje. Får man må såhär bra?

Hoppas det

istället för freud




Läste här om dagen i metro att bloggande är den nya tidens terapi. Många som bloggar gör det för att skriva av sig. En skrev om sin homosexualitet och en annan om att bli misshandlad och smittad med HIV. HGanska tunga saker. Men en tjej hade skrivit in och berättat att hon som känslomänniska behövde nånstans att skriva av sig. Att hon annars blev allt för ledsen av allt elände på nyheterna och i verkliga livet. Precis så känner ju jag. Jag skriver av mig min ledsenhet och upprördhet. Den liksom rinner av.Som att skriva dagbok har jag ju alltid tänkt, men också lite som att prata med en psykolog. En vän till mig frågade om man inte censurerade en massa när man skrev, så att det ändå inte fungerar som terapi. Jo visst gör man det, eller jag i varje fall. På sätt och vis är det en del av grejen. Jag får ur mig mina tankar, men eftersom jag vet att nån/några kommer att läsa så funderar jag såklart igenom vad jag skriver. Vill ju inte såra nån. Eller lämna ut nån. På det sättet skiljer sig bloggandet från dagboken. Den mer privata. Den som ingen ser. Jag gillar tanken på att andra läser. Gillar att få kommentarer, att skriva om saker jag kanske inte skulle sagt. Censureringprocessen, eller finslipet, gör att jag bearbetar mina tankar. Känner efter hur det verkligen känns. Väger det jag känner mot det jag vet i huvudet, vilket ju inte alls alltid är samma sak. Oftast mår jag mycket bättre när jag skrivit. Aldrig sämre. Igår skrev nån en kommentar. Nån jag inte känner. Det var ovanligt och roligt. Tack för det.




tisdag 3 juni 2008

avlyssnat på tåget

Alltså jag undrar en sak. Vad är det med alla människor? Varje dag åker jag till och från jobbet med tåg, och varje dag lyssnar jag till kanske en timmes gnäll. Nu är det för varmt, innan var det för kallt. Ibland är det nån släkting/kompis/pojkvän som är jobbig och ibland gnälls det för att det är måndag. Har folk inget vetiigt att säga varandra? Bara gnäll... eller möjligtvis gottande i andras olycka. Om man nu ska gnälla kan man väl gnälla över nåt vettigt, typ krig och världssvält, men på det stora taget avskyr jag gnäll. Det är liksom bara så meningslöst. Gör nånting åt saken då, om det går. Vredgas och bli arg eller ledsen över världens orättvisor, men sluta upp med att gnälla. Snälla. Ge oss alla makten att se de saker vi kan göra nåt åt (gör så det i så fall) och makten att inse vad vi inte kan ändra (typ vädret) och förmågan att glädjas åt det vi har istället för att längta bort/gnälla/missunna andra.

Kram

måndag 2 juni 2008

Flyttkaos



Flyttkaos



ÅNGEST!!

Jag gillar ordning. På många sätt är jag en fyrkantig person som gillar planering och ordning och reda. Kontroll helt enkelt. Ibland är detta begär nästan sjukligt. Alltså, jag är inte pedant, inte alls. Jag är liksom inte naturligt ordningsam utan mer av en slarva, förvirrad och en aning disträ. Sådär flummig liksom. Men just därför krävs det organisation och ordning och reda i mitt liv. Annars riskerar jag att tappa greppet. Falla handlöst. Det gillar jag inte. Därför har jag just nu ganska svårt för mitt liv. Det är nämligen helt i oordning. Min lägenhet är kaos. Flyttlådor och dylikt överallt. dessutom har jag inte städat på ett tag, det har liksom inte känts lönt med tanke på flytten. Allt detta leder till djup ångest i mig just nu.

Desssutom har jag ju ingen koll alls på hur mitt liv kommer att te sig framöver. Också skrämmande. Jag gillar ite att sväva fritt. Önskar ibland att jag kunde vara mer spontan, men det ligger liksom inte för mig. Hmm... kanske därför jag tycker det är lite otäckt med förhållanden... där har man ju liksom aldrig kontroll.

Nej nu funderar jag för mycket igen, borde äl göra som J sa och räkna baklänges från tio, slappna av och andas. Det är ju bara några dagar kvar i detta kaos.

söndag 1 juni 2008

blandade känslor

Nu har det drabbat mig. Vemodet. Inte starkt och överväldigande, men som en liten, molande figur i mitt inre. Jag känner mig samtidigt översvallande lycklig och förväntansfull inför flytten, det nya jobbet och hela sommaren, men det kan inte hjälpas att det också känns lite tpmt. Aningens ångestladdat. Det är väl aldrig helt lätt när man tar livsförändrande beslut. Jag lämnar det som är kännt och tryggt, om än ofta tråkigt och förutsägbart, för det som är okänt och främmande. Sakta smyger då känslan av oro sig på: kommer jag att bli ensamoch olycklig. Kommer mina dagar och kvällar kännas hopplösa? Jag tror inte det, men den där lilla figuren i magen påminner mig om att det inte finns några garantier.

Lämnar två personer här som kommit att betyda oerhört mycket för mig. Jag har inte kännt dem mer än ett par år eller knappt det, men de är som min familj här. De finns alltid där oavsett vad. Det är så otroligt viktigt med såna människor, särskilt när man som jag bor långt från sin familj. Jag är så glad att jag träffat er och det känns sorgligt att flytta ifrån er, även om jag vet att vi kommer att fortsätta vara vänner. Jag kommer att sakna våra regelbundna middagsdejter och alla våra samtal kring livets stora frågor (den allra största Varför är killar så konstiga?, tycks vara en fråga utan svar). Kram på er.

/M