trailrunning

trailrunning

söndag 5 december 2010

+3

Hon kom på dagen vårt lilla underverk. Nu är hon tre dygn gammal och alldeles alldeles underbar.

Förlossningen blev en ganska omtumlande historia som slutade med ett akut kejsarsnitt. Det var aldrig någon fara med varken mig eller barnet, men det kan inte hjälpas att jag känner mig en aning snuvad på konfekten. Dessutom får jag inte löpträna på 12 veckor. Men allt detta är petitesser som bleknar när jag betraktar det vackraste jag någonsin sett. Det finns inte ord nog för att beskriva den ofattbara och oändliga kärlek som jag känner inför denna nya varelse.

En något mer utförlig förlossningsberättelse kommer nog att skrivas inom kort. Tills dess kan ni som vill läsa om min gravidträning hos Spark-i-magen

onsdag 1 december 2010

1 dag


Sista dagen innan en beräknade nedkomsten har ägnats åt julbak. Rischoklad, lussekatter och mjuk pepparkaka är färdigt. Choklad kola och fudge har jag också försökt mig på, men jag vet ännu inte hur resultatet blir... båda smeterna likar mest chokladsås för tillfället...

Har haft ganska mycket förverkar nu under eftermiddagen, tänk om det faktiskt är på gång. Spänningen är oliiiiiiidlig, som Peter Harrysson brukar säga. Jag är fortfarande inställd på att gå minst en vecka till. Som tur är älskar jag att vara gravid, även om jag längtar efter knyttet.

tisdag 30 november 2010

2 dagar

Dagens aktiviteter har bestått av lååång sovmorgon följt av promenad i det kalla men underbart soliga vädret och mysfika med finaste C, som också är ledig hela december. Ett besök hos barnmorskan hanns också med. Hon konstaterade att barnet är fixerat och riktigt långt ner nu och trodde inte att det skulle dröja så värst länge till.

måndag 29 november 2010

3 dagar

Sitter i den adventspyntade lägenheten och väntar på att J ska bli färdig för skolan. Snön ligger vit utanför och det är alldeles kolsvart ute, men man kan ana det blå. Snart blir det ljust. Vintervackert. På väg hem från lämningen blir det en liten sväng på gymmet. Kanske graviditetens sista.

lördag 27 november 2010

5 dagar

Nu är det bara fem dagar till beräknat datum. Allt är fixat, lägenheten städad och pyntad, jobbet avslutat och de sista inlämningsuppgifterna på kursen inskickade. Jag är redo och beredd även om det fortfarande är lite svårt att förstå. Livet kommer aldrig mer att bli detsamma. Vi ska ha barn. Om en kort kort tid kommer en bebis bo här hemma, en bebis som kommer att växa och bli ett litet barn och sedan tonåring och tillslut vuxen. Men likväl vårt barn. Mitt och H:s kött och blod. Det är stort. Nästan ofattbart. Jag fylls av en obeskrivbar kärlek vid blotta tanken på denna lilla varelse som snart är här.




måndag 22 november 2010

10 dagar

Väskan är packad. Graviditeten sammanfattad. Bebiskläderna tvättade och vikta. Men jag är inte riktigt beredd än. Har en del kvar att avsluta. Omdömen att skriva. Inlämningsuppgifter att färdigställa. 10 dagar är nog ganska lagom. Okej bebis? Vi säger så.

fredag 12 november 2010

20 dagar

20 dagar kvar och jag börjar bli rejält stor nu. Eller viktuppgången har i princip stannat av. +10 kilo har varit siffran ganska länge nu. Magen växer dock stadigt och barnmorskan har sagt att det är helt normalt att inte öka i vikt sista veckorna.

Är så väldigt lycklig över att jag hittills haft en så bekymmersfri graviditet. Lite ryggont och svårt att sova på grund av ständiga toalettbesök är nog det jag kan räkna som mina värsta krämpor. Ryggontet har dessutom nästan försvunnit och denna veckan har jag sovit som ett litet barn och bara varit uppe enstaka gånger. Mitt vanliga ryggont i form av buktande disk har dessutom lyst helt med sin frånvaro genom hela graviditeten, så på det stora hela har jag haft mindre ont än vanligt.

Det jag är allra mest tacksam för är att jag hittills (ta i trä) sluppit samla på mig vatten. Det verkar sjukt jobbigt att svullna upp och inte kunna ha sina vanliga skor. Jag kan till och med ha min vanliga jacka än så länge även om den är ganska trång.

Även om jag plötsligt skulle få en massa krämpor nu så känns det överkomligt. Om en vecka slutar jag jobba och då ska jag verkligen njuta av att vara ledig. Sova mycket, promenera, träna och bara slappa framför TV:n. Om jag är pigg ska jag även passa på att baka en massa julgott och pynta här hemma. Jag älskar julmys och eftersom vi ska vara hemma hela julen blir det nog en hel del pynt. Vi ska till och med ha gran!

Nu blev jag alldeles fylld av längtan efter julen och ledigheten och inte minst efter den lille bebisen.

tisdag 9 november 2010

Träningstankar

Efter att ha spenderat övervägande tiden av helgen på ett hotellrum i Stockholm (eftersom lilltjejen drabbades av hög feber under vår minisemester) var det otroligt skönt att få avsluta måndagen med ett pass på gymmet. Jag hade sällskap av finaste kollegan och vännen C. 30 minuters struntpratande på crosstrainern följt av hård överkroppsträning med särskilt fokus på rygg fick vi ihop. Kände mig som vanligt lite tom efteråt. Träning utan ordentliga pulstoppar är inte lika tillfredsställande som riktigt hårda intervaller eller tröskelpass. Längtar efter de riktigt ansträngande passen, men nu är det inte långt kvar. Jag har börjat kolla lite efter bra träningsmöjligheter under mammaledigheten. Sats och F&S har klasser, men det känns inte så där superlockande faktiskt. Lite för sällan och lite för mesigt för min smak, då kan jag nog lika gärna köra hemma själv särskilt eftersom jag redan har ett gymkort hos en helt annan kedja. Monika Björns personligt utformade kurser känns mer lockande men är ju tokdyra, så det går också bort. Tillslut fastnade jag för Mamma-bootcamp-konceptet, relativt billigt, lagom utmanande och dessutom kan bebisen följa med. I kombination med IK-jogg-träningar i Skatås och ett och annat pass på gymmet (utan bebis) samt hemmaträning och barnvagnsjogg (med bebis) så ska jag nog bli nöjd.


torsdag 4 november 2010

Tjockisbilder



Jag har varit ganska dålig på att föreviga magen, eller vi tar magbilder varje vecka, men det är ju inte direkt bilder man delar med övriga världen utan mest för att se att magen verkligen växer. Tänkte i varje fall dela med mig av två foton på magen med exakt fyra veckor kvar till dagen D.


Annars har dagen varit produktiv. Både pluggat, jobbat och hunnit med en snabbis på gymmet. Om drygt två veckor slutar jag jobba och trots att jag aldrig trodde att jag skulle säga det, så känns det faktiskt ganska skönt.

tisdag 2 november 2010

30 dagar

Idag är det exakt en månad till beräknad förlossning. 30 dagar. Det känns både långt borta och väldigt, väldigt snart samtidigt. I helgen monterade vi spjälsäng och möblerade om här hemma. H har dessutom byggt ett skötbord att sätta på spjälsängen. Han är duktig min älskling. På senaste föräldrautbildningen fick vi se en film om förlossningen. Jag blev väldigt inspirerad och rörd till tårar. Jag känner mig helt redo för den uppgiften. Jag längtar så efter det nya lilla livet. Samtidigt är det så klart skrämmande. Hela livet kommer ju att förändras. Detta lilla barn som just nu bor i min mage kommer att vara beroende av mig i många år framöver. Det är ett stort ansvar. Jag hoppas och tror att jag kommer att klara av det, men ibland väcks tvivlen. Hur ska jag räcka till?

Nu ska vi iväg till barnmorskan. Lyssna på bebisens hjärta. Det är alltid lika spännande. Sen är det dags för veckans sista arbetsdag. Onsdag och torsdag jobbar jag hemifrån med min kurs. Fredag betyder ledig dag och utflykt till Stockholm med min lilla familj.

lördag 16 oktober 2010

Underbarhöstpromenad i Färjenäsparken och runt Eriksberg





Idag skiner solen och det är härligt klart och högt i luften. Nästan krispigt. Hösten är min favoritårstid och idag visade den sig verkligen från sin bästa sida. Med bra musik i öronen och löparskorna på fötterna begav jag mig därför ut på upptäcksfärd i omgivningarna. Vi har bott här i snart två år, men det finns fortfarande mycket att upptäcka, delvis på grund av att vi bor i ett väldigt expansivt område som förändras hela tiden, men också för att vi alltför sällan ger oss av på upptäcksfärd. Idag begav jag mig i varje fall ner i hamnen och den relativt nyanlagda Färjenäsparken som ligger precis vid brofästet. Jag tycker inte att det var så många månader sedan jag gick där sist, men oj vad det hade hänt grejer. I anslutning till den underbara lekparken som finns i parkens ena ände hade de anlagt ett utegym och dessutom mätt ut en slinga på 1400 meter, komplett med 200 metersmarkeringar. Perfekt för långa intervaller. Detta utegym kommer nog att bli välbesökt av mig och bebisen. Hela parken var dessutom ombyggd, med terasser och odlingar, utsiktspunkter och fikabord. Helt enkelt supermysigt. Trots att jag egentligen inte var optimalt klädd var jag tvungen att springa en kilometer så fort som jag bara orkade. Benen hade ett eget liv och det kändes helt underbart att få fylla lungorna med höstluft och få känna hur pulsen rusade. Attans vad jag saknar löpningen. Promenader ochcrosstrainer i all ära, men inget går upp mot löpning. Promenaden avslutades med en stor cappucino och hallonpaj på ett mysigt italienskt café nere i hamnen. Ibland är livet helt underbart. Tänk vad lite som och frisk luft kan göra med humöret.

