trailrunning

trailrunning

söndag 22 maj 2011

1.59.34

Jag är glad och nöjd även om det var ordentligt jobbigt, särskilt de sista kilometrarna. Ett tag uppför Avenyn kändes det som att jag stod still. Kroppen orkar liksom inte riktigt hålla det tempo huvudet vill. Men det bästa är att det var roligt! Nästan hela tiden. Inga negativa tankar. Inga funderingar på att bryta. Bara ren löpglädje. Jag brukar hata kilometrarna på Hisingssidan, men nu är de ju mina hemmakvarter, där jag löper de flesta av mina vagnkilometer så de kändes ganska lätta. Som en söndagsjogg och dessutom utan vagnen.

Planen var att springa i ett ganska jämt och lugnt tempo hela vägen och kanske öka efter Götaplatsen och i mitt huvud gjorde jag precis det. Det var bara att det inte fanns mer kvar i kroppen. Sista fem kilometrarna gick långsammare än de andra, men det kändes som att de gick fortare. Skumt, men säkert helt logiskt. Den allra sista kilometern lyckades jag samla kraft nog att öka på riktigt och inne på vallen la jag i en riktig spurt för att komma in under de magiska två timmarna. Sprang in i en och annan löpare, men det var det värt. Det var inte med mycket, men jag klarade det.

På det hela taget kändes det som ett bra lopp som jag är nöjd med. Tiden är dessutom bara 20 sekunder långsammare än min bästa Göteborgsvarvstid. Nu blir det nya tag mot nya mål. Lidingöloppet hägrar och dessutom vill jag gärna persa på milen. Känner mig taggad och glad. Förväntansfull inför ett lysande löpår.

torsdag 19 maj 2011

Ett helt nytt läge?


Vi sprang en sväng längs den blå linjen idag igen Inez och jag

Med bara två dagar kvar till varvet har förutsättningarna förändrats rejält. Camilla, som jag skulle springa med, har blivit sjuk. Jag hade ju byggt upp hela mitt lopp kring henne. Vi skulle springa tillsammans och jag skulle fokusera på henne istället för på mig själv. Precis som förra året när jag var i 15:e veckan och därför inte ville ta i för hårt. Det var mitt livs roligaste halvmara. Helt ojobbig.

Nu är hon alltså sjuk och jag måste göra en ny plan. Springa själv. Det är svårt. Urjobbigt. Nu blir det ju liksom bara jag som är ansvarig för min prestation. Ingen annan. Även om jag fortfarande tänker att det är en kul grej mest och att jag inte riktigt är i toppform så börar ändå tankarna om en målsättning snurra runt i huvudet. Vad är rimligt? 6 minuters tempo? Under 2 timmar? Hur ska jag gå tillväga: Öppna lugnt och sedan öka om krafter finns? Eller gå ut hårt och se hur långt det räcker? Kanske någonstans mitt emellan...

Jag tror att jag ska känna efter på lördag helt enkelt. Låta kroppen avgöra. Flyta med helt enkelt. Så får vi se hur långt det räcker. Målet får bli att ha roligt och, som Robban skrev, springa extra snyggt på Avenyn.


tisdag 17 maj 2011

Skogsutflykt och en beryktad blå linje...





Igår var det löpvila för min del så då passade jag och Inez på att göra en liten skogsutflykt. Efter alltför få timmars sömn var frisk luft precis vad jag behövde. Det doftade fantastiskt av nyutslagna sommarträd, myrmark och gran. Vid Västra Långvattnet hälsade vi på Linda som var i skogen med sina elever. Över några koppar termoskaffe kaffe pratade vi om livets väsentligheter och konstaterade att vi ses för sällan och att man alltför sällan ger sig av på skogsutflykt. Det finns många fina platser i Göteborg som borde föräras med besök lite oftare. Förr om åren, innan vi hade bil låg sådana utflyktsmål lite utom räckhåll. Det blev för meckigt att ta sig ut. Men nu har vi inget att skylla på. I sommar ska det bli fler skogsutflykter helt enkelt. Mer utflykter över huvud taget.

I dag var det åter dags för mamma Bootcamp. Eftersom jag lämnar J vid skolan redan klockan åtta passade jag på att springa lite innan. Ett medelhårt pass längs den blå linje de så vackert målat i slottsskogen fick det bli. Vi följde linjen genom parken och bort mot Mariaplan innan det blev dags att vända tillbaka för att möta de andra mammorna och Eva vid Plikta. Inez var inte helt nöjd med att ligga i vagnen så de första två kilometrarna fick jag snällt sjunga "Lilla snigel" för full hals. Jag tror att lördagens lopp kommer att kännas superlätt nu när jag övningssprungit de flesta delarna av banan med barnvagn, ofta sjungandes eller görandes konstiga grimaser.




söndag 15 maj 2011

hagel hästar och huliganer

Eller några huliganer såg jag visserligen inte, om man inte räknar tipspromenerare med stora gula paraplyer som huliganer.

