trailrunning

trailrunning

måndag 31 mars 2008

Raraste anna


Så har fina saker kan man få av sin allra finaste kollega. Bara för att! Det värmer i hjärtat. Kram

Annika vid datorn


Annika förundras över teknikens under! Hur kan nån ha tid med en blogg?

söndag 30 mars 2008

Tårar men denna gång över mänskligheten


Sitter denna söndagkväll och tittar på en Wallanderfilm: Täckmanteln, om flyktingsmuggling som gått fel. Det fina är att filmen inte dömer utan visar två sidor av smugglingen. Tårarna rinner utför mina kinder. På samma sätt som när jag såg Babel. Filmer som man inte kan vifta bort. Som är på riktigt. Som visar hur hemskt systemet är och hur lyckligt lottade vi är. Ändå vill vi inte hjälpa. Vi vill inte ha hit DOM. de kanske förstör, skräpar ner, tar våra jobb och våldtar våra kvinnor. När man diskuterar detta med människor kan man få höra att "de som har råd att komma hit inte behöver det", att "många kommer hit fast de inte behöver/för att leva på soc" eller att "vi har så generösa regler att ingen behöver bli smugglad". Skitsnack säger jag. Om man väljer att fly i en container har man skyddsbehov. Eller tror man att de väljer det ungefär som vi väljer charter. "Hmm... vad ska jag välja container på lastbil eller överfull flyktingbåt?" Tänk igen! Ingen människa vill fly sitt hem om de inte behöver. Svensk flyktingpolitik har de senaste åren förvandlats från ganska humanitär till horribel. Vi skickar tillbaka människor till Irak, det är tydligen inte krig där längre. Vi delar på familjer och tillåter inte längre anhöriginvandring. Även om man bott här i flera år och skapat anknytningar kan man bli avvisad. Usch, nu är jag så där arg igen!! Jag kan inte låta bli. Världen är ond, men det finns ju ingen annan stans att leva. Att smuggla flyktingar är såklart inte rätt, särskilt inte om man skor sig ekonomiskt på andras olycka men som nunnan säger i filmen: "Det är humanitärt om man jämför med hur de har det innan de flyr"

Jag = en riktig nörd

lördag 29 mars 2008

Förmedlingscentralen-en upplevelse


Oj Oj Oj!!! Idag har jag varit på förmedlingscentralen i Tyringe med J&P. Har aldrig sett så mycket skräp samlat på ett ställe samtidigt. Jag har ofta undrat varför så många här på landet i skåne (säkert på andra ställen, men det har jag själv inte bevittnat) har SÅ dålig smak. Var får de allt ifrån har jag tänkt. Var hittar man en blå skinsoffa eller en spelande vattenfallsbild att ha på väggen? Nu har jag svaret: Lite vackra fontäner kan man också hitta:

Eller kanske nåt rött:

Men sen hittade jag faktiskt en annan avdelning, med gamla saker. Mycket trevligare :) Detta lilla bord fick följa med mig hem.

torsdag 27 mars 2008

Det är nåt rutttet med Alliansen

Eftersom jag mår bra nu igen,ska bloggandet åter ta en mer polititsk ton. Jag slutar aldrig förundras över vår nya regerings hjärtlöshet. Deras politik är rak hård och enkel: De som redan har ska få lite mer i form av skattelättnader och hemhjälpsavdrag, de som inte har ska få ännu lite mindre. Nån måste ju betala för kalaset och varför inte sprka på de som redan ligger, de orkar ju knappast göra motstånd. För det lilla ordet solidaritet och medmänsklighet tycks ha flytt Sverige. Det viktigaste för varje svensk är att man själv har det bra, skit sen i om folk är sjuka och fattiga, om jorden sakta håller på att gå under eller att männsiskor torteras och svälter. Kanske håller vi på att bli som USA, hela poängen med den amerikanska drömmen är ju att alla människor har samma förutsättningar att bli rika och lyckliga, som en konsekvens är alltså fattigdom och olycka ens eget fel. Man har inte tagit tillvara på sitt liv och då får man skylla sig själv. Jag tror på alla människors inneboende potential, men absolut inte på att alla har samma förutsättningar, låtsas man det lägger man skulden på de svaga i samhället. Precis som alliansen gör. Nu ska det införas hårdare tag mot de sjuka. Är man sjuk i över ett halvår så ska man bli av med jobbet. För ingen kan väl vara sjuk så länge, det måste ju vara att de inte vill jobba. Precis som med alla arbetslösa. Det fattar ju vem som helst. Enligt Reinfeldt och hans lakejer. Kanske borde reglerna skärpas för företagen/kommunerna istället. Om ens anställda blir långtidsjukskriva måste det ju vara nåt som inte stämmer på jobbet.Oavsett om man blir deprimerad, går in i väggen eller sliter sönder sin ryggså beror det ju på jobbet. Eller? Har jag fel? Jag kanske borde måla tånaglarna istället... inte bry mig så mycket. Men jag kan inte. Jag blir ledsen arg och frustrerad. Ett och ett halvt år kvar. Mycket ont kan hända på ett och ett halvt år. Tyvärr. Pust!