Såhär i vecka 34 börjar magen vara ganska stor. Jag har gått upp exakt 10 kilo (8:a sen invägningen i vecka 12) och har ett midjemått på exakt 100 cm där jag är som allra bredast.

tisdag 12 oktober 2010

Äntligen lite riktig träning

En väldigt ihärdig förkylning har hindrat mig från riktig träning i flera veckor. Det har blivit en del promenader, men definitivt inget som vare sig känts i musklerna eller höjt pulsen. Hela min kropp har skrikit efter lite riktig träning och igår kände jag mig äntligen redo. Efter lite rask promenad på bandet testade jag att springa. Det kändes bra i magen och flåset, men vikten gjorde sig påmind i knäna. Jag är inte gjord för att vara såhär tung. 10 kilo är trots allt 10 kilo och dessutom koncentrerade mitt på kroppen. Utslitna knän är det sista jag vill ha så efter futtiga 3 kilometer avbröt jag löpandet och gav mig istället på Crosstrainern. 30 minuter på en för mig ovan maskin räckte till för att höja pulsen och locka fram lite svett. Resten av timmen ägnades åt överkroppsträning i gymmet. Här var lyckan total. Graviditeten påverkade mig inte alls utan jag kunde lyfta och dra precis som vanligt. Det var riktigt härligt att låta musklerna jobba och svetten rinna. Minst två gånger per vecka ska jag försöka få till liknande pass. De gör gott för både kropp och själ.

söndag 3 oktober 2010

Förkylning, ryggont och bebisfunderingar

Har varit förkyld i över en vecka nu och därför inte kunnat träna över huvud taget. Min kropp är inte alls nöjd. Den vill röra på sig. Eftersom nästäppan varit nästintill total har det dock inte gått. Bara att gå upp för trappan har lett till svår andnöd. Bara att bita ihop och vänta. Tids nog går det över. Då ska jag njuta av hösten som kommit till stan med full kraft.

Ryggen har heller inte velat vara med senaste veckorna. På ett konstigt sätt har den protesterat mot att vila. Väldigt irriterande att ha ont när man försöker sova eller vila. Det är liksom lättare att ha ont av att stå eller sitta (det brukar jag ha en hel del eftersom jag har problem med såväl buktande disk som ischias och brosk i knät) då kan man åtminstone vila. Den här ryggvärken har inte alls känts av under arbetsdagen utan i princip enbart i viloläge, särskilt på natten. Sjukt jobbigt att inte få sova ordentligt. När det var som värst sov jag inte ens en timme i sträck utan att vakna av det onda. Med hjälp av vetekudde, värmedyna och massage har det värsta försvunnit och jag har fått sova ordentligt ganska många nätter nu. Bara de vanliga toalettbesöken varannan timme.

Bebisen väger nu nästan 2 kilo och är drygt 40 cm lång. Inte konstigt att magen är stor och jag lite klumpigare än vanligt. Helgen har ägnats åt en del förberedande här hemma. Längtar efter bebisen nu och är glad att det bara är två månader kvar.


onsdag 15 september 2010

Det är mycket nu...

som gör mig ledsen i hjärtat. Solidaritet verkar vara ett sedan länge bortglömt ord. Hetsjakt på invandrare, sjuka och arbetslösa är vardagsmat, men trots detta röstar dessa till och med dessa grupper på alliansen. Varför?

Ser på skolreportage i Uppdrag granskning. Sorgen i hjärtat blir djupare. Barn till fattiga och flyktingar far mer och mer illa. De får aldrig chansen att visa vad de går för. Det ska nämligen satsas på eliten. På de som redan har. Som vanligt alltså. På Acedemedia sitter riskkapitalisterna och gnuggar händerna. Miljonerna rullar in. Valfriheten skapar djupare klyftor. Vilken överraskning. Björklund är i chock, någon vill tjäna pengar på skolan! Vad hade han väntat sig.

Björklunds skola vill jag inte arbeta i. Hårdare tag och mer disciplin. Fler prov och tidigare betyg. Helt utan stöd i forskning. Ännu fler barn riskerar att slås ut och jag kan inte göra annat än att titta på. Jag vill bara sätta mig ner och gråta. Hur ska man orka? Orka kämpa mot såväl utbildningsministern som mot bristen på solidaritet.

Ännu lever hoppet. På söndag är det val. Jag vet vad jag väljer. Vad väljer du?

söndag 12 september 2010

Lugn helg och lite glada löparbilder...

Helgen har spenderats på landet med skogspromenader och bastumys. Ingen träning alls. I morgon blir det nog en kort sväng till gymmet och på tisdag army, denna gång utan kettlebells. Något löppass ska nog också hinnas med under veckan. Annars funderar jag på det där med simning. Börjar känna mig lite tung nu och har en aning ont i ryggen så kanske kan det vara något. H har sagt att vi kan gå och simma tillsammans och det vore ju onekligen mysigt.

Eftersom detta blev ett ganska tråkigt inlägg bjuder jag på lite glada gravidlöparbilder:


Magen får inte riktigt plats i tröjan längre men lika glad är jag för det...


På språng i Finspång, i en något större tröja och en vecka mindre mage

torsdag 9 september 2010

Årets sista lopp

Nu har jag sprungit årets sista lopp. Det var trevligt och roligt på alla sätt och vis, men det gick bedrövligt långsamt och magen fick inte plats under joggtröjan. Det är väl bara att erkänna sig besegrad. Inga mer lopp för mig och bebisen. 2,6 km på ungefär 14 minuter känns helt okej, till och med bra med tanke på mitt tillstånd. Men det är inte riktigt tillräckligt roligt när det inte går fortare. Det ger ingen rush. Så hädanefter blir det lite lagomt lufs i hamnen, orienteringspromenader med familjen och lite armyträning. Tävlingsskorna ställer jag på hyllan. Där får de stå till i vår.

tisdag 7 september 2010

småförkylt men strålande höstväder

Efter heldagen i finspång har jag varit lite småförkyld. Iget allvarligt alls, men tillräckligt för att hoppa över träningen igår. Tråkigt för att jag missade veckans roligaste pass, Kettlebellarmyn, men jag tror ändå att det var klokt av mig, särskilt om jag vill kunna springa Lindholmenstafetten på torsdag.

Idag skiner solen med full kraft och luften är hög och klar. Det är helt enkelt en fantastik höstdag. I kväll är det orientering med lilltjejen. Vi ska göra det till en familjekväll så både jag och H ska med. Och bebisen så klart men h*n är ju alltid med. Det ska bli härligt med en höstpromenad i Skatås. Tänk om alla dagar kunde vara som denna.

lördag 4 september 2010

På språng i Finspång

Idag sprang jag snabbt. Bitvis riktigt snabbt. Kanske till och med för snabbt. Men mesta dels alldeles lagom snabbt. Vi var i Finspång, jag pappa och ett gäng glada löpare från jogg.se, för att springa stafett. Sammanlagt är loppet 72 kilometer och vissa tappra springer alltsammans själva medan vi andra väljer att dela upp det mellan oss. Tio sträckor finns det, och eftersom jag är gravid hade jag fåttt den kortaste. 3,5 kilometer platt asfaltslöpning skulle jag avverka. Förra hösten hade jag haft 15-16 minuter som målbild, men eftersom mina kilometertider vid samma ansträngning har varit ungefär en minut sämre räknade jag om målet till 20 minuter. I vanliga lopp har jag ofta en tendens att dras med av snabbare löpare i början, men i detta lopp fanns inga andra att hänga på, så att hålla ett lugnt tempo borde ju inte vara något problem. Men det gick så lätt. Adrenalinet rusade till och jag kände mig lätt och snabb som en vind. I en knapp kilometer. Sen blev det tungt. Extrakilona och extrablodet, hormonerna och bristen på snabbhets och uthållighetsträning gjorde sig påmind. "Hallå!" ropade kroppen, "vem tror du att du är? Inte kan du väl springa i 4.30 tempo heller. Du är ju gravid!" Eftersom jag ju bestämt mig för att lyssna på kroppen i mitt tillstånd sänkte jag farten rejält och beslutade att inte kika så mycket på klockan. Tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle öka sista 500 metrarna, men trots att Bodil kom och mötte mig så hittade jag inga extra krafter förrän de allra sista metrarna mot mål. Tiden blev 17.54 vilket jag känner mig otroligt nöjd med. Det var så roligt att springa idag. Att känna att kroppen trots allt svarade på lite fart. Luften var klar och hög, solen sken och alla var glada. Detta gör vi igen nästa år. Då med en annan form och en annan tid, men med samma glädje.

onsdag 1 september 2010

Kettlebellarmy och mygginvasion

Under förra veckans Kettlebellarmy lyckades jag sträcka en magmuskel i en av de första övningarna. Det gjorde att jag tyvärr inte kunde genomföra övningarna på det sätt jag skulle velat. Denna gång var jag lite försiktigare och undvek redan från början de övningar som innebär för högt buktryck, dvs de flesta övningar på hand och fot ty armhävningar. Eftersom mina magmuskler delat sig en aning undviker jag också raka sit-ups eftersom de gör mer skada en nytta. Trots detta var kvällens pass riktigt lyckat. jag kände mig lite tung under min inledande uppvärmningsjogg innan själva träningen, men när vi väl satt igång var det lika roligt som vanligt och vissa övningar skrattade jag mig formligen igenom. Något som däremot inte var särskilt roligt, om än bitvis ganska skrattretande, var alla mygg. Jag vet inte om jag någonsin sett så många mygg på en och samma gång. De var överallt. Om man försökte vila i en endaste sekund så var de där och täckte en från topp till tå. Under några ögonblick slog det mig att de kanske var inhyrda av Madde och Andréa för att få oss att kämpa hårdare. Men de blev ju också utsatta. Kanske var det någon träningsgud som tyckte att vi inte fick tillräckligt med träningsvärk förra veckan och som därför sänt ut en myggarmé att drilla oss. Jobbigt var det hur som helst. 

