trailrunning

trailrunning

onsdag 15 september 2010

Det är mycket nu...

som gör mig ledsen i hjärtat. Solidaritet verkar vara ett sedan länge bortglömt ord. Hetsjakt på invandrare, sjuka och arbetslösa är vardagsmat, men trots detta röstar dessa till och med dessa grupper på alliansen. Varför?

Ser på skolreportage i Uppdrag granskning. Sorgen i hjärtat blir djupare. Barn till fattiga och flyktingar far mer och mer illa. De får aldrig chansen att visa vad de går för. Det ska nämligen satsas på eliten. På de som redan har. Som vanligt alltså. På Acedemedia sitter riskkapitalisterna och gnuggar händerna. Miljonerna rullar in. Valfriheten skapar djupare klyftor. Vilken överraskning. Björklund är i chock, någon vill tjäna pengar på skolan! Vad hade han väntat sig.

Björklunds skola vill jag inte arbeta i. Hårdare tag och mer disciplin. Fler prov och tidigare betyg. Helt utan stöd i forskning. Ännu fler barn riskerar att slås ut och jag kan inte göra annat än att titta på. Jag vill bara sätta mig ner och gråta. Hur ska man orka? Orka kämpa mot såväl utbildningsministern som mot bristen på solidaritet.

Ännu lever hoppet. På söndag är det val. Jag vet vad jag väljer. Vad väljer du?

söndag 12 september 2010

Lugn helg och lite glada löparbilder...

Helgen har spenderats på landet med skogspromenader och bastumys. Ingen träning alls. I morgon blir det nog en kort sväng till gymmet och på tisdag army, denna gång utan kettlebells. Något löppass ska nog också hinnas med under veckan. Annars funderar jag på det där med simning. Börjar känna mig lite tung nu och har en aning ont i ryggen så kanske kan det vara något. H har sagt att vi kan gå och simma tillsammans och det vore ju onekligen mysigt.

Eftersom detta blev ett ganska tråkigt inlägg bjuder jag på lite glada gravidlöparbilder:


Magen får inte riktigt plats i tröjan längre men lika glad är jag för det...


På språng i Finspång, i en något större tröja och en vecka mindre mage

torsdag 9 september 2010

Årets sista lopp

Nu har jag sprungit årets sista lopp. Det var trevligt och roligt på alla sätt och vis, men det gick bedrövligt långsamt och magen fick inte plats under joggtröjan. Det är väl bara att erkänna sig besegrad. Inga mer lopp för mig och bebisen. 2,6 km på ungefär 14 minuter känns helt okej, till och med bra med tanke på mitt tillstånd. Men det är inte riktigt tillräckligt roligt när det inte går fortare. Det ger ingen rush. Så hädanefter blir det lite lagomt lufs i hamnen, orienteringspromenader med familjen och lite armyträning. Tävlingsskorna ställer jag på hyllan. Där får de stå till i vår.

tisdag 7 september 2010

småförkylt men strålande höstväder

Efter heldagen i finspång har jag varit lite småförkyld. Iget allvarligt alls, men tillräckligt för att hoppa över träningen igår. Tråkigt för att jag missade veckans roligaste pass, Kettlebellarmyn, men jag tror ändå att det var klokt av mig, särskilt om jag vill kunna springa Lindholmenstafetten på torsdag.

Idag skiner solen med full kraft och luften är hög och klar. Det är helt enkelt en fantastik höstdag. I kväll är det orientering med lilltjejen. Vi ska göra det till en familjekväll så både jag och H ska med. Och bebisen så klart men h*n är ju alltid med. Det ska bli härligt med en höstpromenad i Skatås. Tänk om alla dagar kunde vara som denna.