Strax innan jag skulle ge mig ut förbyttes regnet utanför fönstret mot hagel. Läge att stanna inne?Det kanske någon hade tyckt, men när det är sista möjligheten på en vecka att få till ordentlig löpning utan vagn är innesittande inte ett alternativ. Eftersom jag dessutom är ett stort fan av regnlöpning borde ju hagel också passa bra. Så här i efterhand kan hagellöpningen bäst sammanfattas med att jag var glad att jag hade keps.

Trots det ilskna vädret kändes det lätt att springa idag. Regnet frigör syre och gör att det känns lätt att andas. Dessutom är det lite skoj att plaska i vattenpölar. Som på dagis. Vädret ger liksom löpningen en extra dimension. Löpskolning i spöregn: mångsteg mellan vattenpölarna, höga knän i hagel och indianhopp i leran. Väl uppe i spåret satte jag av på terrängintervallerna. Regnet hade gjort stenar och grenar lite hala så tempot fick hållas nere i utförspartierna. Det lilla spåret är ganska kuperat och bjuder på en del riktig terränglöpning. På varje varv passerade jag ett gäng tipspromenerare med stora gula paraplyer. "Se upp" hojtade jag och de flyttade sig snällt. Sista varvet var de beredda och hejade glatt på mig. Då dök istället en ponnyridningshäst upp på spåret. Nu insåg jag mig besegrad och bestämde mig för att ta sista intervallen på asfalt istället. Totalt fyra terrängintervaller och en snabb asfaltskilometer på 4.33 fick jag ihop. Ett riktigt spännande och omväxlande pass. Sista kilometern hem var det dessutom gassande sol.

Sista kvaltetspasset

Nu är det mindre än en vecka kvar till Göteborgsvarvet. Tid att börja bli lite nervös. Känna sig peppad och laddad inför den stora dagen. Så hade det kunnat vara om Göteborgsvarvet hade varit målet med min träning i år. Nu känns det istället som startskottet. Efter varvet ska jag börja träna på riktigt.

Trots att varvet alltså inte har något egentligt tävlingsfokus i år blir den kommande veckan en lugn vecka. För tillfället sitter jag och funderar på vad sista kvalitetspasset ska innehålla. Den senaste veckan har bjudit på tempolopp, backträning och mysjogg. Egentligen hade jag tänkt springa ett tempopass i dag, men eftersom det blev tempo istället för intervaller i måndags kanske det får bli långa intervaller idag. Det finns en terrängslinga en bit härifrån som jag upptäckte under graviditeten. Några varv på den får det nog bli. Ute både blåser och regnar det. Riktigt busväder. Sånt som är riktigt uppfriskande och härligt att springa i.

När jag kommer hem blir det till att ta tag i veckoplaneringen och framförallt själva Göteborgsvarvetdagen. den här veckan är det avslutning på varenda aktivitet för J och dessutom, Backafestival, lilla och stora göteborgsvarvet, farfars och morfarsbesök, fotboll, teater, vårfest och körkonsert. Mycket att få plats med, det mesta roligt, men det kräver lite planering för att gå ihop. Vilken tur att jag älskar att planera!





onsdag 11 maj 2011

Lyckliga dagar

När solen skiner och temperaturen stiger över 20 grader är det verkligen en ynnest att få vara ledig. Närheten till kajpromenaden på Eriksberg gör det inte direkt sämre. Vi tar långa promenader, dricker kaffe nere vid kajen, umgås med andra mammor eller bara softar på uteplatsen. Med Inez lekandes på en filt får jag tid att dricka kaffe, läsa tidningen, lite kurslitteratur, eller några sidor i födelsedagsboken "Born to Run." I de stunderna njuter jag. Njuter av att vara ledig, av att vara mamma och av livet som sådant. Tänker att vi har tur som bor i detta fantastiska land med ett föräldraförsäkringssystem som tillåter mig att njuta på detta sätt.

En annan sak som blivit en god och njutningfylld vana hos oss är Mamma Bootcamp-träningarna. Att komma iväg två morgnar i veckan och få träna i ett grönskande Slottskskogen är verkligen något som bidrar till mitt välbefinnande. Inez tycker inte att det är riktigt lika kul, i varje fall inte hela tiden. Hon älskar att ligga bredvid på filten när jag gör plankan och att titta på när jag gör utfall. Men att vara i vagnen för långa stunder åt gången är inte hennes melodi riktigt. Som tur är kan man ju variera träningen utifrån hennes vilja. På gårdagens träning var GP på besök för att göra ett reportage. Inez är en riktig liten linslus och smilade upp sig ordentligt inför fotografen. Vi får väl se om hon dyker upp i tidningen nån dag framöver.