Något annat som är lite jobbigt med träningen är att inte kunna utföra alla övningar och att ständigt känna sig lite underlägsen de andra deltagarna. Tävlingsmänniskan i mig vill gärna vara bäst... eller åtminstone lika bra som det andra. Inte sämst. Samtidigt vill jag ju inte pressa mig för hårt, med tanke på bebisen. Så jag hoppas över vissa saker. Jag gör armhävningarna på knä och burpeesarna i någon sorts kompromissvariant. Jag vet ju att det är bäst både för min kropp och bebisen. Samtidigt slänger jag längtansfulla blickar på de andra. jag vill också vrida ur det där sista ur kroppen. Tvinga musklerna att tåla mjölksyran. Pressa mig till bristningsgränsen och lite till. Känna blodsmaken. Inte vara den som känner efter och ger upp. Kanske låter detta konstigt, men jag älskar att pressa mig på träning. Älskar hårda tuffa pass. Korta intervaller. Tunga vikter. Jag längtar efter den träning som inte längre finns på mitt program. Den träning som får vänta till efter bebisen. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara gravid. Hela min kropp har fått en helt ny mening i och med detta. Jag känner mig vacker på ett helt annat sätt än annars, nöjd med min kropp på ett helt annat sätt. Men jag kan ändå sakna vissa saker. Som hård träning. Eller en rejäl fylla.


söndag 29 augusti 2010

Trailrunning






Som gravid tar jag det ju mest lugnt och tränar för att må bra, men nån gång ibland är det ju roligt med en tävling. Som gammal orienterare lockar terränglopp, gärna i obanad terräng mer än klassiska asfaltslopp. Därför hoppar jag gärna över Midnattsloppet medan jag helst inte missar möjligheten att springa ett lopp som Göteborg Trailrunning.

Terrängloppet har många fördelar jäntemot asfalts diton. Underlaget sliter inte lika hårt på kroppen, upplevelsen är mer meditativ och ger möjlighet till såväl frisk luft som naturupplevelse, antalet deltagare är lägre så man riskerar inte att få en oönskad armbåge i magen och framförallt: man hetsas inte att springa för att slå sitt pers. Jag känner mig själv och vet att jag skulle ha svårt att springa lugnt på 10 km asfalt. jag skulle bli besviken och känna att det var meningslöst. Under terrängloppet kan jag ta det lugnt och njuta av naturen. det går inte att springa fort uppför ett stup eller genom en mosse med en bebis i magen. Men det går att ta sig runt. 

Loppet startade vid vackra Kåsjöns badplats och började med 500 meter grusväg. Redan efter 100 meter fick vi klättra över en stock, liksom för att illutrera att detta inte var något vanligt lopp. Efter grusvägen bar det av in i skogen, men fortsatt relativt lättlöpt. Jag blev ganska snabbt defilerad av de flesta i fältet eftersom jag tog det väldigt lugnt. En bit in i loppet började det kuperade. Snitslarna verkade leta upp den mest knixiga och kuperade vägen, upp och ner över stock och sten. Ungefär halvvägs var det så dags för ravinen. Måste erkänna att den var mindre skräckinjagande än jag trott på förhand. Visst fick man klättra och nån löpning var det ju inte tal om med en stigning på 55%, men det var kort och därmed ganska snabbt avklarat. Värre var det då med långe mosse. Jag lät mig luras av de första ganska torra metrarna och intet ont anande stod jag plötsligt med hela benet i lermossan. Ja ja, vad gör man. Ingen idé att gå, då blir det bara ännu jobbigare. Bäst är att springa med lätta steg, men det är ju lättare sagt än gjort med 7 kilos gravidmage. Jag tog mig igenom hela mossen och sen väntade en glad man som ropade något om att det snart var utför. Det gav mig lite extra energi och trots trötta ben lyckades jag springa både uppför och nerför en stund till innan den efterlångatde vätskan närmade sig. Jag slängde i mig en mugg sportdryck och stack sedan iväg på de sista 2 kilometrarna. Nu var det mest stig och en hel del utför så jag lät benen pinna på. Klockan hade vid det här laget gett upp (hade som vanligt glömt att ladda den) så jag vet inte hur fort det gick, men det kändes snabbt. När jag såg sjön la jag i en extra växel och spurtade, bara för att mötas av några tokiga militärer som ville att jag skulle springa under en snitsel och genom några bildäck. Ja ja, tänkte jag, men sen fattade jag ingenting. Vart skulle jag nu ta vägen, jag hade ju sprungit förbi målet. Förvirrad vände jag mig om för att fråga någon när jag hör speakern säga att jag ska fortsätta ner i sjön. Så ner i sjön sprang jag och sen upp igen och äntligen i mål. Aldrig har en banan smakat så gott. Trött men lycklig. 55 minuter blev tiden. På 6,2 km. Det ni. Nästa år ska jag ha 10 minuter bättre tid.




lördag 28 augusti 2010

lerigt, jobbigt och alldeles alldeles underbart

så kan man sammanfatta trailrunningloppet idag. Ett sånt lopp som man blir lycklig av att springa. Även om man kommer nästan sist. en längre beskrivning kommer senare, tillsammans med några bilder

tisdag 24 augusti 2010

jag anar ett mönster

På senaste tiden anar jag ett mönster i bebisens rörelser. Strax före lunch är första gången under dagen som den gör sig påmind mest hela tiden. Det är ett intensivt bökande som inte går att undgå. Sen håller den sig lugn till framåt eftermiddagen, vid halvfyra tiden är det så dags för gymnastik igen, en halvtimmes bökande innan lugnet åter infinner sig. Sista passet kommer framåt nio-tiden, lagom när jag varvat ner. Det är ganska mysigt med denna regelbundenhet. Även om den ibland rör sig vid helt andra tider, verkar dessa vara favoriterna. 

MVC-besöket idag gick bra. Jag ska mäta mina sockervärden 6ggr/dag i en vecka och sedan gå på återbesök. Om värdena är bra kommer vi sedan mest hålla kontakten via telefon. Så  länge värdena är bra finns dte inga risker för varken mig eller bebisen vilket var skönt att höra.

I kväll blir det Kettlebellarmy, men först ska vi åka och hämta vår nya (nästan) fina bil.


söndag 22 augusti 2010

söndag

Precis som jag gillar hösten så gillar jag också söndagar. På söndagskvällar kan man planera veckan som kommer och skapa rutiner. Gärna några listor. Att göra-listor, veckomatsedlar och träningsplanering. Inrutat och klart. Sen är jag redo att möta veckan. Till och med redo att vara spontan. För om jag bara har det på min lista så kan jag sedan göra avkall, ändra om, vara spontan. Då vet jag ju vad jag går miste om, vad jag prioriterar bort eller om.

Denna vecka är det dags för första IK-jogg-träningen för hösten. Kul ska det bli även om det inte kommer att vara som vanligt. Men joggträningarna är anpasssade så att alla kan vara med oavsett tempo, känner mig riktigt taggad. Veckan innehåller också kettlebellsarmy för andra gången. Det var otroligt roligt förra veckan och blir säkert det även denna gång. På lördag kommer pappa till stan och då är det som vanligt när vi ses dags för tävling i form av Trail-running i Sävedalen. Spännande. Även om det är en tävling så känns det mer som en upplevelse. En kul grej. Genom en ravin och ett par mossar går banan och 30 procent av den är i obanad terräng. Jag räknar kallt med en riktigt långsam tid och många gångavsnitt, men vad gör det. Kanske blir det ytterligare ett pass i veckan. I så fall på gymmet, alternativt lite styrka hemma, men det får dagsformen avgöra.

På tisdag ska jag dessutom till specialist mödravården för tester kring mina glukosvärden. Det känns lite nervöst.


fredag 20 augusti 2010

morgonträning och delade magmuskler

I morse gick jag upp lite tidigare än vanligt för att åka till gymmet och träffa min allra käraste vän och kollega. Jag gillar verkligen att börja dagen med att träna, men jag skulle inte kunna gå upp hur tidigt som helst för att göra det. Om jag försöker stiga upp alltför tidigt på morgonen leder det bara till en seghet som stannar kvar hela dagen. Men om jag som i morse börjar lite senare på jobbet och därför inte behöver vara på gymmet förrän vid halv åtta, då passar det mig perfekt. Då leder morgonträningen till pigghet som varar hela dagen. Särskilt bra är det veckor som denna, när eleverna precis börjat och dagarna är ganska tröttande. Då är det svårt att orka träna på kvällen och därför evinnerligt skönt att redan ha klarat av det momentet. 

Dagens morgonträning blev 4 kilometer på löpbandet där rask promenad blandades med ganska långsam jogg och några få ruscher. Därefter passade jag på att köra igenom överkroppen. Jag brukar alltid avsluta träningen med några minuters magträning på boll, men eftersom mina magmuskler sedan ett par dagar visar tecken på delning så skippade jag det idag. Istället för träning av de yttre magmusklerna blir nu fokus på de inre musklerna kring ryggraden samt på bäckenbotten. Det bästa med detta nya fokus är att den träningen kan genomföras framför datorn på arbetsplatsen. Den syns ju inte.


torsdag 19 augusti 2010

Härlig träningsvärk

Under dagen igår tilltog sakta den ömhet som jag förutsett skulle komma efter tisdagens tuffa pass. Idag är den ständigt närvarande som en påminnelse om tisdagens träning. Jag gillar träningsvärk. Det är ju inte så att man har ont hela tiden, mer som en ömhet när man rör sig. En ömhet som berättar att musklerna fått jobba och att de, när de läker kommer att vara lite starkare än innan. Det var länge sen jag hade träningsvärk. Har inte kört nån direkt styrka sen i vintras. har fokuserat på löpningen och bara kört lätt styrka som man knappast får ömmande muskler av. Däremot har jag haft träningsvärk av löpningen, men inte sen graviditeten. 

I kväll blir det nog lite genomblödningsjogg, men först tandläkaren

onsdag 18 augusti 2010

Graviddiabetes och kettlebellsarmy

Gårdagen var en dag full av intryck. På morgonen var jag på glukosbelastning vilket innebär att man testar hur kroppen tar hand om socker. Jag fick inte äta eller dricka (!) någonting från 22.00 kvällen innan och skulle sedan igår morse dricka 5 dl 75% sockerlag. Det var inte direkt gott, men jag svalde tappert ner vätskan och satte mig sedan för att vänta. 2 timmar stillasittande väntan var planerat. Med musik i öronen och bok i handen gick det förvånansvärt bra. Mindre bra gick själva testet. Jag har antagligen vad man kallar graviddiabetes och ska gå på vidare kontroller på specialistmödravården nästa vecka. FY. Fröken duktig i mig kände sig misslyckad och ohälsosam. Som att jag misslyckats på ett viktigt test. Efter att ha brutit ihop kom jag dock igen med hjälp av min älskade sambo. Får se det som ytterligare en anledning att träna.

