trailrunning

trailrunning

tisdag 29 april 2008

Nästan 30...

Nu är det inte många dagar kvar till den stora dagen. 30. Borde kanske ha kris, men har inte känt mig så här fylld av lycka och tillförsikt på många år. Trots att mitt liv på många sätt är mer osäkert än på länge känns det som att det börjat röra på sig nu. Jag ska flytta, förhoppningsvis få ett fantastiskt jobb (håll tummarna 9:e och 14:e maj) och det känns som om livet vill mig väl. Har en stark magkänsla av att den här sommaren kommer att bli den bästa på länge. Så jag krisar inte. Kanske för att jag redan gjort det. När det tog slut med M kände jag mig gammal och otillräcklig. Var inte ledsen över oss, det var ju allt annat än bra, men ledsen över att släppa drömmen om familj. Förkrossad tillochmed. Trodde att jag aldrig skulle kunna träffa nån och kände då att det var tragiskt. Ensam i skåne var jag också, långt bort från familj och nära vänner. Men jag har lärt mig både att jag kan skaffa nya nära vänner (kram på er) och att jag är värd att tyckas om, kanske tillochmed ser rätt bra ut. Jag som dragits med dåligt självförtroende hela mitt liv har fått mer bekräftelse de senaste åren än under hela mitt liv. Det känns bra. Jag känner mig stark och älskad. Men framförallt känner jag att jag trivs med mig själv. Att allt det andra kommer att ordna sig.

Gud vad jag är lycklig, det är ju löjligt...

Kram

söndag 27 april 2008

Doften av regn


Jag har nu länge varit lyrisk av solen och logiskt sett borde jag kanske nu känna mig nere av regnet. Men riktigt så fungerar jag inte. Idag regnar det, men det är 15 grader varmt och doften av regnvåt asfalt är bland det bästa jag vet. Då vet man att våren är här på riktigt. Att det inte bara är solen som värmer. På samma sätt berättar bristen på sol för mig att jag är lycklig på riktigt. Det var inte bara vårsolen som värmde utan något annat, djupare. Flytten till Göteborg känns som mitt livs bästa beslut. Med lite tur har jag jobb om två veckor (håll tummarna), jag har nånstans att bo och jag har underbara vänner, både där och här. Det enda som svider lite är de dubbla hyrorna. 9000 i hyra är inte riktigt vad min plånbok klarar av. Eller klarar gör den väl, men det är mycket annat denna månad. Födelsedag och bröllopsfest för makarna Meral. Roliga saker. Saker som gör mig ännu mer lycklig.


Äsch, nu börjar ni nog tycka att jag är knasig så det är bäst att jag slutar

torsdag 24 april 2008

Magnolian blommar och jag med den

Våren är verkligen här nu! Så där underbart. Inte riktigt sommarvarmt utan bara lagom. Det gör mig lycklig. På jobbet undrar de vad som hänt när jag fånleende möter dem på morgonen. Solen har hänt. Våren har hänt. Riktig vår. Inte kallt, kallt, kallt och sen sommar över natten, utan riktig vår. Jag går på promenader runt Klippan på lunchen, springer i spåret på kvällen och fylls av lycka. Tror inte att det kan bli bättre än så här! Har massor att fundera på, beslut att ta... vad vill jag egentligen? men solen gör även det lättare. Så jag ler och omfamnar livet. Hoppas att det ska le och omfamna mig tillbaka. Att jag ska få ha lite flyt. Lite tur i livet. Just nu känns det så.
(Till mina ungar som läser detta: Jag tycker såmycket om er, glöm inte det. Även om jag tycker ni är hopplösa ibland ;)
Samma sak gäller alla underbara vänner.
Ibland kanske jag är dålig på att visa uppskattning, men ni bidrar i högsta grad till min glädje

tisdag 22 april 2008

Heja tjejer!!

