trailrunning

trailrunning

lördag 17 december 2011

Ett underbart år och en epok till ända



Om en knapp månad börjar jag jobba. 9.e januari närmare bestämt. Nytt jobb har jag fått, som specialpedagog vilket ju är det jag utbildat mig till de senaste åren. Det känns riktigt roligt och jobbet verkar väldigt spännande. Jag gillar att jobba och ser verkligen fram emot att få vara vuxen och intelligent flera timmar varje dag. Samtidigt kommer det ju verkligen att bli en stor omställning. Jag har varit hemma varje dag hela dagarna i över ett år. Träffat Inez mer eller mindre dygnet runt. Nu ska jag plötsligt jobba heltid och dessutom skriva examensuppsats. Det känns konstigt och lite skrämmande. Inez kommer att klara sig galant med sin pappa, men hur kommer jag att klara det? Det återstår att se.

De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket i Inez liv. Hon har fyllt ett år och lärt sig att stå själv, ställa sig upp utan stöd och till och med gått sina allra första stapplande steg. Det är underbart att uppleva dessa utvecklingssteg tillsammans med henne och se hennes glada ansikte. När hon lyckas med något ler hon med hela ansiktet, tjuter lite klappar händerna och roper ibland till och med Hurra!. Hjärtat smälter en aning varje gång och det kniper lite i hjärttrakten när jag tänker på att jag inte längre kommer att kunna dela alla dessa stunder med henne. En annan sak som känns lite vemodig är alla de sociala aktiviteter som vi haft inplanerade och som nu tar slut. I torsdags var vi på julavslutning på öppna förskolan och det var med lite sorg i hjärtat som vi sa hej då till fröknarna och de andra mammorna, papporna och barnen. Vissa kommer vi kanske träffa igen, men de allra flesta kommer att ha varit parenteser i våra liv. Under detta år har jag, och Inez, lärt känna så otroligt många mammor och bebisar. Vissa väldigt ytligt, andra mer på djupet. De har verkligen berikat vårat liv och utan dem skulle jag inte alls ha njutit av föräldraledigheten på samma sätt. Nu återstår att se vilka vi kommer att hålla kontakten med. Några kanske kommer att gå på samma förskola så småningom, några kommer vi att träffa då och då i lekparken. Vissa kommer vi säkert att höra av ofta, men de allra flesta kommer vi nog aldrig att se igen. Det känns lite vemodigt och framförallt väldigt konstigt.Socialt har mitt liv förändrats en hel del också i och med att mitt gamla jobb försvann. En rad människor som jag brukade träffa varje dag har helt försvunnit ur mitt liv. Nu kommer det att komma in nya människor att träffa varje dag. Vissa av dem kommer att dstanna vid just det medan än och annan säkerligen kommer att leta sig in i mitt liv på ett annat sätt, som vänner. Det är verkligen en spännande brytningstid jag står inför.

En annan fundering är hur jag ska känna att jag har tid att träna. När så mycket av min tid går åt till att arbeta och skriva uppsats kommer det kanske att kännas svårt att ge sig av från Inez ytterligare timmar. Men det löser sig nog. Kanske börjar hon sova ordentligt så jag är lite piggare på kvällarna, eller rent av mornarna. Då kan jag ju träna när hon ändå sover. Hur gör ni andra småbarnsföräldrar? Vi får väl se. Just nu får jag ändå bara springa några få kilometer åt gången. Det tar max en halvtimme och den tiden hittar man ju alltid.

söndag 20 november 2011

När man inte kan springa...

När man inte kan springa finns det liksom inget att blogga om. Eller jag skulle ju kunna skriva lite om livet. Om min underbara dotter som alldeles snart fyller ett år. Om det fantastiska nya jobbet, med den jättebra lönen som jag just fått. Om en fantastiskt mysig helg, med pepparkaksbak, julmarknad, julpynt och tokfint umgänge. Men det ids jag inte. Jag vill skriva om löpning. Om långpass i solen eller intervaller i grådimman. Men det sätter foten stopp för. Den gör fortfarande ont. En sjukgymnast ska få titta på den, men inte förrän om två veckor. Tills dess vilar jag. Eller rättare sagt promenerar och kör styrka. Ungefär som den här tiden förra året, när jag var jättetjock och väntade på Inez.

fredag 4 november 2011

Höstpromenad

En ond fot hindrar mig från att springaoch Inez förkylning gör att jag inte vill dra in henne på mammagympan. Så idtället promenerar vi. Flera timmar om dagen. Dagens promenad var så varm att det inte alls kändes som november.
Dessutom var det för en gång skull nästan vindstilla nere i hamnen. Mötte mängder av löpare och blev grymt sugen på att springa. Men jag har bestämt mig för att vänta ut foten ordentligt. Testsprang ett par kilometer i onsdags och det kändes rätt okej när foten blivit varm, men på kvällen var foten öm och stel. Jag har ingen lust att dra på mig en långvarig skada så jag vilar snällt. Säsongsvilar helt enkelt och är tacksam för att foten inte gör ett dugg ont att gå på.


tisdag 25 oktober 2011

Säsongssummering och nya mål

KM 5000 meter. Jag drog i 10 varv, men blev sen omsprungen av Jennie som vann damklassen.



När jag ser tillbaka på 2011, slås jag av hur fantastiskt mitt liv är. Jag har en fantastisk familj, en fin lägenhet och numer ett underbart torp. Jag har haft förmånen att vara hemma med vår sprudlande lilla dotter i snart ett år och kunnat följa hennes utveckling på nära håll. Att hon snart fyller ett år är helt otroligt. Min stora lilla tjej! Det här året har gått så makalöst snabbt.

Men nu var det inte året som sådant som skulle summeras, det är ju faktiskt ett par månader kvar tills det är dags för det. Istället var det tävlingssäsongen som skulle räknas samman. Även här slås jag av hur fantastiskt det är. Att jag har kunnat träna så bra och komma i form så pass snabbt. Innan året satte jag upp tre mål: Milen under 50, Lidingöloppet samt 5 km under 23 minuter. Alla de målen har nåtts med lätthet. När det gäller Lidingöloppet hade jag nog egentligen hoppats på mer, men jag hade också trott att det skulle vara det långa och långsamma som skulle få mest plats i min träning i år. Hade fått för mig att farten kanske skulle dröja längre att få tillbaka. Men jag hade fel. Milen under 50 var inget problem, inte heller de 5 kilometerna under 23 minuter. 22.15 blev mitt resultat på 5000 meter på bana i torsdags och det är jag grymt nöjd med. Jag känner mig snabb och stark och det ska bli riktigt roligt att blicka framåt och sätta nya mål.

Nu är det dock dags för något av en säsongsvila. Jag tänker inte helvila. Så mycket tränar jag inte i vanliga fall. I stället kommer jag att försöka fokusera på styrketräning under en peroid. Visst kommer det att bli en hel del löpning, säkert lika mycket som innan, men utan så värst mycket mål och mening. Jag tänker springa det jag känner för ett tag. Med största sannolikhet kommer det att resultera i ungefär samma mängd och typ som nu. Jag gillar intervaller och snabba pass så det kommer det definitivt att bli. Från början hade jag tänkt köra en ordentlig träningsutmaning fram till Inez 1 års dag, inspirerad av MissAgda, men inser att det inte är den typen av utmaning jag behöver just nu. Jag har dock satt upp några tydliga mål för resten av min förädraledighet, dvs fram till årskiftet. Några löften till mig själv:

  • Jag ska se till att utnyttja det faktum att jag kan komma ut i dagsljus varje dag. Oavsett om det är genom promenad eller vagnjogg.
  • Jag ska sova bredvid min prinsessa så ofta jag behöver, snart kommer jag inte att kunna det längre.
  • Jag ska träna styrketräning minst tre gånger i veckan, efter ett tydligt program
  • Inget mera godis på veckodagarna. Jag är egentligen inte ens särskilt förtjust i godis och kakor. Det har bara blivit en dålig vana.
  • Jag ska försöka få till minst ett kvalitetspass (dvs pass utan vagn) i veckan.
  • Men sist men inte minst ska jag acceptera att livet inte alltid går ihop, det finns viktigare saker än träning. Det är så lätt att känna stress över att man inte hinner och när träningen blir ytterligare en pusselbit att tvinga in livspusslet förlorar den sin charm. Jag älskar att springa och mår inte bra om jag inte får göra det, men ibland finns inte tid för annat än en vagnjogg och då får det vara bra så.

Dessa riktlinjer ska jag försöka leva efter fram till årskiftet. Om någon månad börjar jag slipa på målen för nästa år och ett tydligare träningsprogram. Men just nu får det vänta. Just nu gläds jag åt de mål jag uppnått.

onsdag 19 oktober 2011

Tur eller otur

Det blev ingen vinst för mig i The Convention-tävlingen. Kanske var det lika bra eftersom jag nog ändå hellre hade sprungit Finalloppet. Särskilt eftersom pappa kommer hit och allt. Finalloppet är lite av vår familjetradition. Vi har sprungit det varje år sen jag flyttade hit, med undantag för förra året då jag ju var höggravid. Varje år har det varit underbart höstväder och en mycket trevlig bana. I år hade jag nästan tänkt slå på stort och springa den långa banan, men eftersom de har förlängt Tjärnrundan till 10 km känns den alldeles lagom.


Jag har nästan alltid otur i spel och tävlingar så det var ju inte så överraskande att jag inte vann. Hoppas på lite mer tur med anställningsintervjun jag var på i måndags. Det kändes bra, men sånt är ju alltid så svårt att veta. 2-3 veckor skulle det ta innan de kunde ge besked så det är bara att vänta.

Den här veckan hyar det inte blivit någon löpning alls. Bara lite hemmaträning och några promenader. Hneriks jobb, men egen motivation och det ruskiga vädret har satt käppar i hjulen. I morgon är det dock dags för KM. 12,5 varv på bana, i en planerad fart under 4,30 per km. Just nu känns kroppen bara seg och trött, men i morgon känns det säkert bättre. Länk

fredag 14 oktober 2011

Fredagsmys

här såg en sovande Inez ut för 10 månader sen. Nu är hon lite större men fortfarande lika bedårande



Idag finns det mycket som gör mig glad. Den fortsatt skinande höstsolen är en sak. Inez och hennes fantastiska leenden och pussar, en annan. Dessutom har vi hunnit med både långpromenad, mammaträning och en liten vagnjogg. Och inte minst har vi sovit ihop. Det är det mysigaste jag vet, att sova med armen runt Inez varma lilla kropp. Eftersom Inez sover rätt illa på nätterna, passar jag ofta på att sova med henne på dagarna.