Appropå träning var det sedan dags för Kettlebellarmy med Madde och Andréa. Kul att träffa dessa fantastiska tjejer i verkligheten. De bjöd på ett tufft pass som bitvis kändes som gjort för min gravidkropp. Mycket fokus på bål, lite ben och lite armar. Vissa övningar var lite väl tuffa för min gravidkropp, men då avbröt jag dem helt enkelt lite tidigare. Men det mesta klarade jag av och det gjorde att jag kände mig stark och hälsosam. Detta var precis vad jag behövde efter
morgonens dystra besked. Ännu har jag ingen träningsvärk, men det kanske kommer

söndag 15 augusti 2010

Hösttermin och nya tag

Jag får alltid en känsla av energi och kraft för nya tag när hösten närmar sig och skolan drar igång igen efter sommarlovet. Träningen har legat lågt under sommaren, delvis på grund av graviditeten, men också på grund av värme och brist på rutiner. Nu är det dags för höst och massor av rutiner vilket gör att träningen också kommer att få mer fokus. Under början av hösten ska jag springa diverse smålopp. Mest stafetter och så ett terränglopp som verkar superkul. Det blir tävling helt utan prestationskrav. Bara för att det är väldigt roligt att springa tävling. Det är en alldeles särskild känsla att dela löpupplevelsen med en massa andra taggade personer. 

Dessutom drar Kettlebellsarmyn igång på tisdag. Det ska bli jättekul, jag får se bara hur länge kroppen orkar, men några veckor ska jag nog fixa. Löpningen kommer att fortsätta vara lufsbetonad och jag ska försöka springa så länge det är njutbart ute. Ett par gånger i veckan räcker. Lite gymträning och kanske en eller annan timme på crosstrainern har jag också tänkt få in. Särskilt mot slutet när det börjar bli mörkt och kallt och antagligen ganska tungt. 

Jag älskar verkligen hösten och längtar nu tills den anländer på riktigt, med sina vackra färger och sin höga klara luft.


torsdag 5 augusti 2010

gravidlöpning med fart

Min nya favorit i löpsammanhang är gravidlufs med fartökning. Det går ut på att jag värmer upp länge, genom att blanda jogg och gång tills jag är helt genomvarm i kroppen. Sen hittar jag ett par kilometer som är flacka alternativt lätt utfäör där jag springer snabbare, nästan som avnligt. Här tillåter jag hjärtat att jobba lite hårdare och jag kan känna farten i såväl kropp som själ. Det är skönt. Jobbigt men ljuvligt. Eftersom man inte bör träna för länge med hög puls under graviditeten låter jag dessa fartökningar stanna vid max ett par kilometer, aldrig längre än tio minuter. Dagens pass blev sammanlagt 6 km varav 3 i snabb fart. Härligt.  Efter 20 minuters styrketräning ska jag belöna mig själv med hallon, yoghurt och flingor. 


Det kom ett brev

Eller egentligen ett mejl, med inbjudan till det här. Ett lopp precis i smak. I vanliga fall. Men nu är det ju som sagt inte vanliga fall, så då vet jag inte. Jag känner mig oerhört lockad av detta terränglopp och den korta banan är bara drygt 6 km, men samtidigt har jag ju ingen lust att förta mig. Det skulle ju knappast handla om en maxprestation, snarare löpning för nöjets skull. Kanske... har ett par veckor till på mig att bestämma mig. Nu ska jag ut och känna lite på kroppen.

tisdag 3 augusti 2010

segt

det är tisdag och sista veckan på semestern. Det börjar bli en aning segt nu. Jag är inte så bra på att vara ledig. Får alltid en känsla av meningslöshet. Jag behöver mål och syfte med tillvaron och under semestern finns det inget sådant. Den här veckan är min projektvecka. Det ska storstädas, organiseras och införskaffas. Det ger åtminstone tillfällig lindring åt meningslösheten. Träning brukar också kunna hjälpa, men då måste den kännas meningsfull och just nu känns träningen mer som tidsfördriv och njutning än som meningsfull stenhård träning. Alltså, jag har inget emot mina lufsrundor. De är sköna och ger kroppen ett lugn. Men de ger inte en där kicken av att ha tagit ut sig ordentligt, av att ha åstadkommit något.

Men om jag fokuserar på knyttet i magen och verkligen försöker se vila och välbefinnande som nödvändigheter som kanske är meningsfulla i sig själva, om inte för min egen skull så för det lilla livet, det som knappt har börjat ännu, ja då kanske... I kombination med projekt storstädning och tanken på att jobbet börjar om en dryg vecka kan jag kanske mota bort meningslösheten några dagar till 



lördag 24 juli 2010

Spring i benen

Nu under sommaren har det ju inte blivit så mycket spring på grund av värme och graviditet. Ibland tänker jag att kroppen kanske vill vila nu, ta det extra lugnt. Spara krafter till bebisen. Andra dagar skriker kroppen efter att få komma ut och röra på sig. I ärlighetens namn är tankarna om vila mest mental och ofta beroende på kommentarer från andra, medan viljan till spring kommer från kroppen. Den är faktiskt rent fysisk. Vissa kvällar får jag som ryckningar och krypningar i benen. Sent på kvällen i soffan. Dessa krypningar kommer alltid när jag inte sprungit på några dagar. Skumt är det, men jag antar att kroppen försöker säga mig något. Idag ska jag lyda dess råd och ta en kort liten runda i området

torsdag 22 juli 2010

sommarlöpning med gravidmage

Äntligen havet efter 15 km
Nybadad och glad

Skorna redo att snöras på igen



Miss Agda skrev härom dagen att hon sakta men säkert håller på att förvandlas till ett mumintroll och så känns det för mig också. Till skillnad från henne har jag alltid kännt mig lite som ett mumintroll och har även gått under såväl smeknamnet mumin som snorkfröken. Men nu börjar dessa smeknamn passa allt bättre. Magen växer lite för varje dag och min gång förvandlas nog snart till vaggande. På många sätt älskar jag min nya kropp och att det äntligen syns på riktigt att jag är gravid, men jag vill ju gärna vara aktiv och rörlig hela graviditeten.

Min plan för semestern var att springa massor. Men så kom värmen och planen kom liksom av sig. Även under vanliga omständigheter ogillar jag att springa när det är varmt. Som Andréa så målande beskriver känns det som att kroppen är tyngre och liksom uppsvälld av värmen och varje steg känns som ett maratonlopp. Graviditeten minskar inte direkt denna känsla. Tvärtom. Dessutom är det inte bra att bli alltför varm, eller komma upp för högt i puls, i alla fall inte några långa stunder. Det gillar inte bebisen och jag vill ju att knyttet ska vara nöjd och glad därinne. De senaste veckorna har löpningen reducerats från drömmarnas 5-6 gånger i veckan, till modesta 2 gånger per vecka. De flesta passen har varit under 5 km och i riktigt lugnt tempo. Jag som tidigare avskytt att springa i lufstempo får helt enkelt acceptera att det är det som gäller nu. Ibland varvar jag med gång eller en paus med lite styrketräning, med naturen som hjälpmedel. I backar som är den minsta antydan till branta går jag, allt för att undvika mjölksyra. Ibland, när kroppen känns pigg och jag hittar ett flackt parti, eller en slak utförslöpa låter jag benen pinna på så snabbt de orkar. Då påminns jag om njutningen med löpningen, om hur det känns att springa på riktigt. Eftersom dessa avsnitt innebär lite högre puls blir de alltid väldigt korta och varvas med gång så att pulsen kommer ner igen. Eftersom de ger mig en känsla av lycka och gör mig pigg och stark tror jag att de gör detsamma för knyttet. Det jag mår bra av mår han/hon bra av är min starka övertygelse.

I går sprang jag ett helt makalöst pass. Ett sommarpass när det är som bäst. 12 km till Torslanda, coca-colapaus och sen 5 km till i jakt på en badplats. Efter paus för glass och bad sprang jag 6 km till innan jag tog bussen sista biten hem. 24 km blav det sammanlagt. Ungefär 4 timmar varav drygt 3 till fots. I ärlighetens namn var bara hälften löpning, resten var promenad eller powerwalk eller vad man vill kalla det. Hur som helst var det ett fantastiskt stärkande pass, som definitivt kommer att upprepas.


tisdag 29 juni 2010

Kärlek

I söndags sprang jag drygt 4 kilometer. Kroppen kändes tung, men det var samtidigt skönt att komma ut och sträcka på benen lite. Jag vet egentligen inte vad som var fel, pulsen låg väldigt lågt och det var egentligen inte jobbigt på det sättet. Men ibland känns bara kroppen fel. Benen känns som stockar och nån fart kommer går inte att komma upp i. Jag tror inte ens att det har med graviditeten att göra. Ibland har man bara sådana dagar. Nu väntas varma sommardagar och förhoppningsvis en och annan löptur med efterföljande bad. Finns det nåt bättre än att slänga sig i en kall sjö efter att ha sprungit sig svettig?

Idag var det dags för rutin ultraljud. Spännande att äntligen få se bebisen. Skrämmande att något skulle kunna vara fel. Men allt var precis som det skulle. Knyttet har både hjärna och hjärta och dessutom alla organ på plats. Jag blev alldeles förstummad och tårögd av upplevelsen. Det var stort. Obeskrivligt. När vi kom hem berättade vi för J. Hon blev så glad att jag återigen blev rörd till tårar. Fick världens finaste lapp: Jag älskar dig Mina och jag älskar dig bebisen, stod det på lappen. 