Nu är de ute i strejk. Sjuksköterskorna. Jag håller tummarna. De tillhör ett eftersatt kvinnodominerat yrke som dras med dåliga löner trots stort ansvar och viktiga arbetsuppgifter. Tidigare lyckades kommunal få till ett riktigt bra avtal och nu är det förhoppningsvis vårdförbundets tur. Även om jag som sagt önskar dem all lycka kan det inte hjälpas att jag blir något bitter över min egen situation. Sjukskötesrkorna har begärt 22 000 som lägsta garantilön. Det är de absolut värda. Det bittra i situationen är bara att vi lärare fegade ur i vårt avtal. Det är inte många läärare som får 22 000 i ingångslön. Trots en utbildning som faktiskt är en hel del längre än en sjuksköteska. Detta är såklart inte sjuksköterskornas fel, inte heller kommunals, men det känns ändå på nåt sätt lite orättvist. Vårt fack talade om strejk och om ett riktigt bra avtal. Vad fick vi? 3% om året. Hurra, Hurra! Inte. Detta trots att regeringen talat sig varm för lärarna som yrkesgrupp och sagt att något måste göras för att få upp våra löner. Jag har sammanlagt 340 poäng och en lön knappt över 22 000. Visst jag har fler poäng än jag behöver, men 200 av dem är faktiskt min lärarutbildning. Det är fem år det, två mer än sjuksköterskorna, lika många som civilingenjörerna, väldigt många fler än en insdustriarbetare, elektriker eller stenläggare. Ja ja, jag ska inte vara bitter. Jag älskar mitt jobb och valde det verkligen inte för pengarnas skull, eller möjligheterna att göra karriär. Det tror jag inte att sjuksköterskorna sjorde heller. Det vi har gemensamt är att vi valt yrken där vi behövs, men också yrken som aldrig kommer att löna sig på riktigt.

Så lycka till alla medsystrar, jag hoppas verkligen att ni lyckas i er kamp. Min förhoppning är att vi också nån gång ska våga strejka, stå upp för våra rättigheter. Inte underordna oss det samhällsystem som vägrar betala för det viktigaste som finns: Skola, vård och omsorg.

söndag 20 april 2008

Lite politisk konst



Lite inspirerande konst så här på söndagsmorgonen. Gå in på http://sara-elgranero.blogspot.com/ för fler bilder. (Tack för tipset K)

lördag 19 april 2008

sol,hopp och kärlek


Vaknade av att solen kittlade mig på näsan. 6.47 visade klockan. Låg en stund och funderade. Kan jag verkligen gå upp redan? Hade bestämt att denna helg skulle gå i sovandets tecken. Kände efter. Utvilad. Så fantastiskt skönt att vakna utsövd av solen. Slippa den irriterande signalen från mobilen. Signalen som gör mig trött, även om jag vaknat ganska pigg tio minuter tidigare. Skumt. Tvånget att gå upp provocerar fram tötthet. Kanske. Men idag är det lördag, april och strålande sol. Jag känner mig stark. Lycklig. Full av liv.

Så jag klev upp, drack kaffe i en av mina vackraste koppar och njöt av morgonen. Funderade över mitt liv och skrev en lista. En lista över allt som måste göras innan jag flyttar. Flyttar! Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att det är sant, men om en dryg månad ska jag hämta nyckeln tillmin alldeles egna lägenhet i Göteborg. Fortfarande inget jobb (Grattis R), men jag tänker inte låta det förmörka denna soliga dag. Det ordnar sig. Tänker jag oftast. I varje fall dagar som idag, när solen skiner och mitt hjärta fylls av sol, hopp och kärlek. Kärlek till livet, till våren, till allt och alla.

Skrev som sagt en lista. Även om det är 7 veckor kvar till flytten känns det lite bråttom. Har en fullbokad vår. Bara två helger i Hässleholm efter denna. som kontrollfreak behöver jag alltså en lista över allt som ska göras och när det ska hinnas med. Kände mig lite stressad igår, men nu har jag kontroll igen. En lista. Tänk vad enkelt det kan vara. Kankse borde jag slappna av, våga släppa taget lite ibland. Men... då skulle jag ju inte vara lycklig. För mig krävs total kontroll för att jag ska kunna vara spontan. En lista, ett schema, sen kan jag njuta av stunden. Ögonblicket. Sen kan jag vara spontan. Göra avsteg från min lista. När jag vet vad jag missar. Men först då.

