Tempo, tempo

Under slutet av förra veckan testades vad benen gick för inför helgens Midnattslopp. Inte mindre än två tävlingar avverkades under loppet av tre dygn. Först ut var Blodomloppet i Örebro. Jag sprang som min systers sambo Johan Rex och planen var att hålla igen lite de tre första kilometrarna för att öka på slutet. Det var ett riktigt folkfestlopp med massor av folk och därmed en hel del trängsel. Trots att jag trängde mig fram ganska långt i starten var det riktigt trångt första kilometern och blev ganska hattigt med snabba rusher och långsamma passager där jag nästan fick gå. Efter det lättade det och banan bjöd på mestadels lättlöpt asfalt. Jag följde min plan och sprang in på 23.25, vilket gav en kilometer tid strax under 4.40 och ett fint kvitto inför Midnattsloppet, särskilt med tanke på hur lätt det kändes. Jag blev dessutom 74:e kille

På lödagen var det dags att åka till Finspång för att springa Kraftloppsstafetten, ett roligt arrangemang som jag var med på för första gången förra året. Kraftloppet är ett ultralopp på 72 kilometer i de vackra omgivningarna kring Finspång. Om man inte känner att man orkar alla 72 kilometrarna själv kan man dela upp dem mellan sig och istället springa i stafetten. 10 sträckor om mellan 3,5 och 12 kilometer på omväxlande bilväg och skogsstig finns att välja på. Precis som förra året drabbades vårt lag av avhopp i sista stund vilket ledde till vissa omdisponeringar av sträckorna. Jag skulle egentligen ha sprungit samma sträcka som förra året, en kort liten asfaltsbit som jag då klarade av med Inez i magen. Efter avhoppen blev det istället en drygt 5 kilometer lång sträcka genom skog och jordbruksmark som blev min lott. Pappa fick istället springa min korta lilla sträcka i direkt anslutning till den jobbiga 8 kilometers sträcka han redan hade.

Att genomföra Kraftloppsstafetten är ett logistiskt projekt eftersom alla löpare måste forslas till och från sina sträckor. För det mesta är det ganska enkelt att hitta till och från växlingsplatserna eftersom man bara följer löparna, även om det kan vara en tidsödande process att snigla sig förbi löparna på bitvis ganska smala vägar. Jag och pappa hade Inez med oss och åkte däreför direkt till hans start på förmiddagen. Lillskruttan sov hela vägen till Regna och vädret var inte alls så illa som utlovats dagen innan. Jag hade varit lite rädd för att sitta med Inez i bilen hela dagen om det spöregnade ute, men det uppsprickande molntäcket gjorde att hon kunde föja med ut och titta på löparna och omgivningarna. I Regna fanns det bland annat en massa spännande kossor att prata med. När pappa gett sig ut på sin sträcka tog jag och Inez bilen till nästa växlingsplats. Allt gick efter planerna och pappa kom i mål enligt uträknad plan. Men nu började problemen. Inez och jag hämtade upp en svettig och utmattad morfar efter målgång och började köra mot nästa kontroll där ju jag skulle starta. Nu svängde löparnas väg av från bilvägen och vi visste inte riktigt vart vi skulle, det var dåligt med bilar och efter en dryg mil valde vi att vänd och köra tillbaka. Kanske skulle vi följt löparna trots allt. Inez skrek och efter ett förarbyte satt jag bredvid henne och sjöng Lilla snigel för full hals samtidigt som vi försökte lokalisera oss. Efter att ha frågat en kontrollant fick vi veta att vi hade gjort rätt från början och vände således igen. Kontrollanten hade dock varit sparsam med vägbeskrivningen så vi var fortfarande osäkra hur vi skulle köra. Flera gånger kom vi till korsningar där i inte riktigt visste vart vi skulle och vi blev mer och mer stressade. Snart skulle jag ju starta. Nu var det lite mer bilar kring oss och vi följde dem. Snart kom vi till en plats där vi såg löpare och en funktionär. "Hur kommer vi till Barketorp?" frågade pappa. Funktionären tittade frågande på oss och undrade om vi inte skulle till Grytgöl. Pappa tittade på pappret där vi skrivit ner sträckorna och fortsatte hävda att vi skulle till Barketorp. En annan bil skulle också dit och vi fick order om att följa dem. Sagt och gjort, efter en ganska hetsig bilkörning genom omgivningarna kom vi fram till en växlingsplats. Äntligen! Jag hade fortfarande gissningsvis drygt 10 minuter på mig att byta om och värma upp. Då fick jag syn på Rein. Mannen jag skulle växla till sprang och värmde upp på vägen. Vi var vid fel kontroll. Det var inte mycket att göra annat än att vända och köra tillbaka. Efter konsultation av pappren insåg vi att vi skrivit fel, vi skulle visst till Grytgöl trots allt. I bilen ringde laget och undrade var vi var. Det var bråttom. När vi var nästan framme ringde de igen. Mattias hade gått i mål och hade ingen att växla till. Jag hade bytt om i bilen och hoppade ut i farten när vi kom fram. Garmin hittade precis satteliterna och jag tryckte igång den samtidigt som jag började springa med andan i halsen. Det blev 5 ganska hetsiga och kissnödiga kilometrar. Garmin var något svåravläst eftersom jag glömt att ta bort torsdagens nedjogg innan jag tryckte på den. Dessutom glömde jag att trycka av klockan, men efter lite uträknande landade även denna dags löpning på en bit under 24 minuter vilket jag får vara mer än nöjd med efter den inte direkt optimala uppladdningen. Efter min sträcka mötte pappa mig med Inez sovandes i bilen och vi begav oss till målet. Vårt lag kom 6:a i stafettenoch var som tur var mer efter än de uppskattningsvis 2 minuter som mitt schabblande tog.

Nästa år ska vi försöka få ihop ett toppat damlag som kan vinna damstafetten. Nån som känner sig sugen?