Jag älskar J, H knyttet och mitt liv


onsdag 23 juni 2010

Ont i halsen

I vanliga fall skulle den aning till halsont jag nu känner knappast sätta stopp för mina löparplaner. Men nu är det ju inte i vanliga fall. Knyttet som växer därinneskulle nog inte uppskatta träning i detta läget, så då tränar jag inte. Så enkelt är det. I stället får det bli en riktigt lång promenad med Håkan Nesser i öronen. Kanske kommer upplösningen idag?

tisdag 22 juni 2010

skatåsavslutning och supergod glass


Igår var det avslutningsträning med IK-jogg för den här terminen. Under senvåren har jag varit lite dålig på att vara med på träningarna. Först var det graviditeten, när den var hemlig,som hindrade. det var jobbigt att inte kunna ta i som vanligt utan att ge en förklaring. Sen har det varit jobb och andra aktiviteter som varit i vägen. Nu känner jag mig pigg och stark och graviditeten är inte längre hemlig, alltså kändes ett IK-jogg pass väldigt lockande. Vi sprang "gissa tiden" på en mycket kuperad terrängbana. Först provsprang vi den en gång och sen skulle vi springa själva 2 gånger, en gång för att gissa tiden och en gång för att gissa sträckan. Det var rejält kuperat och knixigt och mina ben, som ju inte fixar nåntig utan mjölksyra nuförtiden, berättade hur långsamt jag skulle köra. Jag räknade steg för att hålla koll på tiden och la sen till ungefär en halv minut för att jag numera är så långsam. Utan de där 30 sekunderna hade jag varit ganska nära. Sträckan tog mig 10.12 att springa, jag gissade 10.56. Andra gången skulle vi springa så nära ursprungstiden som möjligt samtidigt som vi försökte gissa hur långt det var vi sprungit. Denna gång gick det betydligt långsammare uppför men jag kompenserade för det på nervägen och kom in på 10.11, en sekund snabbare. Sen gällde det att gissa sträckan. Min ursprungstanke var 1700 meter, men sen tänkte jag att jag ju är gravid och långsam och knappast hinner springa 1700 kuperade meter på 10 minuter. Efter en stunds beräknande kon jag fram till 1426 meter. Det var ju trots allt väldigt mycket upp och ner. Det rätta svaret var dock 1620 meter så jag var närmare i min ursprungsgissning. Jag brukar vara väldigt bra på att uppskatta tid och sträcka, men det är bra svårt nu när jag inte springer med min vanliga kropp. Hittills dämpar visst inte graviditetn mig så mycket som jag tror. Igår kändes det, förutom mjölksyran, nästan som ett alldeles vanligt löppass.

Efter träningen var det dags för fika på motionscentralens altan. Jag nöjde mig med en ananasglass, underbart läskande och god och bara 60 kalorier, ungefär som en frukt. Sådana kommer det definitivt bli fler ätna i sommar.

 

måndag 21 juni 2010

Solsken

Idag skiner solen och livet leker. Inne på andra semesterveckan nu. Njuter i fulla drag. Ännu har inget av den semesterångest jag brukar känna märkts av. Ikväll är det avslutningsträning med fika i Skatås. Det ska bli så roligt. Det bästa är att alla kan vara med så även jag i mitt lufstempo hänger med.

Nu ska jag dra till Freeport och shoppa lite.

fredag 18 juni 2010

Tjock men lycklig

Jag väger mig en gång i veckan sen jag blev gravid och fram tills nu har det inte hänt så mycket. Inte heller magen har synts så värst mycket, jag är ju inte pinnsmal till att börja med och har alltid kunnat se gravid ut om jag bara velat. Vi tar bilder varje vecka och magen har snarare krympt än växt sen vi började med det i vecka 15. Senaste veckan har det dock känts som att magen växt lite och blivit hårdare. I morse hade jag dessutom gått upp drygt ett kilo sen förra veckan (totalt drygt tre kilo). Kanske börjar det hända saker nu. Jag möter det med skräckblandad förtjusning. är rädd att bli en flodhäst, men längtar samtidigt efter magen. Allra mest längtar jag efter att känna bebisen. En liten spark bara... eller en knuff. Så jag vet att han lever, eller hon.

onsdag 16 juni 2010

Pigga ben


Jag i lufstempo under gbgvarvet

Stack till Slätta Damm idag för att njuta av sommarmorgonen och skogsluften. Värmde upp i ett mycket långsamt tempo för att känna på roppen. Morgonen var alldeles stilla och solen sken från en klarblå himmel. Luften var fortfarande lite kylig även om solstrålarna värmde mot huden. Perfekt löpväder. Efter uppvrmningen testade jag att springa lite snabbare. Lät benen flyta fram i nerförsbackarna och trippade uppför. Kände hur kroppen svarade på försöket utan att pulsen rusade, utan mjölksyra eller annat obehag. Slätta damm är ganska kuperat så kilometertiderna blev ganska modesta, men i det flacka partiet mot Kättilsröd gick det ganska fort runt 4.30-4.45.  Det kändes otroligt skönt att inte lufsa, att springa på riktigt. När jag nådde den långa branta backen upp i skogen igen fick jag sakta av och gå uppför. Jag hade säkert kunnat springa uppför, men jag väljer att lyssna på min kropp nuförtiden, jag kommer ju ändå inte att bli snabbare de närmaste månaderna. Sammantaget fick jag i alla fall ihop 5 km på 26 minuter. Med en puls som aldrig var över 75%. Nöjd och glad avslutade jag i långsamt lufstempo och rundade av det hela med 20 minuter styrka. 


tisdag 15 juni 2010

Sommarlov och lufsjogg

Sitter på jobbet för allra sista gången den här terminen. Ska alldeles snart åka hem och helt och hållet officiellt ta sommarlov. Tyvärr lyser den riktiga värmen med sin frånvaro. Det är finfint väder, men inte direkt så att man vill hoppa i närmsta sjö. Eller kanske ändå... I går när jag var ute och ljudbokslufsadeblev jag faktiskt så varm att jag längtade efter en sjö. Så i morgon blir det nog en sväng till Härlanda, då kan jag lufsa mig runt åttan och avsluta med ett dopp.

Ljudokslufsande är annars min nya hobby. Att kalla det jag sysslar med för löpning vore att ta i. Kroppen är tyngre än vanligt. Inte så att jag märker av magen, som fortafarande lyser med sin frånvaro, eller viktökningen, som hittills är knappa två kilo. Mer en allmän tunghetskänsla. Hjärtat har 20 % mer blod att pumpa runt vilket säkert bidrar. Benen blir fulla av mjölksyra av minsta backe. Mjölksyra ska man undvika har jag läst, så jag går snällt i backarna. Nu låter det som att löpningen är plågsam och det är den absolut inte. Det är superskönt att springa. Bara inte så snabbt. Mer lufsande. Med gånginslag. Jag försöker bara vänja psyket vid denna nya lugna, liksom trivsamma, träning. Mitt psyke gillar smärta och utmaningar. Gillar när det går fort. Det gör det ju inte nu. Men jag vänjer mig nog snart, har ju inte så mycket val. Tids nog får jag springa snabbt och tufft igen. Då väntar nya utmaningar. Lidingölopp och maraton. Nya rekord på 5 km och milen. Men nu gäller ljudbokslufs.

söndag 13 juni 2010

löpning med ett helt nytt fokus

När jag gjorde om denna blogg till en träningsblogg hade jag ett tydligt träningsfokus och ett tydligt mål med min träning. Målet var att bli snabbare och mer uthållig. Sen dess har en hel del hänt. Saker som gör att fokus har förflyttats och att 2.18 på Göteborgsvarvet kändes helt okej. Mina mål är nu satta långt fram och fokus det närmsta halvåret kommer att ligga på att behålla formen. Min kropp har nämligen fått en ny mening. Mitt liv en ny kamrat. En liten varelse som kommer att hålla mig sällskap på träningarna och som gör att jag är tyngre och blir otympligare för varje dag som går.  Jag kommer att fortsätta att blogga om löpning, men med ett helt nytt fokus.

I morgon börjar semestern och med den massor av tid för löpning. Löpning i lufstempo. Löpning för njutningens skull.

tisdag 8 juni 2010

funderar så det knakar...

...på framtida planer. Lidingöloppet nästa höst och sen jubileumsmaraton 2012, låter väl som en bra plan? Ska bara lära mig att gilla långpass först

måndag 7 juni 2010

fartlek och sommarlandssprint

Löpningen har inte varit så högt prioriterad i dessa tider av student, betygssättning och kursexamination. Helgen bjöd dock på sprintorientering på Skara sommarland tillsammans med hela min familj inklusive pappa och syster med barn och man. Lilltjejen har bestämt sig för att sluta med fotbollen och börja med orientering istället och detta evenemang blev hennes debut. Hon var mäkta nöjd efter dagen även om jag tror att själva nöjesparken var roligare än sportandet. Även H sprang orientering för första gången och gjorde det med den äran. Kanske blir vi en riktig orienterarfamilj. Mitt lopp gick helt okej, missade inte så mycket även om det kunde gått bra mycket fortare med bättre kartteknik. Pappa kom tvåa på sin bana. Han är ett riktigt sprintess. 

Idag skulle vi ha haft mysdag vid Härlanda Tjärn med eleverna. det dåliga vädret gjorde dock att vi åkte och bowlade istället. Som med alla sporter som innehåller bollar, så suger jag på bowling. Men det var kanske inte vinst som var målet ändå. Efter bowlingen passade jag på att sticka upp till Skatås en sväng. gav mig ut på milen för att känna på kroppen lite. Den är inte i kanon form direkt. Bli fort trött och minsta backe ger känningar i benen, eller åtminstone om de är branta och sådana finns det ju ganska gott om i Skatås.   Försökte få upp lite tempo mellan varven och gick istället i de brantaste backarna. Fartlek helt enkelt. Efter att ha accepterat att det inte skulle bli någon rekordmil kände jag mig ganska nöjd med passet. Skönt att komma ut i skogen en timme.