Nu ska jag promenera i solen. Njuta av ögonblicket!

fredag 18 april 2008

Mina styrkor enligt Facebook

Jag?:

Idag när jag gick igenom mina mejl hade jag fått ett från Facebook. "Dina styrkor och svagheter enligt dina vänner" hette det. Jag förstår inte riktigt hur det gått till, men mina styrkor är "Sexigast, snyggast kropp och mest åtråvärd" mina svagheter är "Vetenskapsman". Jag som alltid varit den smarta tjejen med höga betyg... aldrig den snygga. Hela min värld vänds upp och ned (eller kanske inte, men ändå). Jag vill nog hellre anses smart än sexig... helst såklart både och, men om jag får välja är jag hellre Geni än Dum blondin. Frågan är ju hur facebook kommit fram till detta... har mina vänner en helt skev bild av mig? Eller har jag kanske fel vänner på facebook.

Det troligaste är dock att jag inte borde fundera kring detta alls... men det är fredagkväll och jag har lugn hemmakväll... lite småtråkigt helt enkelt.


Nu ska jag krypa upp i soffan å äta godis.

Kram

torsdag 17 april 2008

HORA

Nu har jag avslutat Bitterfittan. Mitt helhetsintryck är att den inte är något direkt mästerverk, särskilt inte litterärt, men ändå en viktig bok. Viktig eftersom den vågar peka på den ojämlikhet som fortfarande råder, det könsförtryck som är ständigt levande varje dag. Det är inte ett förtryck som alltid är så uppenbart, på många sätt är ju Sverige världens mest jämställda land. Men det är ett ständigt närvarande förtryck. En norm i samhället som hyllar män när de tar ut mer än två månaders föräldraledighet, men ser ner på kvinnor som tar ut mindre än ett år, en könsmaktsordning som gör att kvinnor känner sig lyckligt lottade om deras män gör sin del av hushållssysslorna och där kvinnor som tar plats och går sina egna vägar ses som rabiata. Ett samhälle där det är fult att kallas kärring och där de flesta kvinnor kallats hora oftare än de vill komma ihåg. Maria Svedlands Sara skriver att hon minns första gången hon kallades HORA som 13 åring och att hon kallats det minst ett par gånger om året sedan dess. Först reagerade jag på detta och tänkte "Gud vad ofta", men när jag tänker efter så är det nog så. Av nån kille på krogen som fått nobben, av nån kille som blivit dumpad eller av okända fyllon på stan. Varför? Det kan jag inte svara på, men kvinnlig sexualitet och makt är något farligt. Att köpa sex och att kalla tjejer för hora är ett enkelt sätt att förminska dem.

Två gånger på kort tid har jag läst nästan identiska skildringar om det farliga/skrämmande med kvinnlig sexualitet. Först i Smuts och nu i Bitterfittan. I båda romanerna är det unga flickor som bejakar sin sexualitet och njuter när de hånglar med en kille. I båda romanerna uppfattas detta som oerhört provocerande av killen i fråga som väljer att sprida ut rykten om tjejen som kåt, billig och villig, en riktig liten hora. För det är ju bara horor som kan njuta av sex... hmm... hur sjukt låter inte det. Det borde väl snarare vara tvärtom. Om man nu väljer att köpa en kropp kanske man inte bryr sig om hon njuter, men en tjej som man älskar borde man väl vilja ska njuta. Eller? Varför är killar så skrämda av kvinnlig sexualitet? Varför är det provocerande om en tjej har sex för nöjes skull? Vad gör henne till en hora och inte det stora antal killar som gör samma sak? Är det den gamla myten om horan och madonnan, en kvinna kan aldrig vara nåt mellanting utan är antingen hora eller madonna, antingen nån att ha sex med eller flickvänsmaterial. Varför kan man inte vara båda? Jag tror att sexualiteten är en av de sista arenor där män känner att de har total makt och kontroll. Om det plötsligt ska lekas på lika villkor även där tappar de kontrollen. Men killar, kom igen, våga släppa lite av den kontrollen, det blir mycket roligare då, jag lovar. Och tjejer, sluta förtryck varandra genom skitsnack och ryktesspridning och våga istället tro på er själva för det ni är bra på. Ni gör bara er själva en otjänst när ni baktalar varandra.