Det som gör mig allra gladast just nu är dock att jag har en intervju på måndag. Jag är annars arbetslös på andra sidan föräldraledigheten och det ligger och skaver lite, som en sten i skon på långpasset typ. Men nu har jag alltså en intervju. Till ett jobb jag dessutom verkligen skulle vilja ha. Lite av drömjobbet faktiskt. Så håll tummarna kära vänner.


torsdag 13 oktober 2011

Höst

Idag är det en sån där fantastisk höstdag med hög luft solsken och underbara färger. Inez och jag har varit på långpromenad och i favoritlekparken och gungat. Dessutom har vi hunnit vara på öppna förskolan i kyrkan och sjungit och dansat. Dagar som denna gör mig lycklig långt in i själen. Det är som att solens strålar når in i hjärtat och värmer upp mig inifrån. I kombination med alla leenden och pussar jag får av mitt lilla solskensbarn kan man ju inte göra annat än att le.

tisdag 11 oktober 2011

The convention- My five cents

Jag är egentligen ingen tävlingsmänniska, men en heldag full av träning skulle ju inte sitta fel så varför inte:

1.Löpning världens effektivaste träningsform
2. Crossfit på riktigt
3. Army training är för mjukisar
4. Kettlebells rootcamp
5. Kettlebells Yin

Jag tycker att jag förtjänar att vinna den här tävlingen eftersom jag efter ett och ett halvt år som först gravid och sedan mammaledig med en liten tjej, verkligen skulle behöva och förtjäna en heldag av egentid och träning. Som föräldraledig räcker ju inte alltid pengarna så långt, så detta pris skulle verkligen förgylla min tillvaro.

Acceptans, vila och snabba intervaller

I helgen blev det ingen träning alls. Tvärtom faktiskt. Jag gjorde en massa andra måsten, som pluggade och städade lite. Och så var vi på landet. Så klart, där är vi ju alltid nu förtiden. Men ingen träning alltså, vilket innebär att det inte blev någon träning utan Inez alls förra veckan. Jag skulle kunna gräma mig över det och kanske till och med få en gnutta ångest, men jag väljer att inte göra det. Väljer att acceptera att det är så livet ser ut just nu. Ibland är andra saker viktigare än träning helt enkelt. Dessutom sprang jag ju faktiskt tre gånger förra veckan, och fick ihop två ordentliga styrkepass så det är ju inte som att jag inte tränade. Bara kvalitén som saknades.

I måndags blev det dock kvalitetsträning med det härliga IK-jogg-gänget i Skatås. 6 x 700 meter i tänkt tempo inför KM stod på programmet. Min plan var att hålla 4.15-4.20 tempo. Det gick sådär. Jag kom lite sent till träningen och fick värma upp själv i hopp om att hitta gänget nånstans längs grusåttan. Efter knappt 3 km möter jag Robban som ropar "Vi springer häråt" så jag vänder och älgar efter honom. Glömde såklart att trycka lap på klockan vilket gjorde att den intervallen gick i okänt tempo. Nästa intervall körde jag på känsla. Sneglade på klockan en gång och insåg att det gick lite för fort, men det kändes så lätt att jag valde att hålla tempot. 4,07 tempo blev resultatet, sen fortsatte jag att köra på känsla och intervallerna klockade in förvånansvärt jämnt. 4,07, 4,12, 4,05, 4,12, 4,07, där varannan är i lite motvind, varannan i lite medvind. Jag försökte fokusera på löpsteg och frekvens och på att hitta en fart som kändes snabb, men utan att kämpa. Under sista intervallen fick jag beröm av coachen för mitt utmärkta löpsteg, vilket gjorde att jag orkade lite till. Efter sex intervaller var jag trött, men inte helt slut och när vi avslutade med nerjogg i 5 km kändes det härligt att springa. Joggträningarna är verkligen veckans höjdpunkt. Trevligt sällskap och alltid verklig kvalitetsträning. Underbart sätt att börja veckan på helt enkelt.

Efter förra veckan var jag ganska trött, både av för lite sömn och av för lite egentid. Nu har veckan börjat med bra träning och idag var jag på universitetet hela dagen utan INez. Ibland behöver man vara bara Mina. Nu känner jag mig betydligt bättre till mods och som den lyckligt lottade person jag faktiskt är.

torsdag 6 oktober 2011

När livet kör ihop sig

Ja, då får man göra det bästa av situationen. Jag tycker inte att det är särskilt svårt att få in träning i småbarnslivet, Inez tittar gärna på när jag styrketränar och sover i vagnen när jag springer. Det som däremot kan vara klurigt är att få till kvalitén (och långpassen, men det har jag ju skrivit om tidigare). De passen som ska springas utan vagn het enkelt. H jobbar väldigt mcykst just nu och dessutom har vi ju ett till barn varannan vecka. 2 pass brukar jag dock kunna få till utan vagn varje vacka, ett i veckan och ett på helgen. Den här veckan gjore tandläkarbesök att jag inte kunde åka på ik-jogg-träningen i måndags så då hade jag istället tänkt köra ett snabbdistanspass igår. Det var enda kvällen som skulle funka eftersom H är bortrest övriga kvällar. Men så körde allt ihop sig. H kom hem sent från jobbet och Inez var mammig och trött. Jag glömde helt av att jag tänkt springa och åt en stor portion pasta. Sen var det ju kört. Ibland blir det så. Livet kommer emellan helt enkelt.

Så då fick det bli snabbdistans med vagnen idag istället 4 km snabbt fick räcka. Snabbt och snabbt förresten. Snittet blev 5min/km vilket ju inte är särskilt snabbt. Men med tanke på vagnen är jag ändå nöjd med det. I helgen får det bli lite intervaller utan vagn. Imorn mysjogg och mammastyrka.

måndag 3 oktober 2011

Mysjogg och Inezträning

Jag är en riktig höstälskare som trivs allra bäst den här tiden på året, så även om helgens sommarvärme var härlig blev jag inte besviken när det var lite mer höstlikt utanför fönstret i morse. Efter en helt hopplös kväll full av ledsenhet och kryp i kroppen belönade Inez mig med en natt av helt okej sömn. Vi tog myssovmorgon och gick inte upp förrän halv nio, efter ett par timmars halvsovande och gosande i sängen. Hon är som allra gosigast på morgonen min lilla tjej. Efter en lugn frukost och ytterligare lite mys, gav vi oss ut i höstrusket på en liten löptur. Inez behövde sova och dessutom få i sig lite frisk luft efterom hon är förkyld och jag behövde frisk luft och att ladda batterierna. 7 km vagnjogg i lugnt tempo fick vi ihop i den fuktiga och syrerika luften.

När vi kom hem åt jag min absoluta favoritlunch, turkisk yoghurt med hallon och banan och läste lite bloggar. Inne på Missagdas blogg läste jag om hennes tuffa intervaller och styrkepass och blev så inspirerad att jag var tvungen att riva av lite styrka jag också. Jag försöker att hemträna minst en gång per vecka, oftast mer, men jag har ingen riktig plan för det för tillfället och jag är dålig på att skriva ned vad jag gör. Jag ska försöka få till lite mer struktur i styrketräningen nu inför vintern. Mitt gymkort försvann med jobbet så nu är frågan om jag ska skaffa ett nytt (och i så fall var?) eller om jag ska köra på enbart hemträning den här vintern. Jag kan inte riktigt bestämma mig, men innan jag börjar jobba igen blir det nog inget gymkort i alla fall, eftersom jag försöker sköta det mesta av min träning på dagen när jag ändå är hemma.

Dagens styrketräning inleddes med lite axel och ryggövningar med hjälp av exetuben. Inez tyckte att det var hysteriskt roligt att se mig dra i sen röda gummisnodden. Hon skrattade högt flaxade med armarna och liksom hoppade upp och ner med hela kroppen. När jag sedan gjorde plankan och armhävningar klättrade hon upp på mig för att hjälpa till. I några övningar fick hon agera vikt vilket hon tycker är väldigt roligt. Över huvud taget gillar Inez skarpt att titta på, och vara med, när jag tränar, det gör ju dessutom att det blir mycket roligare för mig.


söndag 2 oktober 2011

Underbara intervaller




Hela helgen har spenderats på vårt nyinköpta lantställe, en riktig torparidyll på Skaraslätten. Det är härligt att vara på landet och njuta av stillheten naturen och av familjen. Dessutom får man en hel massa gjort när man inte har stadens alla måsten runt sig. Jag fick några timmar för mig själv och lyckades skriva klart hemtenta i statistik och en annan uppgift som jag haft hängande efter mig. När jag var färdig satte jag mig i solen och njöt av lugnet och en kopp kaffe alldeles för mig själv. Det är inte många stunder jag har bara för mig själv nu för tiden, särskilt inte just nu när Inez är så mammig, så de få jag har ser jag verkligen till att njuta av. På eftermiddagen hjälptes vi åt att klippa gräset och Inez och jag passade också på att leka lite på studsmattan. Inez älskar verkligen att vara på landet och det är härligt att se. tyvärr var det så mycket mygg att vi inte kunde vara ute särskilt länge, särskilt inte på kvällen, vilket var synd eftersom helgen ju bjöd på riktigt sommarväder.

Idag passade jag på att få lite egentid i form av löpning. Vi har bara ägt torpet i en månad så vi har inte hunnit utforska omgivningarna så mycket ännu. Stället ligger vid vägs ände, men om man korsar en åker hamnar man på grusvägar som sitter ihop med det allmänna vägnätet. Det är slättlandskap med åkrar och gårdar blandat med skog. Mil efter mil med grusvägar och mindre asfaltsvägar att upptäcka i löparskorna. Idag blev det dock bara en kort sväng. När jag springer utan vagnen vill jag gärna att det ska bli antingen långt eller kvalité. Mysjogga kan jag lika gärna göra med vagnen. Eftersom jag bara hade en knapp timme till mitt förfogande idag fick det alltså bli kvalité. Jag funderade först på att köra tusingar, men bestämde mig sen för att 400-ingar passade bättre. Jag ska ju trots allt springa kort och snabbt på bana ganska snart och behöver få i lite fart i kroppen. Jag programmerade min Garmin med 10 stycken 400-ingar och lika många 100 meters viloperioder. Klockans display visade bara sträckan och hur många intervaller jag hade kvar så jag kunde inte se vilket tempo jag höll. Lika bra det. Jag har alltid gillat att köra på känsla. Ville att det skulle vara ordentligt jobbigt idag, men smatidigt kännas kontrollerat. Försökte koncentrera mig på teknik och stegfrevens. Räknade stegen. 140 steg borde vara en intervall. För varje intervall tog jag i lite till, ökade tempot en liten liten aning. Hittade ett bra flyt och blev precis lagom slut. De tre första var lätta och de tre sista var urjobbiga. Den sista var så jobbig att jag fick kämpa de sista stegen. Härligt! Precis som jag vill ha det. Innan nedjoggen tittade jag på passet i klockan. Tempot hade varit mellan 4.15 och 3.42, med de snabbaste tiderna på slutet. Det är jag väldigt nöjd med. Det känns bra inför KM. Men bäst känns det att springa korta intervaller igen. Jag älskar det och det har blivit alldeles för få på senaste tiden. Måste se till att få in sådana pass lite oftare nu ett tag.

Den här veckan blir det nog annars dåligt med träning. Henrik är borta nästan hela veckan och då är det svårt att få in träningen i vardagen. Men en och annan vagnjogg ska nog hinnas med och lite mammastyrketräning. Kanske hinner jag klämma in lite kvalitet också. kanske någon form av snabbdistans och kanske en liten intervallstege. Vi får väl se.

måndag 26 september 2011

Nya mål

Nu är alltså Lidingöloppet avklarat och endast ett av årets mål återstår. Två har jag klarat av, Milen under 50 minuter gick ju galant medan resultatet på Lidingöloppet kanske inte direkt imponerar, målet var dock att ta mig runt och det gick ju faktiskt utan problem. Årets sista mål är 5 km på bana. Målet är 22.30 eller bättre vilket inte alls känns som en omöjlighet. Får jag bara vara frisk ska det nog gå bra. Kort och snabbt är min melodi. Gärna med blodsmak i munnen och hjärtat i halsgropen.