På väg hem blev jag stoppad av polisen. Blev så nervös att jag stängde av bilen vilket gjorde att jag inte fick ner rutan. Det var blåskontroll. Inget att oroa sig för alltså, men jag hade ändå hjärtat i halsgropen när jag körde därifrån. Konstigt vilken känsla polisen inger i mig. Trots att jag är en väldans laglydig medborgare.


torsdag 3 juni 2010

Trevlig kväll i goda vänners lag

Glömde klocka och pulsband hemma så jag hade ingen som helst koll. Hade bara ett mål och det var att ta det lugnt, undvika mjölksyra och spurta sista kilometern. Jag tog det lugnt, smålunkade i sista jobbiga backen och hade hur mycket energi som helst kvar till spurten. Tyvärr var banan för kort i år igen så min utmärkta tid på knappt 23 minuter förvandlades till en medioker tid exakt en minut sämre än förra året. Men jag är nöjd och glad ändå. Det var roligt och soligt både under loppet och på picknicken efteråt. Vill man seriösspringa ska man välja ett annat lopp (för det är en faslig massa gnäll på arrangemanget på jogg.se) Blodomloppet och vårruset är folkfester, inte rekordsättarlopp. Det mesta var dessutom bättre i år än förra året, tyvärr hade de dock inte lyckats med målet att få ihop en exakt 5/10 km kontrollmätt bana. Tråkigt med tanke på att detta utlovades innan start. Mig gör det inget om det är 4,7 km, men då får de gärna vara öppna med det innan start. 

onsdag 2 juni 2010

Blodomloppet med jobbet....

För andra året i rad springer vi i kväll blodomloppet med jobbet. Tyvärr droppar en efter en av från arrangemanget och kvar står nu sex tappra. Fördelen är ju att det blir mer picknickkorg till oss som är kvar...


onsdag 26 maj 2010

Soligt soligt - roligt roligt

Visst var det varmt. Efter alla dessa månader med iskall vinter och smygande vår hade kroppen inte vant sig. Jag njöt av värmen innan. Låg i skuggan under ett träd och njöt av att det äntligen var sommar och av folkfesten runt mig. Pappa startade drygt en timme innan mig så jag hade tid för mig själv. Tid att slå ihjäl. En timme innan start kom C. Nervös men peppad. Vi gick igenom planen. Mellan 2.05-2.10 trodde jag var rimligt. Börja i 6 minuters tempo eller lite över och öka med några sekunder var 5:e kilometer. C ville gärna under 2 timmar, men då hon aldrig har spungit varvet innan och har lite för få långpass i benen kändes det mer som dröm än verklighet. Men visst, vi hade en plan för det med. Det skulle kräva lite större ökning bara. Första 5 gick utmärkt. Lugnt och försiktigt. Vårt eget tempo. Njöt av publiken och solgasset. Redan vid 7 började C bli rejält trött. Värmen tog hårt på henne. Så till att vi fick i oss lite vätska. ett glas över huvudet också. Efter milen som passerades på ungefär en timme, tog hon helt slut. Jag, som tänkt öka lite efter bron för att själv kunna komma in på en hygglig tid, gav upp de tankarna och ägnade mig 100 % åt mitt huvudmål, att få C att klara varvet och vara nöjd och glad. Jag peppade. Vi springer fram till bron, sen kan du få gå uppför. Sagt och gjort. Gående uppför bron. Springande nerför. Druvsockertablett och vätska. Ny energi. Avenyn gick okej, men väl inne på Vasagatan tog alla krafter slut. Nu handlade det om att peppa, peppa. Varje kilometer var en seger. Sista 500 meterna tog jag C i handen och så sprang vi tillsammans in i mål. Hon säger att jag släpade henne. jag vet inte. Kanske var det så. Det kändes i alla fall som min största löparseger nånsin. 21 km ren glädje. Hade all tid i världen att njuta av folkfesten och peppandet av C gjorde att jag aldrig tyckte att det var vare sig jobbigt eller tråkigt. Kilometrarna bara flög iväg.

Förresten undrar man ju en dag som denna om det någonsin var varmt? Nu är det ju Tolv grader och snålblåst igen.

fredag 14 maj 2010

Skogsintervaller och orientering

Är i Örebro på lite semester och har passat på att springa lite. Såväl vanlig löpning med min käre far som orientering med honom och systersonen. Vädret lämnar lite annat att önska, men som jag skrivit innan gillar jag ju att springa i regn. Här i Örebro finns det flacka fina terrängspår som passar bra för intervaller, så intervaller fick det bli. Efter 2 km lugn uppvärmning med pappa släppte jag iväg honom (han är fasligt snabb). 3+2+1,5 km bestämde jag mig för, i stegrande fart. det gick mycket bra. Luften var syrerik och underlaget mjukt och följsamt. Det gick inte direkt i några rekordfarter, men jag kände mg nöjd och glad.

Idag var vi i kinkhyttan på orientering. Min bana var 3,2 km och borde väl löpas på knappa 20 minuter. Jag orienterar dock hellre än bra och dessutom alldeles för sällan, så jag missade vid varje kontroll. Inte så mycket vilse, mer lite snett och vint. Tiden blev således 53 minuter och banlängden snarare 7-8 km, men roligt var det.

Ikväll och imorgon ska jag öva basgångar så att fingrarna blöder. Nästa vecka blir det några lättintervaller och ett lätt "känna på kroppen" pass. Sen väntar varvet. 


måndag 10 maj 2010

skärgårdshelg och banintervaller

Helgen har spenderats i skärgården slappandes, släppandes alla måsten och all stress som förföljt mig sista tiden. Inget jobb, ingen löpning (vilket för det mesta är kul, men ibland känns som en extra stressfaktor), bara god mat, god dryck och trevligt sällskap. Några timmar ute till havs gjorde underverk med själen.

Idag spenderades dagen med idrottsdag på Slottskogsvallen. Jag passade på att avverka ett stegintervallpass på lunchen. Körde 1x800+2x400+3X300+4X200+5X100. Det kändes mycket bra. Lätt och fint. Varje varv hade jag dessutom en helt fantastisk hejarklack på läktaren. Jag kände mig som en riktig sprinter. 

Dagen avslutades med några timmars gemensamt rättande av Svesnka NP följt av enskilt rättande av Engelska NP. Nu är jag lite närmare målet. Har dessutom gjort en plan för de närmaste veckorna. Så just nu känns allt bra. Jag har allt under kontroll. Som jag vill ha det.

torsdag 6 maj 2010

Barfotalöpning

Igår sprang jag barfota i mina löparskor eftersom jag glömt strumporna hemma. Det gick förvånansvärt bra även om jag fick lite skav sista kilometrarna. Löpningen avslutades med lite riktig barfota löpning på konstgräs. Ljuvligt att känna gräs under fötterna även om det var av plast. Sprang ungefär 1 km löpskolning och lufs på konstgräset innan J slutade sin fotbollsträning.

I kväll ska jag lära mig allt om barfotalöpning på riktigt och testa att springa i konstiga tåskor. Allt under ledning av Jonas Colting. Jag är förväntansfull även om jag tycker att Colting har en del konstiga idéer för sig. 

måndag 3 maj 2010

Perfekt pass

Idag sken solen nästan hela dagen. Eleverna var duktiga och allt kändes ganska toppen helt enkelt. Igår kunde jag inte somna utan vred och vände funderandes över allt som ska få plats i mitt liv fram till början av juni. Hundratals nationella prov att rätta, betyg att sätta, studentlunch med sång att sjunga, mina underbara elever som jag kommer att gråta över, och dessutom tre inlämningsuppgifter på min kurs. Dessutom ett Göteborgsvarv att träna inför och en sambo med tillhörande barn att umgås med. Igår kändes allt detta jobbigt. Men som så ofta löste en solskensmåndag upp allt trassel. Lite struktur i tillvaron och plötsligt känns allt överkomligt igen. Tänk så det kan bli. Solen gjorde sitt också. Den gör mig alltid glad. 

I kväll har jag så sprungit ett helt perfekt pass. Jag har valt att ta ett avsteg från Szalkaiprogrammet och köra Ulf Fribergs formtoppningsprogram från jogg sista veckorna innan varvet. Behövde lite nya infallsvinklar till min träning. I kväll stod det 3x 2000 meter på programmet. Tempot skulle vara 5m/km och varje intervall skulle alltså ta 10 minuter. Sagt och gjort. Jag sprang ner på hamnpromenaden i Eriksberg och värmde upp 2 km. Sen satte jag av på den första intervallen, det kändes lätt och fint och min spegelbild såg ut att ha höga fina steg med mittenfotsisättning under kroppen. Det var en ljum kväll med sköna vindar och pulsen låg jämt och fint på 160-165 slag/ minut. Alla tre intervallerna gick i samma stil även om de sista 300 meterna på sista intervallen var riktigt jobbiga. Jag kom ut runt en krök och möttes av en hård motvind som jag  fick kämpa mot vilket tog på krafterna. Joggade ner 2,5 km hem. Passet följde planen exakt. Även om jag inte hade nån monsterfart kändes det riktig skönt att springa exakt på målet och känna att kroppen svarar. Glädje.


tralala lilla molntuss...

kom hit ska du få en puss! 

Solen skiner och då finns inget annat än lycka. ikväll blir det tröskelintervaller. Hoppas jag är lika lycklig efter dem.

torsdag 29 april 2010

Springa i regn

Jag älskar att springa i regn. Ibland kan regnet utanför fönstret kännas motigt, men väl ute i spåret är det underbart. Luften blir fylld v syre och kroppen blir naturligt avkyld. Ett vårregn innehåller så många löften om liv, om grönska. Igår spenderade jag natten på den vackra stenungsön och tog tillfället i akt att ta mig en liten runda längs med havet. Klipporna var lite sliriga och bitvis var jag en aning vilse innan jag hittade ett markerat spår. Det är verkligen något speciellt med att bara springa, utan att riktigt veta vart man är. Att upptäcka nya stigar och spår. Efter löprundan var jag genomblöt men lycklig. Jag tror att jag har hittat min nya grej, upptäcksfärdslöpning.

tisdag 27 april 2010

Obanat

På senaste tiden har det blivit en hel del obanat. Alltså löpning i obanad terräng. I skogen. Hopp och skutt över stock och sten. Ibland gör jag det för att jag kommit fel, ibland för att jag känner mig omotiverad och inte orkar springa så fort, eller som igår, som intervallträning. Att springa i skogen är bra träning för löpsteget och för rörligheten. Dessutom är dunderlaget skonsamt, men man får köra i ett lagom tempo, annars riskerar man att trampa snett. Som gammal orienterare älskar jag denna träningsform. Den passar mig som handen i handsken. Allra bäst passar det för fartlek. Ta det lite lugnare i skogen och känn hur lätt det är att öka när du kommer till en stig. Men var beredd på att det går långsamt, även om vissa orienterare klarar tt hålla 4 minuters tempo i skogsterräng så är det få förunnat. 


söndag 18 april 2010

lite mera glädje

Kroppen känns tung och seg, men ändå lite bättre än sist jag skrev. Har varit ute i solskenet både lördag och söndag. Ett förrädiskt solsken som lockade ut mig i vad som visade sig vara en mindre storm. Men inget ont som inte har nåt gott med sig. För att undslippa stormen letade jag mig fram genom de små skogspartier vi har i området och hittade både vitsippor, nyutspruckna knoppar och varma stenhällar. Underbart. Sakta, sakta gick det. Kroppen svarade bra på tillfälliga fartökningra, men ville nog helst hålla ett makligt joggtempo. Igår varvades medelhård löpning med mysjoggspartier i obanad terräng. Idag varvades löpningen med styrkeövningar på solvarma klippor. Trots att formen lyser med sin frånvaro var det ganska mysiga pass. Kanske inte det som stod på schemat, men bättre än inget.