Sist men inte minst: Våga ta för er och VÄGRA kallas hora!!

måndag 14 april 2008

Vårkänslor


Idag har hela jag drabbats. Av våren och solen. Den griper tag och får mig att le i såväl hjärta som hjärna. Känns som att mitt inre lever sitt eget liv. Hjärtat gör små hoppsasteg av glädje och huvet fylls av glada tankar. Ikväll blir det löparspåret. Tror jag kan springa hur långt som helst. Eller kanske rentav sväva

söndag 13 april 2008

Livet är en märklig vän...

Söndag. Helgen snart över. Lugn men händelserik har den passerat. Ibland känns det som om tiden bara flyter förbi. Som om livet är en flod som för oss med sig, ibland går det oändligt långsamt, ibland fruktansvärt snabbt. Ibland glömmer man att stanna upp i det långsamma för att njuta av det som erbjud, ibland låter man sig föras med i det rasande tempot rädd för att stanna upp och känna efter, rädd för att ta ansvar för sina egna beslut. Vissa dagar är man nära att dras ner i djupet och drunkna, men på något sätt klarar man sig alltid. Några olika saker denna helg har fått mig att fundera på detta. Jag tror att många bara flyter med och nöjer sig med det de har, utan att ta ansvar och utan att egentligen fatta några beslut. Om man flyter med kan man liksom skylla på livet och inte på sig själv. Ännu fler lever som att de val man gjorde i ungdomen är de enda viktiga, som att det liksom är försent att göra nya val när man är vuxen. De grämer sig över det de inte inte gjorde och ångrar sånt de gjort. Kanske har jag också tänkt så nån gång. Men inte nu. Vad är det för mening med att ångra? Allt i livet har ju trots allt haft nån sorts mening. Allt man gör/inte gör formar den man är idag. Visst kan jag tycka att saker jag gjorde för tio år sen eller fem inte alltid var de saker jag skulle gjort idag, men ånger kan bara orsaka ångest och skuld, aldrig leda till nåt bra.

Livet har tagit mig på turer runt Sverige, kanske har vissa beslut varit mindre kloka. Att flytta 60 mil till en inte alltför lyckad relation i vilken jag mådde dåligt och förminskade mig själv kanske inte var det smartaste jag gjort. Men utan den flytten hade jag inte varit den jag är idag. jag hade aldrig träffat de vänner jag har här idag. Hur mitt liv hade varit utan den flytten kommer jag aldrig veta, men jag vet vad jag har. Jag är lycklig och stark nu och har faktiskt tagit ett alldeles eget beslut. Ett beslut som inte har med omständigheter att göra vare sig kärlek eller jobb. Min nya flytt är den första i mitt liv som jag är riktigt säker på. Detta är vad jag vill. Snart är jag 30. Vuxen på riktigt. Kanske borde jag fundera kring och våndas över allt man borde ha när man är 30 som jag saknar. Men det känns inte så. Mitt liv just nu är precis som jag vill att det ska vara. Livet är en märklig vän. Ibland känner man sig sviken av det, ibland förundras man över hur människor beter sig, ibland förstår man inte meningen med alltsammans. Men om vi bara vågar leva här och nu, vågar ta egna beslut och stå för dem, vågar känna efter här och nu, så står livet där och väntar med lyckan i handen.

Kram

lördag 12 april 2008

Nu börjas det...