Nu gäller det bara att ställa om från träning för 30 km terräng till 5 km bana. Hyfsat olika distanser och underlag. Tre veckor kvar. Är inte riktigt klar med planen än, men kan avslöja att den innehåller en hel del av det jag älskar mest nämligen intervaller. Korta och stenhårda och kanske en och annan längre. Dock inte en endaste i backe. Backarna får vila ett tag till förmån för tartan.

söndag 25 september 2011

3 timmar och 16 minuter...

...tog det att komma runt Lidingöbanan.

Kanske hade det gått fortare om:

1) Jag inte hade fått håll efter 3 km, (vilket gjorde första milen till den mest plågsamma)

2) Jag hade vågat springa i lite fler uppförsbackar (jag gick i de flesta för att spara benen inför den sista milen)

3) jag hade tagit det lite mer som en tävling (det kändes mest som ett riktigt långt och ganska trångt långpass)

4) Jag inte stannat en lång stund vid varje vätskestation

5) Det inte varit så sjukt trångt i utförslöporna

Kanske hade ovanstående saker gjort att det gått ännu långsammare, om jag tagit ut mig för mycket och gått in i väggen eller fått kramp. Jag sprang om mängder av löpare som stod och stretchade den sista milen.

Det jag helt klart kan konstatera är att jag behöver fler långpass i benen och kanske framförallt i huvudet för att klara ett sånt här lopp på annat sätt än som jag nu gjorde. Jag är ingen långdistanslöpare. Kanske kan jag bli det med fler mil i kroppen, kanske kommer jag aldrig att bli det. Som jag nu la upp loppet, blev det egentligen aldrig jobbigt. Inte lätt, men aldrig så jobbigt som jag trott. Jag tänkte på det som ett långpass. Höll relativt lågt tempo och gick i de flesta längre uppförsbackarna redan tidigt i loppet. Eftersom jag aldrig sprungit så långt innan hade jag stor respekt för distansen. Visste ju inte säkert om jag skulle orka. Egentligen vet jag inte om det kan kallas terränglopp. Snarare lämmeltåg. Tyckte synd om de snabbare löpare som förgäves försökte springa om under de trängre partierna av banan. Även för mig var det trängseln påtaglig, särskilt nerför där jag är ganska snabb och ogärna vill bromsa. Första milen var lättlöpt men trång och förstördes av att jag fick håll redan efter 3 kilometer. Som tur var släppte det någonstans mellan första och andra vätskestationen, men det gjorde definitivt de lättlöpta kilometrarna längs vattnet mer svårbemästrade än nödvändigt och gjorde även att jag släppte de sista tankarna på att komma under 3 timmar och istället satte 3.15 som rimlig målsättning. Andra milen var ganska rolig med mycket backar, men så här i efterhand var det onödigt att gå i så många av dem. Sista milen var helt klart roligast och gjorde mest skäl för namnet terränglopp. Här gick jag i de längsta backarna, men försökte springa på däremellan. På slutet var jag ordentligt trött i benen, men glad och inte utpumpad.

Mina samlade slutsatser är att jag gillar terräng, men ogillar att springa långt. Jag har svårt för att disponera ett långt lopp och gillar inte att kroppen tar slut utan att flåset känns det minsta ansträngt. Flåsmässigt kändes det mer som en långpromenad, men benen hade nog inte orkar särskilt många kilometer till. I går kändes det som att jag aldrig skulle göra detta igen. Idag är jag lite mindre säker. Kanske. Med en annan uppladdning och lite mindre respekt för sträckan.

Tyvärr färgades upplevelsen en del av att Inez var en mycket ledsen bebis såväl innan som efter loppet. Hon är inne i en väldigt mammig fas och vill helst inte att jag ska röra mig mer än en meter ifrån henne. Jag kunde inte riktigt släppa det när jag sprang vilket påverkade upplevelsen av loppet. Sen får jag nog konstatera att Lidingöloppet är lite för lite terräng och alldeles för mycket lämmeltåg för min smak. Tacka vet jag Risveden :) Det kommer jag definitivt att springa även nästa år.

onsdag 21 september 2011

Lidingö och bloggtorka


Det skrivs inte så mycket här för tillfället. För några dagar sedaan gjorde jag ett tappert försök att skriva ett inlägg medan Inez sov på dagen, men hon vaknade innan jag blev klar. Inlägget handlade om brist på sömn, motivation och tid för att blogga. Kanske kommer motivationen åter snart. Kanske inte.

Just nu tar Lidingö upp en ganska stor del av mitt fokus och därför skriver jag några rader. Sömnbristen gör sig påmind även här. Att aldrig få sova en hel natt, eller ens en halv gör att orken inte riktigt finns att träna så mycket som jag borde. Vissa dagar gör träningen susen och att jag piggnar till, men andra dagar känner jag att det enda som fungerar är att försöka vila. Promenera, eller kanske ta en kort joggingrunda med vagnen, men inte träna på riktigt. Långpassen har varit otroligt svåra att få in i vardagen. På helgerna vill jag umgås med familjen och känner inte att jag riktigt har tid att sticka ut i tre timmar. På vardagskvällarna är jag alldeles för trött för att orka. Det har alltså inte alls blivit så många långpass som jag hade tänkt. Snabbheten finns där, det visade inte minst resultatet på Midnattsloppet, backar har jag också kört en hel del, liksom terräng, frågetecknat är alltså uthålligheten. Med tanke på detta har jag reviderat målsättningen och kommer nu att känna mig helt nöjd med att bara ta mig runt. Når jag tre timmar är det fantastiskt, men det är inte nödvändigt. Jag tänker försöka springa på känsla och glädje. Hålla igen lite första biten och gå i så många backar jag behöver. Trots oron för attinte riktigt orka hela vägen känner jag mig mest förväntansfull inför lördagen. Det ska bli riktigt roligt.

Planerna på ett eventuellt maratonlopp nästa år har jag dock helt lagt på hyllan. Inser att livet med småbarn gör långpassandet nedprioriterat för mig. Dessutom gillar jag ju kort och snabbt betydligt bättre. Mina nya mål kommer därför vara att pressa ner tiden på milen och 5 km. Exakta tidsmål ska jag klura lite på.

söndag 28 augusti 2011

48.05

Grymt nöjd. Förra gången jag sprang Midnattsloppet hade jag 52.39, så det blev ett rejält pers. Snabbaste milen någonsin faktiskt. Hur det gick till berättar jag en annan dag. Nu njuter jag av stunden och laddar mot nya mål.

torsdag 25 augusti 2011

Laddad?

Igår hämtade jag ut den oranga tröjan, tidtagningschipet och startgruppsarmbandet. Nu är jag redo för start. Eller? På många sätt är jag mer spänd och nervös för detta än för Lidingöloppet. På lördag har jag ett tydligt mål. Milen under 50. Om det inte lyckas kommer jag att bli besviken. Lidingör känns som en bragd att ta sig runt. Ett lopp utan prestige. Men nu är det som sagt lördag som gäller. Under 50. Det borde gå. Tempoträningen har varit bra, intervallerna likaså. Med ett millopp i sikte har till och med långpassen varit bra. Kroppen känns pigg och benen längtar efter löpning. Egentligen finns inga hinder. Kan jag springa 5 km i 4.40 fart utan att det känns jobbigt borde milen under 50 vara inom räckhåll. Men jag är inte så bra på tävling. Får negativa tankar. Tänker att jag inte kommer orka. Börjar gå, eller sakta av. På lördag ska jag besegra mitt tävlingspannben. Mållinjen ska korsas på en tid under 50, om det så ska vara 49,59,99. Så är det bara.

Nu ska benen få jogga lite med barnvagnen. Sen ska jag göra en spellista. Ladda inför lördag. Hålla tummarna för okej sömn de kommande nätterna, just nu har vi en gång i timmen uppvak, vilket inte känns som optimal uppladdning.

tisdag 23 augusti 2011

Tempo, tempo

Under slutet av förra veckan testades vad benen gick för inför helgens Midnattslopp. Inte mindre än två tävlingar avverkades under loppet av tre dygn. Först ut var Blodomloppet i Örebro. Jag sprang som min systers sambo Johan Rex och planen var att hålla igen lite de tre första kilometrarna för att öka på slutet. Det var ett riktigt folkfestlopp med massor av folk och därmed en hel del trängsel. Trots att jag trängde mig fram ganska långt i starten var det riktigt trångt första kilometern och blev ganska hattigt med snabba rusher och långsamma passager där jag nästan fick gå. Efter det lättade det och banan bjöd på mestadels lättlöpt asfalt. Jag följde min plan och sprang in på 23.25, vilket gav en kilometer tid strax under 4.40 och ett fint kvitto inför Midnattsloppet, särskilt med tanke på hur lätt det kändes. Jag blev dessutom 74:e kille

På lödagen var det dags att åka till Finspång för att springa Kraftloppsstafetten, ett roligt arrangemang som jag var med på för första gången förra året. Kraftloppet är ett ultralopp på 72 kilometer i de vackra omgivningarna kring Finspång. Om man inte känner att man orkar alla 72 kilometrarna själv kan man dela upp dem mellan sig och istället springa i stafetten. 10 sträckor om mellan 3,5 och 12 kilometer på omväxlande bilväg och skogsstig finns att välja på. Precis som förra året drabbades vårt lag av avhopp i sista stund vilket ledde till vissa omdisponeringar av sträckorna. Jag skulle egentligen ha sprungit samma sträcka som förra året, en kort liten asfaltsbit som jag då klarade av med Inez i magen. Efter avhoppen blev det istället en drygt 5 kilometer lång sträcka genom skog och jordbruksmark som blev min lott. Pappa fick istället springa min korta lilla sträcka i direkt anslutning till den jobbiga 8 kilometers sträcka han redan hade.