tisdag 25 mars 2008

Min nya lya





Lite bilder på min nya lägenhet. I det som är vitt på bilderna ska jag bo, i hörnet tillvänster typ. Har inte ens sett lägenheten ännu, men alla träden och planritningen är lovande tycker jag. Dessutom typ hundra meter till gymmet och en kilometer till skatås. Attans vad jag kommer bli fit.


glad gladare gladast


Så här glad är jag (även om det är en gammal bild). Idag känns allt bara helt toppen. Jag är pigg och glad och känner att livet ler mot mig. Lika bra att det blev som det blev, jag har tusen gånger hellre en god vän än en pojkvän som inte älskar mig. Känner mig stark och upprymd. Har fikat i vårsolen och fått ett fint mejl från en vän till en vän. Dessutom fick jag med mig en hemlig lapp från en beundrare i NY. Det är verkligen de små sakerna som gör ens dag. Som man ska se till att ta vara på. Har försökt kika på min lägenhet genom eniros flygfotofunktion, får inte riktigt rätt på vilka fönster som är mina, men det verkar vara grönt och fint runt omkring! Bara att snöra på sig skorna och ge sig ut i spåret, eller kanske iväg på en långpromenad Mamma Meral :) Längtar så tills flytten blir av!! Nu ska jag snart ha besök så nu får det vara nog för idag.

hemma igen

Det harit en solig rolig och alldeles underbar weekend i New York. Det var precis vad jag behövde. Dagar fyllda av shopping och uppskattande blickar från amerikaner. Långa promenader och fantastiska vyer. Tidsomställningen gjorde att det var svårt att sova och första natten var ett enda långt grubblande. Varför? När bestämde han sig osv. Drömmarna som avbröt grubblandet var skrämmande och fyllda av hemskheter. Jag grät en lång stund i kapp med duschens strålar, men sen blev det en helt underbar dag. Nästa natt fylldes också av grubblande, men denna gång lite lättare. Lite mer till freds. Sista natten sov jag riktigt bra. Jag känner mig färdiggrubblad nu. Det var inte mer än en vecka sen mitt hjärta slogs i tusen bitar, men jag har samlat ihop dem nu och satt ihop det. Det kommer nog att vara skört ännu en tid, men det är helt nu. I dag åkte jag tåg i fyra timmar med R. Det kändes riktigt bra! Till och med att kramas kändes bra, inte sorgligt alls. Så nu känns det bara som att allt kommer att bli toppen. Faktiskt, på riktigt. Kanske kan det tyckas snart, men varför gräva ner sig i sånt man inte kan förändra?

Kram

söndag 23 mars 2008

Skor


Tre par skor= väldigt nöjd mina! Attans vad shopping kan göra för humöretB-)

fredag 21 mars 2008

Utanför hotellet


Gula taxibilar å full fart redan halv åtta, inte riktigt som hässleholm:-)

New york



New york


Empire state building. Högt upp i skyn!

torsdag 20 mars 2008

Mamma



Nu är vi på väg!