Veckan som kommer ska jag försöka få in ett backpass, ett lite snabbare pass och kanske nåt som liknar ett långpass. Med en knökfull vecka är det inte alls säkert att det går. Långpasset får kanske stryka på foten är jag rädd.

lördag 17 april 2010

Suck

Det blev inte mycket med den här veckan. Öppet hus i måndags satte käppar i hjulen för IK-joggträningen. Sen blev jag magsjuk i onsdags så det blev varken onsdagsträning eller KM. Nu är jag visserligen frisk, men kroppen orkar nog inte ett riktigt långt pass idag. Tror att jag satsar på två lite kortare i helgen, ett idag och ett imorn.  Nästa vecka är fullspäckad med jobb så då blir det också svårt att hålla sig till planen, med lite tur får jag in tre pass. Tiden rusar iväg nu. Snart är det dags för varvet. Får ta det som det kommer helt enkelt.

söndag 11 april 2010

Glad


Så här glad blir man av att få springa 21 km med flera hundra andra glada löpare. Tyvärr blev det inget varv inne på Ullevi, men en strålande morgon, duktiga farthållare och god kexchoklad. 21 km är nytt rekord för mig på träning och det var faktiskt inte ens jobbigt. C stumnade på slutet så jag fick peppa henne sista biten in i mål. Men med tanke på att hon aldrig sprungit längre än 15 km så var det en imponerande insats. Som vanligt finns det de som sprungit ännu längre, exempelvis Andréa som ultradebuterat och alltid lika imponerande Mia som sprungit 160 km!! Men jag är glad och nöjd med min insats ändå.

lördag 10 april 2010

Morgonstund

det är nåt visst med tidiga mornar. De är så tysta. Stilla. Inte ens lilltjejen har vaknat. 21 km ska vi springa idag. Det är långt. Så långt har jag aldrig sprungit förut, om man bortser från mina halvmaraton. Men vi ska springa långsamt. Det ska vara fokus på upplevelsen. Upplevelsen av att få springa genom Nordstan. Upplevelsen av att springa inne på Ullevi. Om min efterförkylda kropp nu orkar så långt. 

Nu ska jag fylla vätskebältet och njuta av insikten att jag nästan kommer att hinna hem innan resten av familjen ens stigit upp.

torsdag 8 april 2010

Som sjukling kan man också...


1) spendera dagen på ett galet lek och busland.

2) drömma om att bli frisk till  lördagens långpass

3) fundera kring det kloka i att springa 25 varv på bana (KM 10.000 meter)

onsdag 7 april 2010

När man inte kan träna...


så får man njuta av andra saker, som vårsol och årets första glass

tisdag 6 april 2010

Förkylt

nästäppa och halsont. Usch och fy. Vila, blåbär och Kanjang blir dagens medicin. Host Host.  

måndag 5 april 2010

Raggmunk

Efter några dagar på romantisk semester i huvudstaden är jag hemma igen och redo för påsklov. Stockholm bjöd på solsken långa promenader och god mat, men ingen löpning.  Måste säga att det var otroligt skönt att bo på hotell och njuta av bristen på åtaganden och måsten. Gör susen för både kropp och själ. 

Idag bjöd dagen på ett besök på 4h-gården i Tolsered, med glada barn. Därefter hade vi IK-jogg träning redan vid två tiden. Stockholm bjöd visst på snö idag, men Göteborg var grått och regntugnt, men med riktig vår i luften och minst 10 plusgrader. Perfekt löpväder. Efter sedvanliga 2,5 km uppjogg körde vi löpskolning med mångsteg, koordinationslopp, hälkickar och en ny komplicerad variant av höga knän där man ska spänna upp foten när den är i luften och sedan liksom släppa den precis innan den slår i marken. För optimalt frånskjut. Pulsen rusade trots behagligt tempo. Det måste varit all tankeverksamhet. 

Efter löpskolningen var det tusingar som gällde. 5 st i 4.45-4.30 tempo var tanken. Pojkarna hade bestämt sig för att köra i mitt tempo idag, eftersom de har en tendens att slita i för snabbt. Jag är en mästare på att hålla givna tempon oavsett om jag kör med eller utan Garmin. Partiet vi körde i lutade lätt utför tills vi vände och sista 500 gick alltså lätt uppför. Första intervallen gick därför lite snabbare än beräknat eftersom jag räknat med att förlora en del fart uppför. Intervallerna höll en mycket jämn fart av 4.35, 4,36, 4,33, 4,33, 4,32. Det roligaste av allt var att vår tränare var med och sprang efter lång tid av skada. Det såg lätt ut. Kul. 

Efter maklig nedjogg hemåt stretchade vi och talade målsättningar. De säger att jag borde kunna springa snabbare än jag själv tror och coachens tips är att köra fler långpass och kanske lite mer snabbdistans. På Lördag är det i varje fall dags för mitt längsta långpasss för i år. 21 km på göteborgvarvets premiärbana. Skoj ska det bli. Synd bara att jag missar Andrea och Maddes ultragrej, det hade också varit kul. Men det går väl fler tåg.


tisdag 30 mars 2010

Stilstudie vårloppet

Jag har sagt det förr och säger det igen. Man blir inte direkt snygg av att löpa... eller i varje fall inte under tiden:


måndag 29 mars 2010

Tussilagojakt

Efter många långa timmars kalasande med massor av människor av olika färg och form var det en riktig lisa för själen att få snöra på sig skorna för ett långpass. Jag inser att jag är alldeles för mycket eremit för att klara av så många människor på en och samma gång. Det känns som att jag ska explodera. Perfektionisten i mig kokar dessutom av allt som spills och oroas samtidigt över vad gästerna ska tycka om tårtan och om nån mer än jag själv ska upptäcka att karmen under stolen inte är dammad. Kroppen kändes seg och lite motvillig. Inte helt nöjd med att tvingas ut efter denna pärs. Inte helt förtjust över energiuppladdningen som bestod av en bit smörgåstårta alldeles för många timmar innan löpningsdags.

Huvudet kände sig dock lyckligt att få komma ut i den tomma höga verkligeheten där ingen pockar på ens uppmärksamhet. Själen kände sig fri.  Luften låg tung av regn. Perfekt för löpning. Full av syre och alldeles lagom varmt. Tuggade ut mot Björlanda tills cykelbanan tog slut. Svängde in vid volvo i Tuve och snurrade omkring i jakt på 8,5 km och vändning. Hittade skylt mot Biskopsgården som kändes mer lockande än vändpunktsbana. Vägen ledde in till Svarte Mosse. Mitt gamla löplandskap som legat i dvala under vintern. Älskade skog. Fågelkvitter. Men inga tussilago. Inte än. Ökade steget. Första 8 hade varit lätt uppför, men nu började lutningen hemåt. Snabbare och snabbare, med fint och högt löpsteg. Tänk på hälkicken. På positionen. Lodet. Tramp, tramp, tramp. Sista kilometern ökning lutade vägen lätt uppför igen. Ansträngningsnivån ökade, men jag hade bestämt mig. Sista fyra gick i snigelfart. Sammanlagt 16 km, lite kortare än tänkt, men med fartökning.  Exakt enligt Szalkais planering. 

I kväll väntar backintervaller och om benen orkar blir det lugn jogg i morgonn och nån form av kvalitet på onsdag. Sen vila

lördag 27 mars 2010

Pers/Pärs

Den här helgen är det många som springer premiärmilen och drömmer om pers. Lycka till allihopa, jag håller tummarna. Här hemma är det födelsedagskalas i dagarna två och det är en pärs. Nu har vi klarat oss i genom hälften och dessutom bakat chokladtårtsbottnar och förberett smörgåstårta. I morgon väntas 20 personer på någon slags öppet hus. Kul? Säkert. Men jag är nog lite för mycket av både enstöring och perfektionist för att kunna slappna av. 

Ser fram emot det långpass som jag planerat in när gästerna gått, ska försöka få till 17-18 km den här gången. Rensa huvudetordentligt.

Förkylningen som följde efter halsontet har släppt så nästa vecka inleds tufft, men avslutas lugnt med romantisk weekend i huvudstaden.

tisdag 23 mars 2010

Vissa pass är jobbigare än andra

Idag var det tungt. 5x1000 meter är alltid jobbigt, men idag var det extra tungt. Tunga ben. Trötta ben. Muskler som inte svarar. Kändes i kroppen att jag sprang lopp i förrgår. Solen sken och jag hade trevligt sällskap, och det var tur det annars hade jag nog gett upp efter 4. Szalkai anbefallde att intervallerna skulle gå i 4.45 tempo, så det gjorde de. Lyckades till och med kapa 5 sekunder per intervall så att den sista gick i 4.30, så som pappa brukar förorda. Efteråt kändes det skönt även om benen protesterade mot nedjoggen.