Att genomföra Kraftloppsstafetten är ett logistiskt projekt eftersom alla löpare måste forslas till och från sina sträckor. För det mesta är det ganska enkelt att hitta till och från växlingsplatserna eftersom man bara följer löparna, även om det kan vara en tidsödande process att snigla sig förbi löparna på bitvis ganska smala vägar. Jag och pappa hade Inez med oss och åkte däreför direkt till hans start på förmiddagen. Lillskruttan sov hela vägen till Regna och vädret var inte alls så illa som utlovats dagen innan. Jag hade varit lite rädd för att sitta med Inez i bilen hela dagen om det spöregnade ute, men det uppsprickande molntäcket gjorde att hon kunde föja med ut och titta på löparna och omgivningarna. I Regna fanns det bland annat en massa spännande kossor att prata med. När pappa gett sig ut på sin sträcka tog jag och Inez bilen till nästa växlingsplats. Allt gick efter planerna och pappa kom i mål enligt uträknad plan. Men nu började problemen. Inez och jag hämtade upp en svettig och utmattad morfar efter målgång och började köra mot nästa kontroll där ju jag skulle starta. Nu svängde löparnas väg av från bilvägen och vi visste inte riktigt vart vi skulle, det var dåligt med bilar och efter en dryg mil valde vi att vänd och köra tillbaka. Kanske skulle vi följt löparna trots allt. Inez skrek och efter ett förarbyte satt jag bredvid henne och sjöng Lilla snigel för full hals samtidigt som vi försökte lokalisera oss. Efter att ha frågat en kontrollant fick vi veta att vi hade gjort rätt från början och vände således igen. Kontrollanten hade dock varit sparsam med vägbeskrivningen så vi var fortfarande osäkra hur vi skulle köra. Flera gånger kom vi till korsningar där i inte riktigt visste vart vi skulle och vi blev mer och mer stressade. Snart skulle jag ju starta. Nu var det lite mer bilar kring oss och vi följde dem. Snart kom vi till en plats där vi såg löpare och en funktionär. "Hur kommer vi till Barketorp?" frågade pappa. Funktionären tittade frågande på oss och undrade om vi inte skulle till Grytgöl. Pappa tittade på pappret där vi skrivit ner sträckorna och fortsatte hävda att vi skulle till Barketorp. En annan bil skulle också dit och vi fick order om att följa dem. Sagt och gjort, efter en ganska hetsig bilkörning genom omgivningarna kom vi fram till en växlingsplats. Äntligen! Jag hade fortfarande gissningsvis drygt 10 minuter på mig att byta om och värma upp. Då fick jag syn på Rein. Mannen jag skulle växla till sprang och värmde upp på vägen. Vi var vid fel kontroll. Det var inte mycket att göra annat än att vända och köra tillbaka. Efter konsultation av pappren insåg vi att vi skrivit fel, vi skulle visst till Grytgöl trots allt. I bilen ringde laget och undrade var vi var. Det var bråttom. När vi var nästan framme ringde de igen. Mattias hade gått i mål och hade ingen att växla till. Jag hade bytt om i bilen och hoppade ut i farten när vi kom fram. Garmin hittade precis satteliterna och jag tryckte igång den samtidigt som jag började springa med andan i halsen. Det blev 5 ganska hetsiga och kissnödiga kilometrar. Garmin var något svåravläst eftersom jag glömt att ta bort torsdagens nedjogg innan jag tryckte på den. Dessutom glömde jag att trycka av klockan, men efter lite uträknande landade även denna dags löpning på en bit under 24 minuter vilket jag får vara mer än nöjd med efter den inte direkt optimala uppladdningen. Efter min sträcka mötte pappa mig med Inez sovandes i bilen och vi begav oss till målet. Vårt lag kom 6:a i stafettenoch var som tur var mer efter än de uppskattningsvis 2 minuter som mitt schabblande tog.

Nästa år ska vi försöka få ihop ett toppat damlag som kan vinna damstafetten. Nån som känner sig sugen?

tisdag 16 augusti 2011

Sjukt jobbigt med backe.

Jag tar tillbaka allt jag sa om att vara i form. Det har tydligen blivit lite väl mycket plattmarkslöpning under semstern för dagens backintervaller gick i slowmotion och var ändå så jobbiga att jag höll på att gå under. Backen var kort och brant och det spurtades både upp och ned. 5 gånger utan vila, sen en minuts pustande innan samma sak upprepades. Inez sov lugnt i vagnen nedanför backen genom hela passet, som ju bara tog drygt 10 minuter i anspråk. De sista gångerna hoppades jag nästan att hon skulle vakna. "Skrik lite då kära barn" tänkte jag i mitt stilla sinne. Då hade jag ju haft en godkänd anledning att sluta. Men icke. Hon sov och sov medan hennes ömma moder plågade sig upp och ner för den lilla backen. Efteråt var jag slutkörd. Hur i hela fridens namn ska jag orka Lidingöloppet...

måndag 15 augusti 2011

Vardag och nya tag

Semestern är över för den här gången, även om jag ju fortsätter att vara ledig är det inte samma sak när H inte är hemma. Nästa vecka börjar babysimmet och dessutom börjar J skolan igen med allt vad det innebär av hämtningar och lämningar. Jag älskar den här tiden på året. Sommaren dröjer sig kvar ytterligare några veckor och luften sjuder av förväntningar och planer om nya tag, och nya liv. Omnågra veckor kommer dessutom luften att vara hög och klar och löven färgas gula och röda.

För mig innebär denna höst fortsatt ledighet och därmed inte så mycket nytt som vanligt. Hösten bär dock med sig de allra bästa förutsättningar för träning, något jag nästan helt missade förra året på grund av graviditeten. I år ska jag se till att erkligen njuta av höstens träningsluft, särskilt eftersom jag ju har förmånen att kunna träna och vara ute på dagen. Hösten innebär också årets stora mål. Midnattsloppet under 50 minuter, 5 km på bana under 23 minuter och att ta mig runt Lidingöloppet. Just nu känns det väldigt bra. Sommaren har bjudit på lite väl mycket vin och god mat och dessutom en skadad fot som inte riktigt ville läka. Trots det har jag hunnit med en hel del kvalitetspass som visat att jag är i ganska bra form. Det enda som inte riktigt fått tillräckligt med plats är långpassen. Jag behöver få ihop åtminstone ett par riktigt långa pass till innan Lidingöloppet för att det ska kännas riktigt bra. En sväng på 18 kilometersspåret kanske och sen har vi ju Risveden terräng som jag tänkte springa. Kanske ett pass på bortåt 25 kilometer också, jag vet bara inte riktigt när jag ska hinna med det. Svårt att få till ett så långt pass på en vardagskväll och helgerna är fulla av tävlingar och annat skoj.

Sen försvåras träningen en del av bristen på sömn. I dag hade jag tänkt springa en sväng med vagnen, men när man inte får sova på nätterna är det svårt att hitta orken. Det fick bli en promenad istället. Vagnspringet får bli imorn istället. Ibland är det bäst att vila.

lördag 23 juli 2011

Svart

Det är en svart dag. Jag har inga ord. Inget att skriva. Det som hänt i Norge är en tragedi. Personlig och politisk. Hur mycket jag än funderar kan jag inte ens börja förstå. Varför? Hur? Just nu känns allt annat så futtigt. Mitt hjärta blöder för Norge och Arbeidarpartiet och dess ungdomar. För alla de som sett en vän dö, eller förlorat en anhörig. För alla dem som fått sina drömmar krossade.

måndag 18 juli 2011

Hemma igen

En härlig vecka i Skåne är till ända även om det inte blev så värst mycket sol har jag njutit av varje stund. Helt underbart att ha H hos oss hela dagarna. Inez har stortrivts med att ha först morfar och sen farmor och farfars och fasters uppmärksamhet.

Träningsmässigt har jag hunnit med ett lugnt distanspass med avslutande bad, ett orienteringspass och ett snabbdistanspass. Hade tänkt springa i helgen, men har haft ont i ena bröstet så det fick bli vila istället. Den här veckan inleds som vanligt med ett IK-jogg-pass och avslutas förhoppningsvis med ett riktigt långpass till helgen.

fredag 8 juli 2011

Semester

I morgon åker vi till Åhus en vecka för att mysa med familjen och kanske hinna med en del som och saltstänkta bad. En och annan löptur längs stranden och nån tur i orienteringsskogen blir det också. Men mest ska jag och Inez njuta av att ha H hos oss hela dagarna,dessutom har vi morfar/pappa med oss. Härligt ska det bli. Kanske får bloggen vila ett tag, kanske skriver jag varje dag. Vi får se helt enkelt.

torsdag 7 juli 2011

Kärlek

Dagar som denna kan jag inte annat än att älska mitt liv. Efter en ganska god natts sömn och en lång frukost med gullungen stoppade jag ner henne i vagnen och joggade i väg på mamma-barn-träning. Denna gång var det träning i en annan mammas trädgård. Vi körde cirkelträning medan barnen låg nöjda på en jättestor fil under ett parasoll. Det var grymt jobbigt och fantastiskt roligt, även för Inez, som ju inte är jätteförtjust i Mamma Bootcampen då hon måste sitta långa stunder i vagnen. En annan fördel var att det var så nära att vi kunde jogga dit. Dessutom var det roligt att träffa lite mammor som också bor här på Hisingen. Efter träningen promenerade vi hem. Inez var helt slut och somnade i vagnen. Väl hemma kunde jag njuta av en kopp kaffe i lugn och ro innan hon vaknade. Under min stilla stund hann jag fundera över livet och hur bra jag har det. Jag har verkligen allt jag kan önska här i livet. Allt jag bara kunde drömma om när jag startade den här bloggen. När jag fortfarande var singel och ensam och på vinst och förlust sagt upp jobb och lägenhet i Hässleholm för att flytta till Göteborg. Inte ens i min fantasi var livet såhär bra.

Nu ikväll har jag besök av finaste Camilla, som just nu inte har det lika lätt i livet. Vi ska umgås och dricka vin, smida planer och prata om livet. Hoppas att hennes ldrömmar också går i uppfyllelse.

onsdag 6 juli 2011

Idag var jag faktiskt ganska snabb

Idag var det där blöta fuktiga borta ur luften och trots att det fortfarande är varmt, är det betydligt behagligare än tidigare i veckan. Dagen spenderades på en filt i Slottsskogen med ett gäng andra mammor och bebisar. Det var härligt att se barnen interagera, även om de ju inte direkt leker, så vill de ändå liksom upptäcka varann. Dessutom är det faktiskt trevligt att umgås med andra mammor och jag är väldigt glad att jag lyckats träffa en så stor och härlig grupp mammor och bebbar.

När jag kom hem sov Inez en sväng och jag passade på att dricka kaffe och läsa lite bloggar. Andréa hade sprungit korta intervaller och konstaterade glatt att hon är i samma form som innan graviditeten. Hon är en av de löparbloggare som inspirerar mig mest. Hon är liksom precis lagom mycket bättre än vad jag är, för att inspirera. Dessutom skriver hon bra och med en lagom balans mellan löpningen och livet. Det skadar inte heller att hon, precis som jag, nyligen fått barn, även om hennes Sixten är tio veckor yngre än Inez. Sen graviditeten blir jag extra imponerad och inspirerad av bloggare som också just fått barn. Jag har haft förmånen att få träffa och träna med henne i verkliga livet också och hon är precis lika inspirerande och trevlig då.