Jag är ibland lite manisk av mig. Engagerad kan man kalla det med ett finare ord. Jag går helt enkelt helt upp i saker, brinner för dem och låter mig uppslukas med hull och hår. Just nu gäller min mani den nya lägenheten och flytten. Jag vet att det är två månader kvar, men i mitt hjärta har jag redan flyttat. Min stackars nuvarande lägenhet får inte alls den omvårdnad den behöver närmina tankar och planer hela tiden röd hur jag ska ha det i den nya. Idag ska jag i varje fall börja packa så smått. Ägna en stund åt att städa och sen rensa lite. Det finns ju mycket man kan packa långt innan.

Lovade mina åttor att skiva om dem i min blogg så jag får väl göra det :). de har varit jätteduktiga hela veckan och då är de ett sant nöje att jobba med. Alla klasserna har varit jätteduktiga och positiva hela veckan. Då är det SÅ roligt att jobba. Jag älskar mitt jobb, men vissa dagar kan det kännas rätt så tärande. Men jag trivs så bra på skolan och tycker så mycket om eleverna. Gud vad jag jag kommer att sakna dem när jag flyttar, önskar att jag kunde ta dem med mig. Liksom flytta hela arbetsplatsen till Göteborg. Men det går ju inte. Hoppas jag får ett nytt jobb med lika fina ungar och kollegor.

onsdag 9 april 2008

Flum vs kunskap, eller?

Usch! måste göra något åt min stora avsky mot Jan Björklund. darrar av avsmak varje gång jag ser honom. Idag var han med i BOC på Svt för att diskutera flumskolan. Vilken flumskola undrar jag. Björklund är gammal militär och har mycket dålig koll på det område där han ska vara expert nämligen skolan. Hans fasta övertygelse är att barnen skulle nå målen om vi bara införde fler betygssteg, betyg redan i ettan och mer ordning och reda i skolan, gärna i form av militärdiciplin. Det han glömmer är att vi har med barn att göra, inte militärer. Barn som ska utveckla sin kreativitet, sin medmäsnklighet och sitt kritiska tänkande samtidigt som de inhämtar kunskap och utvecklas till vuxna människor. dessabarn behöver självklart krav från oss lärare, men minst lika mycket behöver de känna att vi tror på dem och bryr oss om dem. Det visar inte minst svt:s dokumentär 9A. Det handlar om relationspedagogik på hög nivå. Pedagogik som sätter relationen och förtroendet mellan lärare och elev högst därför att utan detta kan inte kunskap födas. Relationspedagogik frodas inte i en diciplinskola, däremot skapar goda relationer lugn och ro, ordning och reda.

Det vi ofta glömmer är att det ställs helt andra krav på elever nuförtiden. Ibland klagar man på att de kan så lite, men egentligen kan de så mycket mer än vi. De matas med kunskap mer eller mindre dygnet runt. Även om denna kunskap inte anses viktig av oss så tar den såklart ändå plats. Vi ska också komma ihåg att det krävs betydligt mer av en elev för att få G än det gjorde för att få en 2:a eller 3:a. Kanske inte mer utantillinlärda upprapade kunskaper, men däremot förståelse, reflektion och förmåga att koppla ihop olika ämnen och dessutom relatera det till sitt eget liv och den tid vi lever i. Dessutom måste alla klara skolan. Alla måste börja gymnasiet, så var det inte förr, man klarade sig ändå. Många av våra elevers föräldrar hade ettor och tvåor i betyg, men har klarat sig okej ändå, kanske till och med riktigt bra. Så är det ju inte riktigt för dagens ungdomar.

Jag haar inga lösningar eller svar. Jag vet bara att vi måste tro på våra elever och deras potential och sluta prata om hur dåliga de är hela tiden. Om vi alltid fick höra att vår generation var värdelös, skulle vi inte bli det tillslut då?