Nu sitter mamma och jag å väntar på flyget

onsdag 19 mars 2008

"vi kan väl vara vänner"

Jag vet det låter som en klyscha och det är det väl också, men den starkaste känslan jag haft sen i lördags är just "vi kan väl vara vänner". Mitt humör går upp och ner, men mest upp. Jag saknar våra samtal om kvällarna men jag saknar inte känslan jag hade de senaste veckorna. Känslan som sa att nåt inte var som det skulle. Känslan som låg som en klump i magen, känslan som skulle ha fått mig att må sämre och sämre. Jag tycker ju fortfarande så mycket om honom, till och med älskar (på samma sätt som jag älskar min familj och mina vänner, mitt jobb och för det mesta mitt liv) men det är ju inte en känsla som måste gå över. Det andra, de romantiska känslorna har nog aldrig infunnit sig hos mig heller, inte helt och fullt. Inte på riktigt. Antagligen för att jag inte vågade, för att jag kände det på mig. Klart att jag undrar varför han inte kunde bli kär i mig, men det är ju inget att göra nåt åt. Inget som egentligen förstör det vi hade, eller det vi kommer att ha. Igår pratade vi i telefon och det kändes bra. Helt naturligt faktiskt. Hoppas det kan fortsätta så. Inte varje dag som förut förstås, men då och då. När det händer nåt roligt. Eller tråkigt. Nåt man vill dela med nån som står en nära.

För det har hänt roliga saker i mitt liv. Jag har fått lägenhet i Göteborg!! Som om SGS visste att jag behövde muntras upp. Idag har jag skrivit på kontrakt och den 15:e juni flyttar jag. Det känns SÅ roligt och skönt. Göteborg nu kommer jag!! Äntligen. Har varit på väg i flera år, men det har kommit saker i mellan. Men nu, nu är det klappat och klart. Fattas bara ett jobb... men det löser sig. Det känner jag på mig.

Så jag vill sända ett tack till R. Du har varit en stor del i att jag tagit tag i detta livsavgörande beslut. Du har stöttat mig och trott på mig. Du har dessutom fått mig att växa som människa, att få en större tro på mig själv som vacker och värd att älska, även om du inte kan vara den som ger mig det. Du har lyssnat på all min bitterhet och visat att alla killar inte är likadana. Inget av det har försvunnit för att du var ärlig mot mig. Snarare tvärtom. Oavsett hur jag kommer att må de närmsat dagarna och veckorna så har jag inget ont att säga om dig, ingen bitterhet i hjärtat. Jag tycker om dig och det kommer jag nog alltid att göra. Jag vill att du ska vara lycklig och jag vet att du önskar mig detsamma.

Jag vill också rikta ett tack till alla mina vänner och min familj. Det är så mycket lättare när man har människor som er runt om kring sig. Älskar er!!

Usch vad blödigt detta blev, men det kan som sagt inte hjälpas. Jag ska inte låtsas att allt plötsligt är bra, men jag är på god väg. Visst har jag ett litet hål i mitt hjärta, men inget som inte kan lagas med lite kravlöst sex, goda vänner och stortadsshopping med mamma. I morgon flyger jag till New York. Det ska bli underbart!! Sen är det påsklov som gäller. Så livet går vidare, och det är mycket som ler mot mig just nu.

Kram på er mina vänner

tisdag 18 mars 2008

Vinter över byn


Just när man trodde att våren var här slår kung bore till med full styrka

söndag 16 mars 2008

Jag= den perfekta flickvännen

Jag vill inte gråta, men det kan inte hjälpas. Jag måste tillåta mig själv att vara ledsen, tror (hoppas) att det är en del av läkeprocessen. Känner mig ensam och övergiven, trots att jag spenderat hela dagen med mina underbara vänner. Jag vill ju bara vara älskad... ska det vara så himla svårt att älska mig? Det första steget är ju att älska sig själv sägs det. Jag tror jag gör det. Inte varje dag, men oftast. Jag har kommit fram till att jag är den perfekta flickvännen. Jag är stödjande, lyssnar, har överseende med det mesta och tonvis med förståelse för både det ena och det andra. Dessutom gillar jag att laga mat och städa. Jag lever mitt eget liv och är nöjd med mig själv, låter den jag älskar ha sitt eget liv också. Jag grälar inte om småsaker och är generös, givmild och kärleksfull. Älskar att ge presenter och skicka små meddelanden. Om jag tycker om nån ser jag till att de vet det. Varför kan inte jag hitta nån som kan ge mig det jag vill ha. Som kan uppskatta mig för den jag är och älska mig förbehållslöst? Varför ska det vara så svårt? Det är det jag inte förstår...

Känner att jag behöver skriva av mig massor, så det kommer att bli ganska personligt bloggande ett tag framöver...

Kram på er

så var man singel igen då....