Idag läste jag alltså som vanligt hennes blogg och blev så inspirerad av hennes framfart att jag bestämde mig för att kopiera hennes pass. Åtta 400-ingar hade hon sprungit i ett ruskigt högt tempo. Eftersom jag fått för mig att jag alltid vill att den sammanlagda intervalldistansen ska uppnå minst 4 km valde jag att springa 10 stycken. Å andra sidan tänkte jag mig ett mer modest tempo. Precis som med förra veckans tusingar kände jag att det var svårt att avgöra vilket tempo som var rimligt, men någonstans runt 4.10 kändes som en bra utgångspunkt. Det var fortfarande ganska varmt när jag gav mig iväg och benen kändes stela och tunga efter måndagens backpass. Sen graviditeten har jag och Garmin inte varit riktigt såta vänner, men jag bestämde mig för att försöka utnyttja hans finesser idag. Efter en stunds fipplande lyckades jag lägga in 10 x 400 meter med 60 sekunders vila och upp och nedjogg. Joggade lugnt i 2 km och tryckte sedan av klockan för att dricka lite vatten och knyta om skorna. När jag sen tryckte på den och på "lap" trodde jag att det skulle börja med 60 sekunders vila, som förberedelse liksom. Det tog ganska många sekunder innan jag insåg att så inte var fallet så den första intervallen blev lite märklig, dessutom började klockan pipa och då trodde jag att jag var klar så jag stannade, bara för att inse att det var 20 meter kvar. Den första intervallen blev alltså lite konstig och klockade in på 1.56, dvs 4.51 tempo. I verkligheten sprang jag ju dock betydligt snabbare än så. Till nästa intervall visste jag hur det gick till så den gick betydligt bättre. 1.35 och en kilometertid under 4 minuter. Inte kändes det särskilt jobbigt heller, snarare som att det gick ganska långsamt. Även nästa intervall gick lätt och fint i samma tempo och de 60 sekundernas stå/gåvila kändes i längsta laget. Faktiskt kändes alla de sex första intervallerna oförskämt lätta, trots gassande solsken och en temperatur en bra bit över 20 grader. Vid den sjunde började det bli ganska jobbigt, men jag klarade ändå att klocka in samtliga intervaller i ett tempo under 4 minuter (förutom den nionde då jag fick väja för en liten flicka på cykel). Efteråt var jag trött och varm och nedjoggen var en av de varmaste och jobbigaste jag varit med om. Men jag var samtidigt grymt nöjd med mig själv. Tio intervaller i fyraminuterstempo är betydligt snabbare än jag hade trott och tangerar nog det snabbaste jag sprungit. Jag känner mig faktiskt ganska snabb. För att vara jag i alla fall. Precis som Andréa känner jag att jag är tillbaka där jag var innan graviditeten. Minst. Härligt.

I morgon blir det barnvagnslöpning och mamma-barngympa som återhämtning. Nu blir det ett glas rosé och lite fotboll.


tisdag 5 juli 2011

Som en varm blöt filt

Så kan gårdagens väder bäst beskrivas. Under kvällens löppass med IK jogg kändes det som att jag skulle kvävas, alternativt förvandlas till en mycket blöt trasa eller kanske förångas och liksom bli ett med den fuktiga kvällen. Trots att Peter hade ett mycket jobbigt maraton i benen och Erik 55 kilometer ultra, sprang de på som två bergsgetter. Passet hade annonserats som ett lite lugnare pass efter helgens bravader, men väl på plats bjöds vi på ett pass med blandade intervaller runt Stora Delsjön, som var allt annat än lugnt. Uppför trappor och branta backar, nerför andra backar i rasande fart och emellanåt lite snabbare löpning eller några styrkeövningar. Att det inte blev ett lugnare pass var nog delvis mitt fel. Vi erbjöds ett rent styrkepass vi Delsjöbadet, men jag var drivande i att det inte blev så. Som mammaledig vill jag gärna att de pass jag kör utan barnvagn ska vara sådana som inte passar med barnvagn. Styrkepass med lite löpning mellan är ett av de pass som lämpar sig bäst för barnvagn och som jag därmed hellre kör själv. Kvällens pass blev definitivt inte ett barnvagnspass. Det var roligt nästan hela tiden, men också jobbigt och framförallt varmt. Under halva passet trodde jag att vi skulle sluta det vid badplatsen där vi börjat. I mitt huvud skulle jag alltså få bada och tanken på det svalkande badet gjorde att jag orkade lite mer. Sen visade det sig att så inte var fallet, men då var vi nästan klara. På det hela taget ett härligt och välbehövligt pass inför Lidingöloppet.

Nu längtar jag efter lite regn och ett lättare klimat. Visst är det skönt med sol och värme, men den här tropiska fuktiga värmen är inte särskilt trevlig varken att leva eller träna i. I dag fyller min älskling år så då blir det god mat och vin för hela slanten. Ingen träning så långt ögat kan se. Det gäller att variera sig.

lördag 2 juli 2011

Utflyktsvecka extra allt



Den här veckan har verkligen varit sommarlov när det är som allra bäst. Julia har varit ledig från skolan och vi har passat på att ha massor av kvalitetstid tillsammans. Hon är verkligen en underbar unge och det är roligt att hitta på saker med henne och Inez. I måndags troddde jag att det skulle bli en regnig dag så då började vi med att rensa ut lite bland Julias leksaker, sen tog vi en tripp till Näset och hälsade på Camilla på hennes båt. Jag höll på att ramla i vattnet med Inez på magen, men klarade mig med ett halvskadat ben. Juli visade däremot att hon är en riktig båttjej och hoppade obekymrat på båten som om hon aldrig gjort annat. I tisdags var vi i Tanum på Vitlycke museum för att Julia skulle få gå på Arkeoliogiskola. Under tiden tittade jag och Inez på hällristningarna och njöt av sommarvärmen under ett träd. Julia fick testa frottage och gräva fram flinta och porslin. Hon var djupt imponerad efteråt och fast besluten att bli arkeolog som mamma och pappa (även om de i likhet med Svenskt näringsliv hellre ser att hon blir ingenjör eller något annat lukrativt).

Värmen höll i sig så i onsdags åkte vi till Delsjöbadet. Lagom stort och härligt långgrunt passar det utmärkt när man har både ett stort och ett litet barn med sig. Efter badet åkte vi och hämtade Henrik och sen till Liseberg för att se på Stefan Sundström. Innan framträdandet hann vi med en sväng i vår favorit Kålleradon, där vi fastnade i ett regn och blev helt genomblöta. Värmeböljan gjorde att vi torkade rätt snabbt och kunde njuta av resten av kvällen. I torsdags tog vi med oss Julias kompis alva och åkte till Borås djurpark. Det var lite i varmaste laget, men med två glassar löser man nästan alla bekymmer. Roligast på djurparken var lekparkerna (så egentligen kanske vi lika gärna hade kunnat åka till Färjenäsparken) och de väldigt söta apungarna. Efter denna utflykt var jag helt slut i huvudet. Det tar på krafterna att utflykta, särskilt med en lite gnällig Inez som inte riktigt gillar värmen och två barn som helst vill äta tusen glassar.

Utflyktsveckan avslutades med en tripp till Mellbystrand och Båstad. Jag skulle springa stafett och tog med mig familjen på äventyr. Vi bodde på ett trevligt men lyhört vandrarhem vilket resulterade i en väldigt tidig morgon när tre tonårspojkar la sig att sova/prata utanför vår dörr. De hade blivit lovade en utlagd nyckel, men det hade glömts bort så de var utelåsta i regnet. Som tur var hade vi lagt oss tidigt efter att ha avnjutit en Pizza på stranden i Båstad, något som var en betydligt mysigare grej i tankevärlden än i verkligheten. I verkligheten blåste det nämligen storm och var 15 grader varmt. Efter den tidiga morgonen var det dags för familjen att släppa av mig i Båstad. Därifrån for de vidare på utflykt till Halmstad medan jag anslöt med några andra från IK-jogg för att springa delar av Båstad Marathon som stafett.

Vi var fem personer som delade på marathondistansen i lite olika delar. Jag sprang en sträcka på 6 km i mitten och sen den sista sträckan in i mål vilket var lite drygt 2 km. Båstad Marathon är ett krävande marathonlopp som går upp och ner för hallansåsen. Mina sträckor var dock förnämligt platta och lättlöpta. De första 6 kilomtrarna hade jag sällskap med en kille som sprang hela distansen. Imponerande nog sprang han och småpratade med mig som att 4.40 tempo var ungefär som en promenad i parken. Jag hade fullt sjå att hålla tempot i 6 kilometer medan han ju hållit det i en dryg mil uppför och skulle hålla det 2,5 mil till efter att jag klivit av. Jag kände mig väldigt nöjd med min insats och en snittid på 4.38 på 6 km gör att mina mål under 50 på milen och 22.30 på 5 km banlöpning, känns uppnåeliga. Resten av mitt lag gjorde också fina insatser och efter att jag sprungit de sista 2,2 kilometrarna på strax under 10 minuter kom vi in på 3.23 totalt och blev fyra i stafettklassen. Det var ett väldigt vackert lopp och väldigt roligt att springa stafett på det här sättet. Senast jag gjorde det var kraftloppet i höstas, med Inez i magen. Jag hoppas att det kommer fler tillfällen.

I morgon ska hela lägenheten storstädas innan det är dags för Julia att åka till sin mamma. Nästa vecka får alltså en helt annan karaktär. Bara jag och Inez hela veckan. Men det blir mysigt det också. Lite mer vilsamt kanske. Lite mer tid för träning.

måndag 27 juni 2011

Förkylt

Under gårdagskvällen smög ett halsont och en nästäppa sig på. Inte superförkyld, men en liten aning som gör att jag stller in kvällens IK-jogg-pass. Det är svårt att ta det lugnt på de passen och 14 kilometer terrängintervaller är nog inte vad kroppen behöver just nu, så det blir löpvila idag istället. En promenad och lite hemmastyrka får bli dagens träningsdos. Förhoppningsvis blir det ingen riktig förkylning, utan stannar vid lite halsont.

söndag 26 juni 2011

Tusingar

Äntligen lite löpning igen i löparbloggen. Jag har varit dålig på såväl att blogga som att springa på sistone, men idag blir det faktiskt lite av båda. Löpning av allra bästa sort dessutom. Även om det började med bakiskänsla och sura uppstötningar.

Det pass jag saknade allra mest som gravid och ett av de pass jag älskar allra mest, är tusingar. Det är så där härligt överjobbigt och därigenom befriande. Jag älskar alla former av intervaller. Får jag bara vila lite emellanåt så kan jag springa fort som bara den och rätt länge också. 200-ingar, 400-ingar, stegar av alla de slag och även långa tröskelintervaller, för att inte tala om backintervaller. Ge mig bara någon form av intervall så är jag nöjd. Helst skulle jag alltid springa intervaller, men jag vet ju samtidigt att det inte vore det bästa för kroppen. Så jag anpassar mig och försöker klämma in lite distanspass och ett och annat långpass. De senare har jag aldrig varit särskilt förtjust i. De är ju liksom motsatsen till intervaller. Aldrig riktigt apjobbigt, men heller ingen vila. Bara kilometer efter kilometer i tråktempo. Men sen graviditeten har jag bättrat mig och börjar se vitsen med de lite längre passen. Till och med nästan tycka att de är trevliga, men bara nästan.