tisdag 8 april 2008

Vårens trendspaning = bebis på armen

Igår sa min kollega att jag klädde i bebis när hon såg detta kort. Jag kan väl inte annat än hålla med även om det ju snarast är Miryam som gör detta foto vackert att beskåda. Nu är detta blogginlägg farligt likt Kittyks första blogg som ju fick censureras och läggas ner, men jag har varken sambo, pojkvän eller ens en dejt ,som kan skrämmas av mitt tilltag så jag kanske törs(det skulle i så fall vara K, men han läser ju knappast min blogg ;). det här med bebis är ju något som på nåt sätt finns i varje flickas medvetande när man börjar närma sig en viss ålder. Jag har alltid tänkt att jag skulle ha barn nån gång strax innan 30, men den drömmen är ju sedan länge förbi. Ibland, ganska ofta faktiskt, tänker jag att jag kanske inte vill ha barn alls... tycker egentligen att de är ganska meningslösa när de är små, de kan ju varken prata eller gå eller nånting. Särskilt när jag var yngre kunde jag inte förstå allas åh:ande och gulligullande med små oformliga knyten som ju inte alls var särskilt estetiskt tilltalande i mina ögon. Men nånting hände mellan min systers första och andra barn. Jag tror det kallas biologisk klocka. Plötsligt tyckte jag att Julius var det underbaraste jag sett och jag kunde ägna långa stunder åt att nosa i hans nacke... Nu när mina vänner får barn ansluter jag mig mer än gärna till den gulligullande flocken... och får för en stund den där känslan i magen som säger "är det inte dags att du också skaffar en". Men jag vet inte, andra stunder är jag fruktansvärt rädd att ge upp min självständighet. vet för tillfället inte ens om jag skulle vara redo att bli sambo, än mindre leka mamma pappa barn med nån.Kanske är det för att jag saknar pojkvän, kanske ärdet nåt allvarligt fel på mig.

Ju mer jag läser i min kvällslektyr Bitterfittan ju mer tvivlar jag på att jag vill in i tvåsamheten igen överhuvudtaget. Jag pendlar mellan längtan efter någon att älska och älskas av och en känsla av att jag har det så bra det kan bli i min absoluta självständighet. Men det kanske är det vi alla gör. Tänkte idag på alla i min egen ålder som bor i klippan och har barn som snart ska börja högstadiet. det var nog då alla tankarna kom. jag vill ju verkligen inte byta med dem, inte heller med de som levt hela sitt vuxna liv tillsammans med samma kille/tjej. Inte för att det behöver vara nåt fel på det, men hur många av dem längtar efter nåt annat? Hur många av dem är tillsammans av slentrain för att fylla ett sorts trygghetsbehov? Alldeles för många tror jag. Jag vill inte vara BARA trygg, kanske inte heller BARA fri. Jag vill helt enkelt ha allt på en gång, eller lite varje dag. Ska det vara för mycket begärt??

Hade en bra dröm i natt... kändes väldigt bra när jag vaknade. Nu är jag nog faktiskt helt klar med läkningsprocessen.

Kram

måndag 7 april 2008

Måndagstrött bitterfitta...

Nä skämt å sido är jag inte särskilt bitter, men väligt måndagstrött. Har fortbildat kollegorna i språkutvecklande pedagogik, en liten studiecirkel jag håller i. Alltid lite nervöst att föreläsa för sina kollegor, som imånga fall är både äldre erfarnare och kanske klokare än jag. Men det gick ganska bra tror jag. Kom av mig lite av nervositet, trodde de skulle bita mig i näsan när jag sa att bänkboksläsning och fylleriövningar INTE är språkutvecklande utan att det som gäller är att läsa tillsammans. Men de satt tysta och lyssnade, några kom till och med med glada tillrop :)

Nu ska jag krypa ner i sängen med Bitterfittan. Även om den handlar om en småbarnsmor som är bitter över ojämställdheten i sitt förhållande, vilket ju är ganska olikt min situation, kan jag känna igen mig i mycket av det hon skriver. Framförallt det om att de männsiskor som hävdar att vi lever i ett totalt rättvist samhälle alltid är de i maktposition oavsett om makten ligger i att vara man eller i att vara rik/välutbildad/vit. Egentligen känner jag kanske mer igen mig i Isadora i Rädd att Flyga, även om jag är allt annat än flygrädd. Så får ni räkna ut resten själva :)

Kram

söndag 6 april 2008

Känn ingen sorg för mig Göteborg... snart kommer jag


Åhh... vad jag längtar efter flytten!! Jag är verkligen kär i Göteborg, om man nu kan vara kär i en stad. Känner mig stark glad och förväntansfull. Har varit hela helgen i denna underbara stad full av liv och rörelse, av människor som man kan tänkas ha något gemenstamt med och med restauranger, pubar, caféer och rockklubbar. Skillnaden mot Hässleholm är total. Äntligen är jag på väg.