Hade egentligen tänkt döpa detta inlägg till mörker, men jag är inte riktigt i ett mörker. Inte så att jag inte är ledsen, för det är jag, men den största känslan är ändå lättnad. Jag hatar att vara singel, men jag hatar ännu mer att känna mig liten och osäker i ett förhållande, vilket jag gjort på sista tiden. Jag har funderat och tänkt och grubblat tills jag nästan trott att jag ska gå sönder. Varför kan han inte bekräfta mig? Nu vet jag i varje fall. Kanske har jag vetat länge nu. Kanske har jag också känt det trots allt. Kännt att jag varit mera kär i grejen än i honom, känt att det är för mycket som inte stämmer. Samtidigt tycker jag så mycket om honom. På dessa månader har jag blottat min själ och fått en ny bästa vän. Dessutom har vi haft fantastiskt sex. Om man lägger ihop det borde det ju bli det perfekta förhållandet, eller? Men när känslorna saknas blir det ju inte det i vilket fall. Så om han inte känner så är ju det bästa att det tar slut nu. Jag ångrar inget. De här fyra månaderna har fått mig att växa och få tillbaka tron på kärleken och pojkar/män. Det tänker jag inte släppa. Även om det känns tungt nu. Även om jag känner mig ledsen och ensam. Jag hoppas och tror att vi kan ha kvar vänskapen som ju ändå varit det viktigaste och största. Jag har flera gånger tänkt att vi nästan är för bra kompisar, att jag öppnat mig på ett sätt som jag inte skulle gjort om jag var hundra procent kär. Kanske är ändå Winnerbäcks Pacemaker en rätt bra tolkning av hur det var.


Just nu känns det ändå ganska bra. Jag kommer säkert att gråta mer denna vecka, men när tårarna är slut hoppas jag att jag går stärkt ur det här. Med en ny vän i bagaget. Måste bara läka lite först och som tur är har jag ju världens bästa vänner och familj som jag vet kommer hjälpa mig igenom den här svåra tiden.


Kram på er!!


Och R, om du läser detta så var inte ledsen för min skull, du gjorde rätt och jag har inga bittra känslor mot dig. Bara värme och kärlek. Visst gick jag sönder igår, men du hjälpte mig att läka lite grann.

torsdag 13 mars 2008

Polisen intar Hässlehåla 2

Idag när jag klev av tåget möttes jag av en märklig syn: Sex pikébussar och kravallklädda poliser hade intagit torget! Vadan detta? Efter en stund insåg jag att det var en övning, han i gul väst längst till vänster i bilden är övningsledare. Det hela påminde mig om den gång när jag som 16 åring ockuperade ett hus. Vi ville ha huset till kulturaktiviteter, kommunen ville bygga parkeringsplatser. Detta var 1994 och polisen hade precis skaffat en riktig kravallenhet och såg ett tillfälle att öva. Den dag de bestämde sig för att storma ossvar vi 16 st ungdomar som satt i en mäsnklig kedja. De var 6 pikébussar, mängder av kravallklädda poliser med tillhörande hundar och som grädde på moset ett par helikoptrar. Det blev inte direkt nån jämn kamp. De släpade ut oss, gråtandes men utan att göra motstånd. Det blev ett pressuppbåd utan dess like och slutade faktiskt med att vi fick behålla ett av husen. Dock brändes det ner någon månad senare av min dåvarande pojkväns knarkarpolare. Så kan det gå.


Polisen intar hässlehåla



Will Oldham


Åh ibland är ödet grymt mot mig... min absoluta favorit Bonnie 'Prince' Billy, eller will Oldham som han egentligen heter, kommer till Roskilde. Den enda haken är att jag är på Malta då. Det känns surt. Jag får bara hoppas att han kommer till Sverige i anslutning till Roskildebesöket, det brukar ju vara ganska troligt. Hoppas Hoppas Hoppas. Åh vad lycklig jag skulle bli. Jag har lyckats missa honom varje gång hittills. Så håll tummarna mina vänner!!