lördag 4 september 2010

På språng i Finspång

Idag sprang jag snabbt. Bitvis riktigt snabbt. Kanske till och med för snabbt. Men mesta dels alldeles lagom snabbt. Vi var i Finspång, jag pappa och ett gäng glada löpare från jogg.se, för att springa stafett. Sammanlagt är loppet 72 kilometer och vissa tappra springer alltsammans själva medan vi andra väljer att dela upp det mellan oss. Tio sträckor finns det, och eftersom jag är gravid hade jag fåttt den kortaste. 3,5 kilometer platt asfaltslöpning skulle jag avverka. Förra hösten hade jag haft 15-16 minuter som målbild, men eftersom mina kilometertider vid samma ansträngning har varit ungefär en minut sämre räknade jag om målet till 20 minuter. I vanliga lopp har jag ofta en tendens att dras med av snabbare löpare i början, men i detta lopp fanns inga andra att hänga på, så att hålla ett lugnt tempo borde ju inte vara något problem. Men det gick så lätt. Adrenalinet rusade till och jag kände mig lätt och snabb som en vind. I en knapp kilometer. Sen blev det tungt. Extrakilona och extrablodet, hormonerna och bristen på snabbhets och uthållighetsträning gjorde sig påmind. "Hallå!" ropade kroppen, "vem tror du att du är? Inte kan du väl springa i 4.30 tempo heller. Du är ju gravid!" Eftersom jag ju bestämt mig för att lyssna på kroppen i mitt tillstånd sänkte jag farten rejält och beslutade att inte kika så mycket på klockan. Tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle öka sista 500 metrarna, men trots att Bodil kom och mötte mig så hittade jag inga extra krafter förrän de allra sista metrarna mot mål. Tiden blev 17.54 vilket jag känner mig otroligt nöjd med. Det var så roligt att springa idag. Att känna att kroppen trots allt svarade på lite fart. Luften var klar och hög, solen sken och alla var glada. Detta gör vi igen nästa år. Då med en annan form och en annan tid, men med samma glädje.

onsdag 1 september 2010

Kettlebellarmy och mygginvasion

Under förra veckans Kettlebellarmy lyckades jag sträcka en magmuskel i en av de första övningarna. Det gjorde att jag tyvärr inte kunde genomföra övningarna på det sätt jag skulle velat. Denna gång var jag lite försiktigare och undvek redan från början de övningar som innebär för högt buktryck, dvs de flesta övningar på hand och fot ty armhävningar. Eftersom mina magmuskler delat sig en aning undviker jag också raka sit-ups eftersom de gör mer skada en nytta. Trots detta var kvällens pass riktigt lyckat. jag kände mig lite tung under min inledande uppvärmningsjogg innan själva träningen, men när vi väl satt igång var det lika roligt som vanligt och vissa övningar skrattade jag mig formligen igenom. Något som däremot inte var särskilt roligt, om än bitvis ganska skrattretande, var alla mygg. Jag vet inte om jag någonsin sett så många mygg på en och samma gång. De var överallt. Om man försökte vila i en endaste sekund så var de där och täckte en från topp till tå. Under några ögonblick slog det mig att de kanske var inhyrda av Madde och Andréa för att få oss att kämpa hårdare. Men de blev ju också utsatta. Kanske var det någon träningsgud som tyckte att vi inte fick tillräckligt med träningsvärk förra veckan och som därför sänt ut en myggarmé att drilla oss. Jobbigt var det hur som helst. 

Något annat som är lite jobbigt med träningen är att inte kunna utföra alla övningar och att ständigt känna sig lite underlägsen de andra deltagarna. Tävlingsmänniskan i mig vill gärna vara bäst... eller åtminstone lika bra som det andra. Inte sämst. Samtidigt vill jag ju inte pressa mig för hårt, med tanke på bebisen. Så jag hoppas över vissa saker. Jag gör armhävningarna på knä och burpeesarna i någon sorts kompromissvariant. Jag vet ju att det är bäst både för min kropp och bebisen. Samtidigt slänger jag längtansfulla blickar på de andra. jag vill också vrida ur det där sista ur kroppen. Tvinga musklerna att tåla mjölksyran. Pressa mig till bristningsgränsen och lite till. Känna blodsmaken. Inte vara den som känner efter och ger upp. Kanske låter detta konstigt, men jag älskar att pressa mig på träning. Älskar hårda tuffa pass. Korta intervaller. Tunga vikter. Jag längtar efter den träning som inte längre finns på mitt program. Den träning som får vänta till efter bebisen. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara gravid. Hela min kropp har fått en helt ny mening i och med detta. Jag känner mig vacker på ett helt annat sätt än annars, nöjd med min kropp på ett helt annat sätt. Men jag kan ändå sakna vissa saker. Som hård träning. Eller en rejäl fylla.