Helgen har spenderats med några av mina käraste vänner, det ska bli så roligt att bo närmare dem. Även om det är sorgligt att skiljas från vännerna här är jag säker på att vi kommer fortsätta träffas. Det är ju trots allt inte så värst långt :)


Idag har jag smugit på lägenheten på riktigt. Området var mysigt och lägenheten så fräsh ut, behövs kanske lite nya tapeter, men det går ju att fixa. Inte mitt i stan, men nära till naturen, till affär och med bra kollektivtrafik och vacker cykelväg.


Nu är det bara jobb som fattas, men som Meral sa idag så ordnar det sig... det är tidigt ännu... inte ens maj. Någon skola borde väl inse hur fantastisk jag är ;) Eller?


Nu ska jag ha en lugn söndagskväll... Kram

torsdag 3 april 2008

Lite glädje

Måste ju skriva nånting glatt här... eftersom jag faktiskt är glad. Svackan i måndags natt var tillfällig och nu är allt på topp igen. I helgen skajag mysa med vänner i Göteborg och smyga lite på min lägenhet... spännade. det ska bli supermysigt... en hel del vin, skitsnack och bebismys ska hinnas med. Dessutom några timmars kurs. Sen ska jag bara njuta av att vara i Göteborg och tänka på att jag snart ska bo där. Känns lite overkligt, men helt underbart.

tisdag 1 april 2008

Att inte kunna sova...


Idag är jag inte direkt på topp... eller nu känns det bättre, men dagen började illa. Det började väl egentligen igår kväll. Kunde inte sova. När man inte kan sova är det lätt att tankarna vandrar vägar man inte riktigt vill att de ska gå. Att man börjar känna sig ensam och ifrågasätta sig själv. Återigen kommer frågan: Varför? Varför ville han inte vara med mig? Varför kunde han inte älska mig? Vad gjorde jag för fel? Jag vet att jag inte borde tänka så, men ibland styr inte förnuftet känslorna. Det är så lätt att fyllas av frågor. Fanns det aldrig några känslor? Inte ens förälskelse? Vad var det då för mening med alltsammans? När bestämde han sig för att det skulle vara slut? Jag känner mig bara så dum. Trodde ju på oss... inte på slutet kanske, men innan dess. Om nåt som känns rätt för mig, känns så fel för nån annan, kan man då nånsin våga lita på sina känslor? Eller var det bara jag som ville att det skulle fungera, fast det egentligen inte var så? Jag vet inte. Vet att jag var lycklig, särskilt kring jul. På nyårsafton var jag världens lyckligaste... men efter det vet jag inte riktigt... När gick det snett?


Skit samma egentligen. jag borde verkligen inte älta det här. Kände mig ju så klar med det! Känner fortfarande så egentligen.Känner mig stark och lycklig över mitt liv, stärkt av vår tid tillsammans, glad att ha haft någon att dela den mörka vintern med. Bara frågorna kunde försvinna, de som får mig att tvivla på mig själv. De kommer som en vindpust, kände av dem redan igår eftermiddag, men sprang sedan av mig dem. Kände lyckan över våren, över att springa så fort jag kan. Men sen kom de igen, som den boll J beskrev letade de sig i mitt inre, samlades och skapade den ultimata frågan: Är jag värd att älskas?


Men nu ska jag inte vältra mig mer i självömkan... jag ska läsa en god bok, prata med pappa och bestämma mig för att jag är en toppenpingla, väl värd att älskas :)


Kram