onsdag 12 mars 2008

Regn regn regn


Idag både regnar det och åskar det... inte så kul. I helgen är det dags för kursavslutning på den näst sista delkursen i Svenska som andraspråk. Sen är jag minsann behörig i det med. Det är väldigt roligt, men mycket att göra och bitvis lite stressande att gå kursen. Jag vill ju så himla gärna att allt ska bli perfekt. Oron inför hur det ska bli till hösten gnager fortfarande i mig, men inte lika tydligt som innan. Den övergripande känslan är nog att allt kommer att ordna sig. Behöver ha lite is i magen också, det är ju trots allt bara mars. Önskar att alla kunde fråga lite mer sällan, jag påminns ju hela tiden om att jag varken har jobb eller lägenhet ännu. Samtidigt vet jag att de frågar av omtanke, för att de är nyfikna och bryr sig.
På lördag ska jag i alla fall till Halmstad, det ska bli riktigt mys. Ikväll är det middagsklubben som gäller. Veckans höjdpunkt! Nästa vecka är det dessutom bara tre arbetsdagar, sen flyger jag och mamma till New York! Mycket att glädjas åt alltså.

lördag 8 mars 2008

lycka är...


...att dricka kaffe i solen med en vän

...att prata om problem med nån som förstår

...att umgås med underbara vänner

...att sitta med ett barn uppkrupet i knät

...att känna sig behövd

...att vara alldeles nära den man älskar

...att höra små små ord: jag tycker om dig, du är fin, du är viktig för mig,
...att se blicken i någons ögon som säger mer än tusen små ord

...att springa tills kroppen gör ont

...att lyssna på bra musik

...att betrakta sitt nystädade och vårpyntade hem (helst städat med tops, haha)

...att ha en kärleksfull familj

...att njuta av ögonblicket





Lycka är att leva här och nu!



vackra vindkraftverk, kvinnodagen och skendränkning

Idag finns det mycket att glädjas över och uppröras av. Att prata med vänner är ett effektivt sätt att bota det där svarta hålet. Så tack mina vänner.
Idag är det internationella kvinnodagen. Ska för en gångs skull varken protestera eller gå på föreläsning. Men jag ska försöka tänka mig ur kvinnofällan som jag alltför ofta drabbas av nämligen känslan av att behöva vara duktig jämt, men aldrig för duktig. Jag har verkligen "duktig flicka"-komplex. Hela mitt självförtroende bygger på prestation och då måste man ju hela tiden hålla det levande. dessutom ska man alltid vara glad och omhändertagande. Läste i tidningen igår kväll att endast en av tio par lever jämställt och att även de som tror sig leva jämställt inte gör det när man väl räknar efter. Kvinnan gör 2/3 av arbetet. Det är skrämmande, jag hoppas att det aldrig blir så för mig. Det är lätt att leva någorlunda jämställt när man inte är sambo. Tyvärr tror jag att jag har lätt för att hamna i fällan. Trots att jag är feminist och tror på milimeterrättvisa är jag nog ändå ofta den som fixar och trixar i det tysta. Som plockar undan, håller reda på födelsedagar, släktträffar och annat kvinnogöra. Det stod i artikeln att det bästa man kunde göra var att bråka om det. Ojämställdheten ledde nämligen till stress skilsmässa och förkortad livslängd. Ska nog fira kvinnodagen gonom att läsa Bitterfittan.




När jag förra helgen sprang orientering fascinerades jag som alltid av de vackra ståtliga vindkraftverken som står lite varstans. Läser ofta om folk som tycker att de är fula och bara borde få finnas på särskila platser gärna tillsammans i stora parker. Men då förlorar de ju sin skönhet. Den självklara frågan för mig blir: Hur vackert är ett kärnkraftverk? :




Sist men inte minst har Bush stoppat en lag som ska förbjuda så kallade skendränkningar som tortyrmetod. – Eftersom faran kvarstår måste vi försäkra oss om att vår säkerhetstjänst har alla verktyg den behöver för att stoppa terroristerna. säger Bush. Jag antar att Bush var en sån pojke som mobbade för att slippa mobbas. Han tycker nog att han har rätt att göra vad som helst eftersom USA är nån sorts världspolis. Jag slutar aldrig förbluffas över alla de saker de tycker sig ha rätt till men som de absolut skulle fördöma hos andra. Bush tror antagligen att han är Gud, men han inser väl också att hans dagar är räknade. Snart tar någon annan över i Vita huset. Låt oss hoppas att det blir en demokrat.



Jaha, då blev det lite politik idag. Kan inte lova vad det blir nästa gång. Men tills dess, kram på er mina vänner

torsdag 6 mars 2008

när solen inte hjälper...