Nåväl, tillbaka till dagens pass. Tusingar, intervallernas konung, stod alltså på programmet och det var länge sen sist. 23:e mars förra året sprang jag enligt träningsdagboken tusingar senast. Då visste jag ännu inte att jag var gravid och hade heller inte börjat känna mig tyngre av det. Sedan dess har det blivit en del intervaller, mestadels i form av antingen tröskelintervaller eller av det backigare slaget. Men, tusingarna har jag längtat efter. Under graviditeten kändes det för jobbigt att springa dem och efteråt har det liksom inte blivit läge. Men idag var det äntligen dags. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för hur många jag skulle köra, men jag hade bestämt att jag skulle försöka pressa ner farten runt 4.30. Under uppjoggenkände jag mig seg och aningens bakis. Kanske blev det lite för mycket rödvin igår för att egentligen vara idealiskt. Hur skulle jag orka springa tusingar hann jag tänka både en och två gånger och framförallt hur ska jag orka hålla 4.30 tempo, när det ytterst makliga 6 minuters-tempot kändes urjobbigt. Efter en lite längre uppvärmning kom jag dock ner i kajen vid Eriksberg. Solen glittrade i vattnet och det blåste lite behagligt. Jag tryckte fram en snabb, peppig låt och satte klockan på att mäta etapper. Sen bar det av. Första intervallen kändes förvånansvärt lätt och klockades in på 4.30 blankt. Gåvilade i 90 sekunder innan det var dags för nästa intervall. Även den kändes lätt och jag tryckte på lite extra. 4.25 landade den på. Upprepade proceduren tre gånger till, någon sekund snabbare för varje gång. När jag sprungit 5 var jag nöjd och glad med prestationen, men kände att jag hade krafter kvar till en sista intervall. Den här fick gå i lite makligare tempo. 4.45 klockades den in på vilket kändes nästan som ett vilsamt tempo. Grymt nöjd med mina första tusingar den här sidan graviditeten. De gick till och med snabbare än sist jag körde samma pass. Härligt! Nästa gång jag kör tusingar ska jag försöka få in alla under 4.20. Hemjoggen avklarades i ett mycket makligt tempo. Värmen gav sig tillkänna och jag önskade att jag haft med mig lite vätska.

Resten av dagen spenderades i en trädgård i Säve ätandes en underbar sommarlunch i sällskap med goda vänner. Årets allra första kantareller avsmakades också. Ljuvligt.


torsdag 23 juni 2011

Midsommar och vilovecka



I morgon är det midsommar och jag börjar inse att det inte blir mycket tränat den här veckan. Intervaller i måndags och lite hemmastyrka och en långpromenad i skogen idag, men annars har det varit en riktig vilovecka. Inte helt planerat, men sömnen och en massa oro för jobbet stört och gjort att jag känt mig ur fas. Kvällstid har det varken funnits tid eller ork och att springa med vagnen har inte känts lockande alls. Särskilt inte med tanke på det ostadiga vädret. Med tanke på hur mycket jag sprang förra veckan kanske vilovecka inte är helt oförtjänt. 57 km fick jag ihop vilket är nytt veckomängdsrekord för mig. 27 av dem sprangs dessutom på samma dag. Det var långt, men kändes helt okej. Ingen ledbrutenhet eller träningsvärk alls faktiskt. Det bådar gott inför Lidingöloppet. Ett par sådana pass till och kanske ett som samlar ihop över 30 kilometer ska jag försöka få till under sommaren. Men nu vilar jag och i morgon är det som sagt midsommar. Vi ska ut i skärgården, hela den lilla familjen. Det ska bli härligt oavsett väder faktiskt. Jag ska bara slappna av och njuta av god mat och gott sällskap. Inte tänka på jobb, studier eller något annat jobbigt på hela dagen.

På söndag ska jag nog springa tusingar. Vi säger så.



lördag 18 juni 2011

27 kilometer

är ganska långt, men väldigt roligt

onsdag 15 juni 2011

Fullspäckat

Dagen inleddes på bästa möjliga sätt med 12 km vagnjogg med Andréa och lille Sixten (som sov hela tiden så jag såg inte så mycket av honom). Vi har inte träffats så många gånger i verkligheten jag och Andréa, men det skumma med det här med bloggar är ju att dte känns som att man känner varandra eftersom jag ju läst om hennes liv så pass mycket. Under de 8 kilometer vi sprang tillsammans avhandlades allt mellan himmel och jord, med stor tyngdpunkt på träning, graviditet och småbarnsliv. Tiden flög förbi och de 12 kilometrarna kändes aldrig ens det minsta jobbiga. En lite lustig sak som vi pratade om är hur bloggarna påverkar ens syn på träning. Innan jag blev gravid hade jag sprungit 21 kilometer som längst och längre än 14 kilometer endast en handfull gånger. Sen blev jag gravid och läste mer om andras träning än jag tränade själv och vips kändes 14 kilometer inte alls långt längre. 25 kilometer kändes plötsligt som ett ganska kort långpass, i alla fall i tankevärlden. Son ickegravid måste jag nu tala om för mig själv att jag ju inte brukar springa långt och att en tur på 18 kilometers spåret i Skatås faktiskt räknas som ett långpass för mig.

Efter löpningen var det dags för fika med facebookmammorna. Det var som vanligt fantastiskt trevligt att träffa alla mammor och barn. Man behöver träffa andra mammalediga för att må bra tror jag. Dessutom älskar ju Inez att vara ute bland folk. Efter att vi hämtat Julia köpte vi jordgubbar som avnjöts till mellanmål. Söta goda svenska jordgubbar med mjölk är verkligen sommar när den är som bäst. Inez fick en stor gubbe att äta själv vilket resulterade i en mycket glad men kletig Inez och ett ganska kletigt kök.

I kväll ahr vi varit på Tupperwareparty hos en av mammorna i fikagruppen. Inez var med och visade upp sig från sin soligaste sida trots att det egentligen var läggdags för hennes del. Nu är vi äntligen hemma efter en lång men härlig dag. Nu hoppas vi på en natt med mycket sömn. I morgon är det skolavslutning för Julia, men i övrigt en ganska lugn dag. Lite pluggande kanske. Benen ska nog få vila inför lördagens långpass.

tisdag 14 juni 2011

Underbara dagar

Det blev ett riktigt lyckat träningspass idag också trots nattens sömnbrist. Mamma bootcampen var välbehövlig eftersom jag slarvat lite med hemma träningen. Jag är en i grunden rätt stark person som lätt bygger muskler, men jag slarvar ibland med stryrketräningen, särskilt när löpningen är i fokus. Jag glömmer liksom bort styrkan om jag inte kör den regelbundet. Därför är Botcampen så bra för mig just nu. Den får mig att köra igenom hela kroppen utan att behöva gå in och svettas på gymmet. Jag älskar att lyfta tunga vikter och svettas och verkligen ta ut det yttersta ur musklerna, men just nu finns inte tid och plats för det i schemat. Då är bootcampen perfekt. Det och hemmaträning, där jag lånar en del av Evas övningar till min egen lilla bootcamp.

I morgon ska jag springa med Andréa och Sixten. Det ska bli superroligt att träffa lille Sixten som jag ju bara sett på bild, och hans mamma (som jag ju också mest sett på bild). Sen ska vi fika med FL-mammorna och senare på kvällen är det Tupperware-fika hos en av mammorna. En fullspäckad dag helt enkelt. Precis som jag vill ha det.

Nu hoppas vi på lite bättre sömn i natt så att vi båda orkar med morgondagens alla bestyr.

Back on track


14,5 kilometer med IK jogg i Skatås gav mig motivationen åter. Terrängintervaller, ömsom upp ömsom ner, stod på schemat och det är verkligen min melodi. Jag är som bäst i skogen skuttandes som en bergsget. Särskilt utför är jag snabb och oräddoch jag fullkomligt älskar den typen av löpning.

Med en så perfekt inledning på veckan kan det ju inte bli annat än bra. Förutom detta pass buder veckan på två vagnpass och dessutom distansrekord på lördag i orm av Skatås All-in. Jag ska inte springa alla slingorna, men tänkte försöka mig på de två första 18 + 8. Det ska bli roligt och utmanande. jag har aldrig sprungit längre än en halvmara, men med tillräckligt lugnt tempo borde det inte vara några problem.

Två styrkepass ska också klämmas in. Varje vecka har jag lagt in två styrkepass i schemat, hemmastyrka med särskild fokus på bål och ben eller mamma bootcamp de veckor det passar in i schemat. I dag blir det Bootcamp. Det var ett tag sen vi var där, eftersom livet med arbete och resor kommit emellan, men nu är det dags igen. Vi inleder med några lugna kilometer vagnjogg. Efter en natt med nästan obefintligt med sömn tror jag att det är ett perfekt sätt att kickstarta dagen.

söndag 12 juni 2011

När motivationen tryter

Idag skulle jag egentligen ha sprungit Skatås X-trail. det var en av de tävlingar jag verkligen sett fram emot och som var en del av min uppladdning inför årets stora mål som ju är Lidingöloppet. Men de senaste veckorna har det varit trögt. Veckan efter varvet flöt på ganska bra, med lagom mycket träning för att vara veckan efter tävling, men sen sa det stopp. Utöver ett spontanlopp i Fagersta har det inte blivit någon träning alls de senaste två veckorna. Motivationen har varit nästan lika med noll och dessutom har veckorna fyllts av jobb och skyhöga sommartemperaturer som lockat till vin och sollapande snarare än löpning. Så sent som igår var min plan att jag i dag skulle gå upp och springa i morse, men efter en natt med halvtaskig sömn prioriterade jag sovmorgon och familjemys. Vi har planterat om blommor, satt in en ny bilbarnstol, promenerat och bara njutit av livet som småbarnsföräldrar till världens gulligaste och gladaste unge.

Men i morgon börjar allvaret. Jag har filat på ett träningsprogram inför Lidingöloppet och tänkte låta veckan som kommer vara vecka 1 i detta program. Som tur är är det IK jogg-träning i morgon så jag får lite behövlig motivationsboost. Jag har även anmält mig till Midnattsloppet som även det kommer att vara ett stort mål för sommarens träning. Nu ska 50 minutersgränsen spräckas på tävling. Jag har varit under på träning och på mitt allra första millopp för 5 år sen, men sen dess har milloppen gäckat mig. Men nu är det dags att ändra på det. Vad gäller Lidingö har jag egentligen inget mål annat än att ta mig runt, eller jag kommer att sikta på under 3 timmar, men orkar jag inte det så är det helt okej så länge jag tar mig runt.


söndag 22 maj 2011

1.59.34

Jag är glad och nöjd även om det var ordentligt jobbigt, särskilt de sista kilometrarna. Ett tag uppför Avenyn kändes det som att jag stod still. Kroppen orkar liksom inte riktigt hålla det tempo huvudet vill. Men det bästa är att det var roligt! Nästan hela tiden. Inga negativa tankar. Inga funderingar på att bryta. Bara ren löpglädje. Jag brukar hata kilometrarna på Hisingssidan, men nu är de ju mina hemmakvarter, där jag löper de flesta av mina vagnkilometer så de kändes ganska lätta. Som en söndagsjogg och dessutom utan vagnen.

Planen var att springa i ett ganska jämt och lugnt tempo hela vägen och kanske öka efter Götaplatsen och i mitt huvud gjorde jag precis det. Det var bara att det inte fanns mer kvar i kroppen. Sista fem kilometrarna gick långsammare än de andra, men det kändes som att de gick fortare. Skumt, men säkert helt logiskt. Den allra sista kilometern lyckades jag samla kraft nog att öka på riktigt och inne på vallen la jag i en riktig spurt för att komma in under de magiska två timmarna. Sprang in i en och annan löpare, men det var det värt. Det var inte med mycket, men jag klarade det.

På det hela taget kändes det som ett bra lopp som jag är nöjd med. Tiden är dessutom bara 20 sekunder långsammare än min bästa Göteborgsvarvstid. Nu blir det nya tag mot nya mål. Lidingöloppet hägrar och dessutom vill jag gärna persa på milen. Känner mig taggad och glad. Förväntansfull inför ett lysande löpår.

torsdag 19 maj 2011

Ett helt nytt läge?


