trailrunning

trailrunning

onsdag 15 september 2010

Det är mycket nu...

som gör mig ledsen i hjärtat. Solidaritet verkar vara ett sedan länge bortglömt ord. Hetsjakt på invandrare, sjuka och arbetslösa är vardagsmat, men trots detta röstar dessa till och med dessa grupper på alliansen. Varför?

Ser på skolreportage i Uppdrag granskning. Sorgen i hjärtat blir djupare. Barn till fattiga och flyktingar far mer och mer illa. De får aldrig chansen att visa vad de går för. Det ska nämligen satsas på eliten. På de som redan har. Som vanligt alltså. På Acedemedia sitter riskkapitalisterna och gnuggar händerna. Miljonerna rullar in. Valfriheten skapar djupare klyftor. Vilken överraskning. Björklund är i chock, någon vill tjäna pengar på skolan! Vad hade han väntat sig.

Björklunds skola vill jag inte arbeta i. Hårdare tag och mer disciplin. Fler prov och tidigare betyg. Helt utan stöd i forskning. Ännu fler barn riskerar att slås ut och jag kan inte göra annat än att titta på. Jag vill bara sätta mig ner och gråta. Hur ska man orka? Orka kämpa mot såväl utbildningsministern som mot bristen på solidaritet.

Ännu lever hoppet. På söndag är det val. Jag vet vad jag väljer. Vad väljer du?

2 kommentarer:

Andréa sa...

Ja det är verkligen helt sjukt! Tyvärr känns det som det komemr fortsätta i samma spår ett tag till dock.. :( Men vi får hålla tumamrna för att folk tar sitt förnuft till fånga och slutar vara så jävla ego!!

Anna sa...

Jag vet också vad jag ska välja och det är inte på de rödgröna. Jag tror på frihet, jämlikhet och förändring, därför röstar jag på Alliansen. Det är roligt hur olika vi ser på vårt samhälle. Ett samhälle som vi båda delar. Men det är det som är tjusningen. Vi tycker inte lika, vår väg ser olika ut. MEN en sak har vi gemensamt, vi FÅR rösta och göra vår RÖST hörd. Jag hoppas alla som kan och får rösta gör det.