Borde vara lycklig och glad. Solen skiner, det är vår i luften och dessutom snart helg och sen snart påsklov. Istället känns det som jag har ett svart hål inom mig. Varför? Det vet jag inte riktigt. Vissa dagar känner jag mig stark och värdefull. Då är det lätt att vara glad. Men ibland, som nu, ärdet långt till de känslorna. Jag känner mig svag och bräcklig och har svårt att hitta det positiva hos mig själv. Ibland önskar jag att jag kunde tro på mig själv jämt, känna att jag duger och liksom ha en inneboende känsla av att jag är BRA. Finns det folk som känner så? Alltid? Eller drabbas vi alla då och då av en gnagande känsla av otillräcklighet? Jag vet inte. Jag har sagt upp mig och planerar att flytta. det har känts toppen tills nu. Nu kommer oron. Jag vet ju inte ens om jag kommer att få nåt jobb eller nån stans att bo. Tänk om hösten kommer och jag står där, arbetslös och bostadslös.

Ofta önskar jag att jag inte behövde så himla mycket bekräftelse. Att jag kunde ha lite mer självkänsla. Men istället irrar jag runt som en liten sparvunge som bara önskar att folk ska klappa mig och säga: Du är fin! Jag tycker om dig! Du duger som du är! När det inte händer tappar jag fotfästet. Det krävs så lite, åt båda hållen. Jag har djupa sår från mitt förflutna och de vägrar läka helt och hållet. Jag tror inte heller att alla förstår. Kanske framstår jag som säker och på gränsen till arrogant ibland, men det är bara ett pansar. Jag vill inte tränga mig på eller vara ivägen så jag säger Nej tack, och vågar själv inte bjuda in av rädsla för ett nej. Hur ska det gå när jag flyttar? Kommer jag att stå utan vänner...?

Vi pratade om det här, härom kvällen. Om att tänka för mycket. Fundera över det som har varit och det som ska komma istället för att leva i nuet. Oron för det som har hänt och det som ska hända gnager så stora hål att det är svårt att känna närvon här och nu. Men jag ska försöka. För just nuskiner ju solen och jag ska nöra på mig löparskorna. Finns inget bättre sätt att skingra tankarna än genom att springa tills det gör ont i hela kroppen.

Kanske blev det här alldeles för privat och känslosamt, men jag var tvungen att lätta mitt hjärta. Nästa gång blir det nåt allvarligt igen. Jag lovar.

tisdag 4 mars 2008

vårtecken


Trots att det låg snö på marken och var minusgrader var idag en riktig vårdag. Kunde inte låta bli att bli glad, som alltid av strålande sol, och tvingade ut mina söta nior på vårteckenspromenad. Tog massor av bilder. Eleverna tyckte nog mest att jag var knäpp. Kanske skämdes de en smula över tokiga fröken, men det bjuder jag på. Vårkänslor fick vi i varje fall.
Kanske borde jag skriva något politiskt om att tiden är ur led, men det ids jag inte.





måndag 3 mars 2008

måndag och början på ett nytt liv...

Var på gymmet idag, för första gången på hur länge som helst. Jag vill gärna intala mig själv att jag bara tränar för att må bra. Att jag inte alls faller för de ideal som pumpas ut i media om hur man bör se ut för att vara lycklig. För det är ju det de inbillar oss, att man blir lyckligare av att vara smal och snygg. Ha de rätta kläderna och frisyren och dessutom den rätta inredningen. Allt för tillväxten.Om det ska gå bra för Sverige måste vi ha tillväxt och ingen tillväxt utan konsumenter. Så köp köp köp ropar de. Mår du dåligt? Bota det med en större TV eller flashigare mobil, eller varför inte en Herbal life-diet. Vad gör det sen om jorden mår sämre och sämre och de fattiga blir allt fattigare? Skit i det så länge vi får vara lyckliga och vackra. Nej, ibland tänker jag att jag borde vara mer som förr, inte shoppa annat än second hand och äta enbart miljövänligt vegetariskt och ekologiskt. Jag till och med vägrade ta körkort och ett tag också att ha pojkvän. Så politisk var jag, inte tänkte jag rätta in mig i några heteronormativa parrelationer med uråldriga inbyggda könsrollsmönster icke!