Hoppas att det halsonda släpper greppet snart och jag får sova ordentligt i natt. Har en oro och rastlöshet i kroppen som igör det svårt att varva ner.

söndag 21 mars 2010

PB och genomklappning

Jaha... så var det avklarat. Årets första mål. Seedningsloppet. Efter en vinter med bra träning skulle kvittot komma. Är jag i form? Träningen har visserligen inte varit med milen som mål, utan ett halvmaratonprogram och formen ska egentligen visa sig först i maj, men ändå. Målsättningen var både hög och låg. Mikael hade peppat mig till 4.45 tempo och ett kvartsmaraton under 50 minuter. Kunde det vara rimligt? Som ett drömmål, visst, men jag har inte klarat milen under 50 minuter sen 2003. Mitt personliga mål blev istället just det. Att klara milen under 50 minuter. 

När jag vaknade i morse, vid fembläcket, trodde jag inte att jag skulle kunna springa alls. Halsen värkte och jag hostade upp otäckt slem. Efter ytterligare några timmars sömn kändes halsen bättre och kroppen okej. Bestämde att loppet skulle springas trots lite halsont. Det var ju trots allt ett av årets mål. Camilla hämtade upp mig vid strax efter 11 och vi mötte upp joggarna nere i frihamnen. Efter uppvärmning i snålblåst bestämde sig solen för att titta fram. Toalettköerna ringlade långa och jag var lite orolig för att magen inte skött sig som den skulle under morgonen. Men det var ju trots allt bara 10,5 km. Borde inte vara några problem. 

Väl i startfållan bestämde vi slutgiltig taktik. Vi skulle hjälpas åt att hålla tempot nere första kilometrarna och uppe sen. För egen del planerade jag att hålla 4.45 tempo till varvning, sen fick jag se. Kroppen kändes lätt och tempot lågt. Ganska snart hade vi sprungit en tredjedel. Solen sken och visserligen pinade vinden bitvis i ganska bra, men känslan var ändå okej. Bitvis var det ganska trångt, trängre än själva varvet. Benen pinnade på. Vi passerade under målfållan på 24.20. Precis på tänkt tempo. Perfekt. Hittills kändes det bra. Inga problem att hålla tiden. Kanske skulle jag ändå klara drömmålet? Efter ytterligare nån kilometer drog Mikael ifrån lite. Magen gjorde sig påmind. Ju längre jag sprang desto mer krampade den. Visste att det fanns Bajamajor vid 8 km. Det var bara att bita ihop. Det skulle inte bli någon drömtid idag. Efter toabesöket gick det lätt att springa igen. Kom snabbt upp i det ursprungliga 4.45 tempot igen. Passerade 10 km på 49. 32 och kom i mål på 52.11. Tider som jag egentligen är ganska nöjd med, men som känns snöpliga idag. 

Det positiva är att målet under 48 på milen inte känns omöjligt. Det kommer ju fler lopp.




fredag 19 mars 2010

Njutmorgon med galna fakirer och sommarkänslor

Jobbar lite hemifrån nu på morgonen. Läser på inför nationella proven, planerar resten av vårterminen och inser ännu en gång att det snart är sommar (bara 6 rena skolveckor kvar), en insikt som både lockar och skrämmer. Hur ska jag hinna allt?  

På TV:n rullar nyhetsmorgon. Salem och Sami Al Fakir är gäster. Vilka gäster sen! Salem förfäras över sin tidigare så fluffiga frisyr, Sami berättar att Salem är hans idol och vi får höra om trevåningshuset där de 6 barnen trängdes med alla sina instrument och gårdsplanen täcktes av pappans alla kundbilar. Det låter helt galet. Underbart, inspirerande och galet. Men i allt det galna finns struktur. Seriositet. Musiken och kreativiteten är inte på lek utan på allvar. Salems tonårsrevolution bestod i att byta instrument och börja spela jazz.

Nu har jag strukturerat min vårtermin, återfått kontrollen. Visst kommer jag att hinna allt. Inga problem. Kaffet kallnar. Dags att åka till jobbet.

onsdag 17 mars 2010

Formtoppning och vila

Seedningsloppet på söndag är årets första mål. Jag hoppas att mitt pannben fixar det. Mikael och jag har gjort en taktik så att vi ska hjälpas åt att dra och sporra varandra till en bra tid. Han är nog lite snabbare än jag så jag hoppas att jag inte lovat för mycket. Inför loppet är det vila som gäller. Formtoppningsintervallerna avklarades i måndags. 9x 200 meter i 3.50 tempo. Kändes starkt, snabbt och bra. Lovande. Nu är det bara att vila benen tills de ropar att de vill springa. Förhoppningsvis gör de det på söndag.

Önska mig lycka till


söndag 14 mars 2010

Underbar vårjogg

idag var det bara underbart att springa. Solen sken och jag hade trevligt sällskap och lagom fart. Målet var att springa 15 km och det kändes aldrig jobbigt trots att det är det längsta jag sprungit på träning på mycket länge. Uppför Älvsborgsbron var det ganska kämpigt, med tunga ben från gårdagens lopp, men efter några kilometer släppte trögheten i benen och allt bara flöt på. Nästa gång får det bli ytterligare ett par kilometer.  känner mig stark och nöjd, även om jag har långt kvar till ultralöpare som Jennie och Mia, som sprang i 6 timmar igår

Dessutom slog jag mitt gamla veckorekord den här veckan med en kilometer. Nästa vecka blir det vilovecka och årets första riktiga tävling


lördag 13 mars 2010

Banrekord i snöslask



Idag var det dags för årets första tävling. Efter en låååång vinter skulle våren löpas in i och med solvikingarnas vårtävling. Pappa var på plats, och som vanligt när han kommer hit och tävlar så var det strålande solsken. Eftersom arrangörerna varnade för bitvis svårlöpbart underlag satte jag på mig min ena brodd innan start. 

Under uppvärmningen kändes kroppen seg och tung och maten som att den skulle komma upp vilken sekund som helst. När startskottet gick bestämde jag mig för att ta det lugnt. Jag hittade en bra rygg att hålla och samdra med, och ett jämt fint tempo strax under 5 min /km.  Underlaget var bitvis snömoddigt och lite slirigt, men bortsett från en kortsväng innan sista backen var det inte särskilt halt. Skönt att ha brodden i sliriga nerförsbackar. 

Sista kilometern ökade jag tempot lite och försökte hitta flyt utför. Sprang i mål å 38.32 25 sekunder snabbare än förra året. det är jag helt nöjd med. Det bästa var att jag lyckades mota bort alla negativa tankar. 

Välkommen underbara vår!! I morgon 15 km sen uppladdning inför seedningsloppet, med formtoppningsintervaller och massor av vila.

torsdag 11 mars 2010

Vila utan en gnutta träningsvärk

Måste tillstå att jag är en aningens aning besviken. Trodde nog att benen skulle vara lite ömma idag, att de skulle protestera lite efter gårdagens backgnetande. Kanske tog jag inte i tillräckligt hårt. Eller så var det den långa nedjoggen som gjorde susen. 

Dagen gick i den aktiva vilans tecken. Idrottsdag på jobbet med en dryg timmes skridskoåkning gjorde gott för både kropp och själ. 

I morgon kommer pappa. På lördag vårtävling. Underlaget verkar ju inte vara det bästa, men får se det som ett snabbdistanspass. Passar perfekt in i Szalkaischemat som påbjuder 8 km tempo på lördag. 

onsdag 10 mars 2010

Backe upp och backe ner...


Vissa dagar känns benen tyngre än andra. Idag var en sådan dag. Tur då att man har en vilja av stål. Lång backe stod på programmet och med siktet inställt på pannbensbyggande föll valet av backe självfallet på Älvsborgsbron. Ur flera avseenden en icke optimal backe. Blåsigt och med massor av avgaser. Men den är lång och seg och utgör ju trots allt ett viktigt inslag i målet för min träning: Göteborgsvarvet. 

Göteborg visade sig från sin värsta sida i kväll och var blöt och råkall. Vinden pinade ordentligt i mitt ansikte på väg uppför och jag kände mig allt annat än stark. Nedför gick det ohyggligt sakta, nästan snigelfart. Målet var 20 minuter och eftersom varje vända tog ungefär 5 minuter räknade jag med fyra vändor. Nerför den sista satte jag fart ordentligt och fick riktigt spinn på benen. Nästan kenyansk fart. Väl nere pustade jag ut. Tittade på klockan. Nästan 3 minuter kvar. Inte mycket att be för. Så snabbt jag bara kunde uppför halva backen och så snabbt jag bara kunde ner igen. Sen var jag slut. Benen värkte. Lungorna värkte. Mina staplande nedjoggningssteg gick i en fart som kan tillskrivas en amöbas. Ville bara springa hem! Hem till soffan. Tvingade benen att jogga ner ordentligt, att ta en omväg. De var ytterst motvilliga, men de kommer att tacka mig imorgon.


tisdag 9 mars 2010

Underbara intervaller

Jag drömmer om jobbiga intervallpass?

Jag fullkomligt älskar intervaller. Ju jobbigare desto bättre. Gärna med lite spykänsla mot slutet. Efter nästan 2 veckors ofrivilligt vilande från allt vad kvalitetsträning heter kände jag mig laddad till tänderna inför IK Joggs måndagsträning. 5x 1000 meter stod på programmet och med tanke på hur snabba killarna jag springer med är så var det en sak som var säker. Det skulle bli åka av.  Eftersom min kind fortfarande är öm efter operationen bestämde jag mig för att inte låta mig dras med i deras tempo och att verkligen lyssna på min kropp. En sak som jag är bra på är att hitta en jämn lagom hög fart. Ganska snabbt hittade jag flytet och tuggade mig fram i 4.30 fart. Banan var något kuperad så tempot hölls aningen långsammare än på tartanbana eller löpband. Asfalten var blöt men inte hal, för första gången på länge kunde jag ta ut steget. Trycka ifrån.  Peter cyklade bredvid och påminde mig om att fullfölja hälkicken även uppför. Löpsteget kändes fint. Drivet.  Tyvärr kände jag ganska snart hur det bultade i tanden och bestämde mig därför för att stanna efter fjärde. För att inte bli kall joggade jag en sista intervall. Det kändes som att flyta fram i lugn fart, en fart att kunna hålla länge. En blick på klockan noterade 4.40 tempo. Hur kan det kännas lugnt? Kanske är jag i form? Stark? Kanske till och med snabb?

Åttan var mosig och hal under upp- och nerjogg. På fredag kommer pappa, på lördag ska vi springa vårlopp. Undrar just hur det ska gå.