Vi sprang en sväng längs den blå linjen idag igen Inez och jag

Med bara två dagar kvar till varvet har förutsättningarna förändrats rejält. Camilla, som jag skulle springa med, har blivit sjuk. Jag hade ju byggt upp hela mitt lopp kring henne. Vi skulle springa tillsammans och jag skulle fokusera på henne istället för på mig själv. Precis som förra året när jag var i 15:e veckan och därför inte ville ta i för hårt. Det var mitt livs roligaste halvmara. Helt ojobbig.

Nu är hon alltså sjuk och jag måste göra en ny plan. Springa själv. Det är svårt. Urjobbigt. Nu blir det ju liksom bara jag som är ansvarig för min prestation. Ingen annan. Även om jag fortfarande tänker att det är en kul grej mest och att jag inte riktigt är i toppform så börar ändå tankarna om en målsättning snurra runt i huvudet. Vad är rimligt? 6 minuters tempo? Under 2 timmar? Hur ska jag gå tillväga: Öppna lugnt och sedan öka om krafter finns? Eller gå ut hårt och se hur långt det räcker? Kanske någonstans mitt emellan...

Jag tror att jag ska känna efter på lördag helt enkelt. Låta kroppen avgöra. Flyta med helt enkelt. Så får vi se hur långt det räcker. Målet får bli att ha roligt och, som Robban skrev, springa extra snyggt på Avenyn.


tisdag 17 maj 2011

Skogsutflykt och en beryktad blå linje...





Igår var det löpvila för min del så då passade jag och Inez på att göra en liten skogsutflykt. Efter alltför få timmars sömn var frisk luft precis vad jag behövde. Det doftade fantastiskt av nyutslagna sommarträd, myrmark och gran. Vid Västra Långvattnet hälsade vi på Linda som var i skogen med sina elever. Över några koppar termoskaffe kaffe pratade vi om livets väsentligheter och konstaterade att vi ses för sällan och att man alltför sällan ger sig av på skogsutflykt. Det finns många fina platser i Göteborg som borde föräras med besök lite oftare. Förr om åren, innan vi hade bil låg sådana utflyktsmål lite utom räckhåll. Det blev för meckigt att ta sig ut. Men nu har vi inget att skylla på. I sommar ska det bli fler skogsutflykter helt enkelt. Mer utflykter över huvud taget.

I dag var det åter dags för mamma Bootcamp. Eftersom jag lämnar J vid skolan redan klockan åtta passade jag på att springa lite innan. Ett medelhårt pass längs den blå linje de så vackert målat i slottsskogen fick det bli. Vi följde linjen genom parken och bort mot Mariaplan innan det blev dags att vända tillbaka för att möta de andra mammorna och Eva vid Plikta. Inez var inte helt nöjd med att ligga i vagnen så de första två kilometrarna fick jag snällt sjunga "Lilla snigel" för full hals. Jag tror att lördagens lopp kommer att kännas superlätt nu när jag övningssprungit de flesta delarna av banan med barnvagn, ofta sjungandes eller görandes konstiga grimaser.




söndag 15 maj 2011

hagel hästar och huliganer

Eller några huliganer såg jag visserligen inte, om man inte räknar tipspromenerare med stora gula paraplyer som huliganer.

Strax innan jag skulle ge mig ut förbyttes regnet utanför fönstret mot hagel. Läge att stanna inne?Det kanske någon hade tyckt, men när det är sista möjligheten på en vecka att få till ordentlig löpning utan vagn är innesittande inte ett alternativ. Eftersom jag dessutom är ett stort fan av regnlöpning borde ju hagel också passa bra. Så här i efterhand kan hagellöpningen bäst sammanfattas med att jag var glad att jag hade keps.

Trots det ilskna vädret kändes det lätt att springa idag. Regnet frigör syre och gör att det känns lätt att andas. Dessutom är det lite skoj att plaska i vattenpölar. Som på dagis. Vädret ger liksom löpningen en extra dimension. Löpskolning i spöregn: mångsteg mellan vattenpölarna, höga knän i hagel och indianhopp i leran. Väl uppe i spåret satte jag av på terrängintervallerna. Regnet hade gjort stenar och grenar lite hala så tempot fick hållas nere i utförspartierna. Det lilla spåret är ganska kuperat och bjuder på en del riktig terränglöpning. På varje varv passerade jag ett gäng tipspromenerare med stora gula paraplyer. "Se upp" hojtade jag och de flyttade sig snällt. Sista varvet var de beredda och hejade glatt på mig. Då dök istället en ponnyridningshäst upp på spåret. Nu insåg jag mig besegrad och bestämde mig för att ta sista intervallen på asfalt istället. Totalt fyra terrängintervaller och en snabb asfaltskilometer på 4.33 fick jag ihop. Ett riktigt spännande och omväxlande pass. Sista kilometern hem var det dessutom gassande sol.

Sista kvaltetspasset

Nu är det mindre än en vecka kvar till Göteborgsvarvet. Tid att börja bli lite nervös. Känna sig peppad och laddad inför den stora dagen. Så hade det kunnat vara om Göteborgsvarvet hade varit målet med min träning i år. Nu känns det istället som startskottet. Efter varvet ska jag börja träna på riktigt.

Trots att varvet alltså inte har något egentligt tävlingsfokus i år blir den kommande veckan en lugn vecka. För tillfället sitter jag och funderar på vad sista kvalitetspasset ska innehålla. Den senaste veckan har bjudit på tempolopp, backträning och mysjogg. Egentligen hade jag tänkt springa ett tempopass i dag, men eftersom det blev tempo istället för intervaller i måndags kanske det får bli långa intervaller idag. Det finns en terrängslinga en bit härifrån som jag upptäckte under graviditeten. Några varv på den får det nog bli. Ute både blåser och regnar det. Riktigt busväder. Sånt som är riktigt uppfriskande och härligt att springa i.

När jag kommer hem blir det till att ta tag i veckoplaneringen och framförallt själva Göteborgsvarvetdagen. den här veckan är det avslutning på varenda aktivitet för J och dessutom, Backafestival, lilla och stora göteborgsvarvet, farfars och morfarsbesök, fotboll, teater, vårfest och körkonsert. Mycket att få plats med, det mesta roligt, men det kräver lite planering för att gå ihop. Vilken tur att jag älskar att planera!





onsdag 11 maj 2011

Lyckliga dagar

När solen skiner och temperaturen stiger över 20 grader är det verkligen en ynnest att få vara ledig. Närheten till kajpromenaden på Eriksberg gör det inte direkt sämre. Vi tar långa promenader, dricker kaffe nere vid kajen, umgås med andra mammor eller bara softar på uteplatsen. Med Inez lekandes på en filt får jag tid att dricka kaffe, läsa tidningen, lite kurslitteratur, eller några sidor i födelsedagsboken "Born to Run." I de stunderna njuter jag. Njuter av att vara ledig, av att vara mamma och av livet som sådant. Tänker att vi har tur som bor i detta fantastiska land med ett föräldraförsäkringssystem som tillåter mig att njuta på detta sätt.

En annan sak som blivit en god och njutningfylld vana hos oss är Mamma Bootcamp-träningarna. Att komma iväg två morgnar i veckan och få träna i ett grönskande Slottskskogen är verkligen något som bidrar till mitt välbefinnande. Inez tycker inte att det är riktigt lika kul, i varje fall inte hela tiden. Hon älskar att ligga bredvid på filten när jag gör plankan och att titta på när jag gör utfall. Men att vara i vagnen för långa stunder åt gången är inte hennes melodi riktigt. Som tur är kan man ju variera träningen utifrån hennes vilja. På gårdagens träning var GP på besök för att göra ett reportage. Inez är en riktig liten linslus och smilade upp sig ordentligt inför fotografen. Vi får väl se om hon dyker upp i tidningen nån dag framöver.

Idag är det babysimsonsdag för Inez och vilodag för mig. I morgon blir det Bootcamp igen och lite backintervaller innan om Inez är på humör.

måndag 9 maj 2011

19.59.17

Så här glad var jag sist jag sprang vårruset, på min 30 årsdag.


Ett av mina långsiktiga mål med träningen är att springa 5 km på under 20 minuter. Idag sprang jag i mål på vårruset på 19, 59,17. Om vårruset hade varit 5 km hade det varit sjukt bra och jag hade varit sjukt nöjd. Nu är vårruset snarare 4 än 5 km vilket förtar lite av känslan, men på det hela taget är jag ändå nöjd. Att springa in under klockan innan neonsiffrorna bytte från 19 till 20 var tillfredsställande och gav mersmak. Nästa gång det händer hoppas vi att sträckan mäter 5 km.

Vårruset var egentligen inte en del av min plan. Jag hade tänkt gå runt med barnvagnen, men eftersom Inez är så kinkig på kvällarna och ju inte alls är något stort fan av barnvagnen kändes det inte som en lockande idé. Ett tag tänkte jag strunta i allt samman och åka till Skatås för IK jogg träning. Det skulle bjudas på tusingar, efter önskemål från mig och det lockade . Samtidigt hade jag ju faktiskt betalt anmälningsavgift. Dessutom finns det inget bättre sätt att springa ett riktigt tempopass på än på tävling. Så igår kväll bestämde jag mig för att trots allt åka dit och riva av banan så snabbt jag kunde. H släppte av mig vid slottskogsvallen 18.30 och skulle hämta upp mig 19.45 så det handlade verkligen om en "hit and run." Vis av tidigare vårrus banade jag mig fram till de främre startleden efter att ha joggat i drygt 10 minuter. Folk har inte riktigt vett att ställa sig i rätt startgrupp så om man hamnar för långt bak riskerar man att få parera gående tanter och stavgångare den första kilometern. I startfållan strulade Garmin. "Är du inomhus?" frågade han gång på gång. Nej det är jag inte svarade jag, men han envisades. Sateliterna lyste med sin frånvaro och jag började misstänka att jag skulle få springa utan övervakning. När väl starten gick verkade dock allt vara i sin ordning igen. Planen var att ta det lugnt första 3 kilometerna och sedan trycka på lite mer för att verkligen spurta från och med 4 kilometers markeringen. Även om vårruset sägs vara ett 5 kilometerslopp stod det i inbjudan att banan var ungefär 4,6 km lång och 1,6 kilometer kändes alldeles lagom som fartökning. Tidsmässigt hade jag bestämt mig för att vara nöjd med 23 minuter, lite mer nöjd med 22 och supernöjd med 21. Jag försökte att inte kolla för mycket på klockan utan köra på känsla. Det kändes grymt lätt hela vägen och när 3 kilometer markeringen kom ökade jag farten en aning. När jag sedan passerade 4 kilometers märket tryckte jag på ytterligare och tittade på klockan 18 minuter, 600 meter på 3 minuter kändes ju inte som någon omöjlighet. En blick till avslöjade dock att jag inte sprungit 4 kilometer utan snarare 3,7. När min klocka visade 4 kilometer såg jag mållinjen. Det kändes lite snopet. Det var ju nu jag skulle spurta. Jag la i en extra växel, särskilt när jag såg de lysande siffrorna visa under 20 minuter.