Men det var då det. Nu står jag där på gymmet med alla de andra och speglar mig. Inser att jag blivit sambotjock utan att vara sambo. Så nu är det dags att börja ett nytt liv igen. Ett liv med ordentligt med träning. För att jag mår bra av det och kanske en smula för att jag trots allt vill vara snygg till bikinisäsongen.

Oj vilka ytliga inlägg jag skriver nuförtiden :)

söndag 2 mars 2008

söndag...boktips och svåra känslor

Så var det söndag och en hel helg utan R har förflutit... ibland är det jobbigt med distans. När man vill hålla nån i handen till exempel. Eller pussas. Jag menar inte att klaga, jag är lyckligare än jag varit på mycket länge. Lycklig inte minst att vara fri från den eviga dejtinghysterin.

Mina vänner och jag diskuterar ofta killars beteende och hur det kan komma sig att det ska vara så svårt hela tiden. Varför det finns så mycket regler för hur man ska vara och göra. Men kanske är det nästan likadant för killar? Har just läst ut Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora". Usch säger jag bara! Läs den! Men förbered er på att det inte är någon direkt munter inre resa ni kommer att göra. Huvudpersonerna i boken är tre killar runt 20 som lever mer eller mindre misslyckade liv. Huvudpersonen är en kille som lärt sig vara snäll och hålla flickors hår när de kräks och aldrig säga hora. Priset han får betala för detta är dock att aldrig bli älskad och att aldrig våga tro på sig själv. Är det verkligen så illa? Gillar tjejer bara killar som är svin och behandlar dem illa? Eller som åtminstone låtsas att de inte vill ha dem. Varför vill vi ha det vi inte kan få? Varför kan inte alla, både tjejer och killar finna det vackra i att vara älskad och bekräftad. Kanske är bekräftelsen inget värd om man inte måste kämpa för den? Efter böcker som "Spelet" "Dumpa honom" och en rad andra självhjälpsböcker om hur man får en partner där råden nästan uteslutande är att man ska spela svårfångad, oavsett om man är tjej eller kille börjar man ju undra hur någon nånsin träffar nån. Om man springer åt varsitt håll kommer man ju aldrig att mötas. Någon måste i såfall jaga och den personen borde ju enligt dessa böcker inte kunna hitta en partner. Hmm... fattar inte riktigt hur det går ihop. Jag fattar inte hela grejen. Varför ska det vara ett spel? Kan man inte bara vara den man är. Om nån inte älskar en för den man är, vill man då vara ihop med den personen? Det enda sättet att komma någon riktigt nära är att våga stå för sina känslor och blotta sin själ. Det gäller bara att tordas...

Avslutar med några rader stulna av Nosse:

Det svåra är inte att bli kär,
utan det är att bli kär i någon som älskar en,
så som man vill bli älskad.

lördag 1 mars 2008

så ska det väl ändå INTE låta...?

Såg för första gången på mycket länge på "Så ska det låta", eftersom mitt favoritprogram "På spåret" tagit uppehåll. Det var ingen trevlig upplevelse ska jag säga. "Så ska det låta" heter programet, men det som visades prov på i TV-rutan kunde knappast vara ett exempel på hur skönsång ska låta. Kanske skulle det kunna fungera som läroexempel i en sångkurs i hur det låter när man sjunger surt. Jag har väldigt svårt för falsksång och fick flera gånger hålla för öronen när annars vackra låtar misshandlades av de båda lagen. Visst, tävlingen går kanske inte ut på att sjunga vackert, men deltagarna var Idol-Danny, Marie Lindberg och Sonja Aldén (plus en kille jag inte kände igen) och de borde ju kunna sjunga, eller? Förr om åren var deltagarna ofta komiker och skådespelare, och de kunde inte alltid sjunga, men de var ju istället roliga och valde låtar som passade dem omde skulle sjunga längre stunder. Oftast sjöng de dessutom ganska kort. Dessa artister ser dock varje chans att brista ut i långa whalanden, att sjunga stämmor och att promota sitt eget material. Om de ändå gjorde det med rena toner vore det kanske trevligt att höra på, men nej, det enda Danny och Marie bevisar med sina sånginsatserärhur mycket det går att putsa i en studio. Ja ja, jag får väl inse att jag borde byta kanal istället för att klaga... Ikväll ska jag se melodifestivalen... där brukar det också förekomma en och annan falskton... Men då ska jag byta kanal och le åt eländet...