trailrunning

trailrunning

torsdag 22 juli 2010

sommarlöpning med gravidmage

Äntligen havet efter 15 km
Nybadad och glad

Skorna redo att snöras på igen



Miss Agda skrev härom dagen att hon sakta men säkert håller på att förvandlas till ett mumintroll och så känns det för mig också. Till skillnad från henne har jag alltid kännt mig lite som ett mumintroll och har även gått under såväl smeknamnet mumin som snorkfröken. Men nu börjar dessa smeknamn passa allt bättre. Magen växer lite för varje dag och min gång förvandlas nog snart till vaggande. På många sätt älskar jag min nya kropp och att det äntligen syns på riktigt att jag är gravid, men jag vill ju gärna vara aktiv och rörlig hela graviditeten.

Min plan för semestern var att springa massor. Men så kom värmen och planen kom liksom av sig. Även under vanliga omständigheter ogillar jag att springa när det är varmt. Som Andréa så målande beskriver känns det som att kroppen är tyngre och liksom uppsvälld av värmen och varje steg känns som ett maratonlopp. Graviditeten minskar inte direkt denna känsla. Tvärtom. Dessutom är det inte bra att bli alltför varm, eller komma upp för högt i puls, i alla fall inte några långa stunder. Det gillar inte bebisen och jag vill ju att knyttet ska vara nöjd och glad därinne. De senaste veckorna har löpningen reducerats från drömmarnas 5-6 gånger i veckan, till modesta 2 gånger per vecka. De flesta passen har varit under 5 km och i riktigt lugnt tempo. Jag som tidigare avskytt att springa i lufstempo får helt enkelt acceptera att det är det som gäller nu. Ibland varvar jag med gång eller en paus med lite styrketräning, med naturen som hjälpmedel. I backar som är den minsta antydan till branta går jag, allt för att undvika mjölksyra. Ibland, när kroppen känns pigg och jag hittar ett flackt parti, eller en slak utförslöpa låter jag benen pinna på så snabbt de orkar. Då påminns jag om njutningen med löpningen, om hur det känns att springa på riktigt. Eftersom dessa avsnitt innebär lite högre puls blir de alltid väldigt korta och varvas med gång så att pulsen kommer ner igen. Eftersom de ger mig en känsla av lycka och gör mig pigg och stark tror jag att de gör detsamma för knyttet. Det jag mår bra av mår han/hon bra av är min starka övertygelse.

I går sprang jag ett helt makalöst pass. Ett sommarpass när det är som bäst. 12 km till Torslanda, coca-colapaus och sen 5 km till i jakt på en badplats. Efter paus för glass och bad sprang jag 6 km till innan jag tog bussen sista biten hem. 24 km blav det sammanlagt. Ungefär 4 timmar varav drygt 3 till fots. I ärlighetens namn var bara hälften löpning, resten var promenad eller powerwalk eller vad man vill kalla det. Hur som helst var det ett fantastiskt stärkande pass, som definitivt kommer att upprepas.


2 kommentarer:

Löpning & Livet sa...

Vi kommer komma igen, starkare än någonsin!!

Och det där med att om du mår bra så mår förmodligen bäbisen bra tror jag stenhårt på. Den påverkas ju också av endorfiner och andra lyckohormoner så kör på! Känns det bra så är det bra!

Thomas Johansson sa...

Vilket långpass! Så långt har inte jag sprungit på jättelänge fast jag inte är särskilt gravid.