Väl i mål var jag trött men på inget sätt slutkörd. Jag hade lätt kunnat springa ett par kilometer till i samma tempo. Eller kanske hållit ett högre tempo. Men jag får ändå säga att jag är nöjd. Kanske hade jag varit ännu nöjdare om Garmin aldrig hittat de där satelliterna och jag fått tro att jag sprungit 4,6 kilometer. Sanningen stannade dock på 4,2 och en kilometertid på 4,46. För att vara 5 månader efter förlossningen och mitt 22:a riktiga löppass sen september tycker jag ändå att det är rätt bra. Jag får nog förklara mig officiellt tillbaka på banan och i samma form som innan graviditeten. Nu gäller det bara att vässa formen och bli ännu bättre. En dag ska jag spränga 20 minutersgränsen på riktigt.

söndag 8 maj 2011

Långpass i solskenet
























































Som tur var visade sig Inez dåliga nattsömn vara en engångsgrej. Två nätter i rad har hon sovit riktigt bra och jag också. God nattsömn gör en som bekant piggare och helgens solsken bidrar ockå till en känsla av oövervinnerlighet.

Gårdagen bjöd på namngivningskalas för lilla Inez. Klockan 6 klev jag upp och skurade toaletten, Inez hade nämligen chockat mig genom att sova hela natten och med 6 timmars sömn i bagaget var jag så pigg att det var omöjligt att somna om. Vad passar då bättre att liva upp en lördagsmorgon med än lite skurmedel? Resten av dagen gick som på räls och även om jag som vanligt var lite nervös för att ha en massa folk hemma blev det väldigt lyckat. Jag får alltid lite småångest när vi har fest, det känns liksom som att det är mitt ansvar att alla har roligt och då blir jag nervös för att maten inte ska räcka och för att nån ska ha tråkigt. Maten räckte och blev över, ceremonin var lyckad och Inez var på sitt allra gladaste humör. Intrycken tog dock hårt på henne och hon hade en riktigt ångestfylld kväll full av skrik och mardrömmar.

När Inez väl somnade för natten sov gott med bara ett par amningsuppvak så även i morse var jag pigg och utvilad. Vid halv nio hämtade jag Camilla och vi begav oss till Skatås. I långsamt prattempo sprang vi 18 kilometersspåret. Även om det gick väldigt långsamt kändes det skönt att känna att 18 kilometer inte är några problem. Det blev aldrig jobbigt och när vi kom i mål hade vi avhandlat allt mellan himml och jord. Dessutom kände vi båda att vi lätt hade orkat några kilometer till och så kände jag definitivt inte senast jag sprang rundan. För mig är dessutom 18 kilometer det längsta jag sprungit förutom halvmaradistansen. Innan graviditeten hade jag bara sprungit så långt en gång förutom på tävling och nu har jag redan gjort det två gånger sen förlossningen. Efter varvet ska jag försöka få in långpass minst varannan vecka på minst den här distansen. Gärna längre och längre och med aningens mer fart än idag.

fredag 6 maj 2011

Istället för backe blev det tårta

Natten till igår sov Inez riktigt bra, med bara två korta amningspauser. Det bidrog till en fantastisk födelsedag. Jag var pigg hela dagen. Dagen började med några kilometer vagnlöpning i slottsskogen. Kroppen kändes ganska tung som alltid vid morgonträning utan ordentlig frukost innan. Jag är ingen morgonlöpare, min kropp behöver frukost för att kunna prestera. Men när målet, som idag, bara är lugn löpning fungerar det ganska att springa på morgonen. Det är ju skönt att ha det avklarat. 5 kilometer fick vi ihop jag och Inez, med en liten amningspaus mitt i. När vi sprungit klart var det dags för dagens andra träningspass Mamma Bootcamp. Det blir lite jobbigare för varje gång och denna gång fick jag inga pauser eftersom Eva tog hand om Inez när hon kinkade. Inez älskar nästan alla människor, särkilt om de pratar med henne och Eva gick hem direkt. På tisdag kommer visst GP på besök så kanske blir vi lokalkändisar. Resten av dagen bjöd på bebisfika, thaimat och vin samt lyxtårta från Steinbrenner och Nyberg.

Natten till idag bjöd på allt annat än god nattsömn. Inez skrek en gång i halvtimmen hela natten utan överdrift. Hon var vaken långt ifrån alla gångerna, men det skär i mitt hjärta när hon låter så ledsen. Som ett resultat av natten orkade jag inte ur sängen förrän framåt halv nio, då Inez var sprudlande glad och tyckte det var dags att gå upp. Efter en lång frukost och en handlingsrunda inför morgondagen insåg jag att jag varken skulle orka eller hinna springa några backintervaller idag. De får helt enkel vänta till nästa vecka. Istället åt jag resterna av gårdagens tårta till lunch. Så kan det också bli ibland


onsdag 4 maj 2011

Träningsabstinens


Nu har jag varit hemma tre dagar med sjukt barn (det stora barnet inte Inez, även om hon också är hemma så klart). Även om jag ändå inte planerat att träna förutom i måndags så gör innesittandet att det kryper i benen på mig. Jag vill ut. Springa. Snabbt eller långsamt. Långt eller kort, det spelar ingen roll bara jag får springa. Så känner jag alltid när jag tvingas till vila exempelvis vid sjukdom. Benkrypet botas bäst genom planering, så jag har knåpat lite på planering av såväl, sommarsemester som träning. Ett program inför Lidingö växer sig fram, sakta men säkert.

Mest av allt har jag dock planerat kring Inez namngivningsfest som vi ska ha på lördag. Det ska bli mys. Det blir bara den närmaste familjen och några få vänner, men det blir ändå full hus här hemma. Vi har skaffat likadana klänningar till Inez och Julia och en fin bok där alla kan skriva hälsningar som minne till lillan. H har skrivit en låt och Julia en dikt. Allt är så vackert att jag kommer att gråta floder.
I morgon ska J gå till skolan och jag ska på mamma bootcamp och dessutom klämma in lite vagnjogg. Efter det ska jag fika med några andra mammor och handla inför festen innan det är dags att hämta J i skolan. Fullt upp med andra ord. Precis som jag vill ha det.

Inez är förretsen 5 månader nu och väger nästan 8 kilo. Stora damen! Vi övar för fullt på det här med smakportioner och hon gillar konceptet även om hon fortfarande inte riktigt greppar vad hon ska göra med den där konstiga geggan vi stoppar in i hennes mun.

måndag 2 maj 2011

Träning fram till varvet och Lidingöloppet

Göteborgsvarvet närmar sig med stormsteg och är nu bara 3 veckor bort. Med tanke på graviditet och brist på träning har jag inte någon egentlig målsättning inför loppet annat än att ta mig runt och ha roligt. Precis som förra året, när jag var i vecka 15, så kommer jag att starta med Camilla i hennes startgrupp. Målet är att vi ska ha sällskap till Götaälvsbron och att jag sen ska öka lite. Om jag nu orkar det. Något tidsmål tänker jag inte sätta upp. Då riskerar jag att stirra mig sblind på det och strunta i att lyssna på kroppen och det vill jag inte. Fokus kommer att bli på att ha roligt, att inte låta de negativa tankarna, som så ofta hoppar in i mitt huvud på tävling, ta över.

Fram till varvet tänker jag träna efter denna plan:

V.18:
Måndag: 4x 8 minuter intervall (tempo 4.50/km)
Tisdag: Vila (Inez vaccineras)
Onsdag: Vila
Torsdag: Mamma Bootcamp och vagnjogg c:a 5 km
Fredag: vagnjogg med backintervall 15 minuter
Lördag: Vila (Inez namngivningsfest)
Söndag: 18 km Skatås med Camilla

V. 19:

Måndag: Intervall med IK Jogg (tusingar)
Tisdag: Mamma Bootcamp+ vagnjogg
Onsdag: Vila
Torsdag: Mamma Bootcamp + vagnjogg
Fredag: Vila
Lördag: Stegringslopp 4+3+2+1
Söndag: Vila

V. 20:

Måndag: Formtoppningsintervaller
Tisdag: Mamma Bootcamp (ev vagnjogg)
Onsdag: Vila
Torsdag: Mamma Bootcamp (+ lugn jogg med C)
Fredag: Vila
Lördag: Varvet
Söndag: VILA!

Efter varvet är det dags att börja satsa lite mer på allvar och strukturera upp löpningen lite (även om det ju numera alltid kommer att vara på Inez villkor). Från och med veckan efter varvet är det 18 veckor kvar till Lidingöloppet som ju är årets stora mål. För att klara det krävs nog en riktad träning med en hel del långpass och träning i terräng. Jag har kikat runt lite efter träningsprogram men ännu inte hittat något som känns riktigt bra. Nån som har några tips? Jag har i alla fall planerat in några tävlingar på vägen. Först ut är Skatås X-trail 12:e juni, sen följer Salomon trail tour 27:e augusti och Risveden terräng 10:e september. Det blir en tuff men rolig sommar.

Vad är då målsättningen på Lidingö? Ja, det är ju den stora frågan. Jag har ingen aning faktiskt. Att ta mig runt kanske. Eller att inte gråta, som Oscar föreslog. Under tre timmar skulle vara kul, men jag vet inte om det är realistiskt. Medaljtid vore så klart ännu roligare, men det får nog vänta ett år eller så.









fredag 29 april 2011

Begravning

Klockan är fem och solen är på väg upp. Allt är så där stilla som det bara är på morgonen innan staden vaknar. Vi ska på begravning idag, så stillheten känns passande. Inez ska följa med och för att ta oss dit måste vi åka bil i fyra timmar. Hoppas att det går bra. Vi ska åka med min kusin som jag inte träffat sen hon var liten. Konstigt det där, hur man förs samman när människor föds och dör. På sätt och vis ska det bli trevligt. Vi är en stod släkt, men träffas sällan. Det blir spännande att se alla igen även om det är under tråkiga omständigheter.

Efter begravningen blir det en sväng till Örebro. Skorna är nedpackade, men jag vet inte om det kommer att hinnas med någon träning. Det får tiden utvisa. Det har inte högsta prioritet den här gången

onsdag 27 april 2011

Vilodag?

Mina vilodagar är oftast de mest hektiska. De är fyllda med helt andra saker än träning och ofta är det just därför träning inte får plats. Jag bloggar ju mest om min träning, men livet innehåller ju som bekant så mycket mer. Idag har jag och Inez varit på universitetet och haft seminarium nästan hela dagen. Nu är det bara ett seminarietillfälle kvar den här terminen och bara ett läsår kvar tills jag kan lägga Specialpedagog till min yrkeslista. I mitt stilla sinne funderar jag redan på nästa utmaning. Kanske forskning vore nåt... men först ska jag bli klar med detta, det är ju trots allt en magisteruppsats kvar. Efter dagen på universitetet svängde vi förbi Eriksberg för en fika med Anna och Therese och deras bebisar Carl och Fanny. Mysigt! Sen var det dags för babysim där Inez fick prova på att dyka från en flytmadrass. Det var spännande, men lite svårt eftersom hon inte är så bra på att sitta ännu. Annars är favoriten balansringen, den kan hon ligga länge i och sprattla.

I morgon är det Boot Camp igen och en sväng kring slottsskogen med vagnen