Idag är det babysimsonsdag för Inez och vilodag för mig. I morgon blir det Bootcamp igen och lite backintervaller innan om Inez är på humör.

måndag 9 maj 2011

19.59.17

Så här glad var jag sist jag sprang vårruset, på min 30 årsdag.


Ett av mina långsiktiga mål med träningen är att springa 5 km på under 20 minuter. Idag sprang jag i mål på vårruset på 19, 59,17. Om vårruset hade varit 5 km hade det varit sjukt bra och jag hade varit sjukt nöjd. Nu är vårruset snarare 4 än 5 km vilket förtar lite av känslan, men på det hela taget är jag ändå nöjd. Att springa in under klockan innan neonsiffrorna bytte från 19 till 20 var tillfredsställande och gav mersmak. Nästa gång det händer hoppas vi att sträckan mäter 5 km.

Vårruset var egentligen inte en del av min plan. Jag hade tänkt gå runt med barnvagnen, men eftersom Inez är så kinkig på kvällarna och ju inte alls är något stort fan av barnvagnen kändes det inte som en lockande idé. Ett tag tänkte jag strunta i allt samman och åka till Skatås för IK jogg träning. Det skulle bjudas på tusingar, efter önskemål från mig och det lockade . Samtidigt hade jag ju faktiskt betalt anmälningsavgift. Dessutom finns det inget bättre sätt att springa ett riktigt tempopass på än på tävling. Så igår kväll bestämde jag mig för att trots allt åka dit och riva av banan så snabbt jag kunde. H släppte av mig vid slottskogsvallen 18.30 och skulle hämta upp mig 19.45 så det handlade verkligen om en "hit and run." Vis av tidigare vårrus banade jag mig fram till de främre startleden efter att ha joggat i drygt 10 minuter. Folk har inte riktigt vett att ställa sig i rätt startgrupp så om man hamnar för långt bak riskerar man att få parera gående tanter och stavgångare den första kilometern. I startfållan strulade Garmin. "Är du inomhus?" frågade han gång på gång. Nej det är jag inte svarade jag, men han envisades. Sateliterna lyste med sin frånvaro och jag började misstänka att jag skulle få springa utan övervakning. När väl starten gick verkade dock allt vara i sin ordning igen. Planen var att ta det lugnt första 3 kilometerna och sedan trycka på lite mer för att verkligen spurta från och med 4 kilometers markeringen. Även om vårruset sägs vara ett 5 kilometerslopp stod det i inbjudan att banan var ungefär 4,6 km lång och 1,6 kilometer kändes alldeles lagom som fartökning. Tidsmässigt hade jag bestämt mig för att vara nöjd med 23 minuter, lite mer nöjd med 22 och supernöjd med 21. Jag försökte att inte kolla för mycket på klockan utan köra på känsla. Det kändes grymt lätt hela vägen och när 3 kilometer markeringen kom ökade jag farten en aning. När jag sedan passerade 4 kilometers märket tryckte jag på ytterligare och tittade på klockan 18 minuter, 600 meter på 3 minuter kändes ju inte som någon omöjlighet. En blick till avslöjade dock att jag inte sprungit 4 kilometer utan snarare 3,7. När min klocka visade 4 kilometer såg jag mållinjen. Det kändes lite snopet. Det var ju nu jag skulle spurta. Jag la i en extra växel, särskilt när jag såg de lysande siffrorna visa under 20 minuter.

Väl i mål var jag trött men på inget sätt slutkörd. Jag hade lätt kunnat springa ett par kilometer till i samma tempo. Eller kanske hållit ett högre tempo. Men jag får ändå säga att jag är nöjd. Kanske hade jag varit ännu nöjdare om Garmin aldrig hittat de där satelliterna och jag fått tro att jag sprungit 4,6 kilometer. Sanningen stannade dock på 4,2 och en kilometertid på 4,46. För att vara 5 månader efter förlossningen och mitt 22:a riktiga löppass sen september tycker jag ändå att det är rätt bra. Jag får nog förklara mig officiellt tillbaka på banan och i samma form som innan graviditeten. Nu gäller det bara att vässa formen och bli ännu bättre. En dag ska jag spränga 20 minutersgränsen på riktigt.

söndag 8 maj 2011

Långpass i solskenet
























































Som tur var visade sig Inez dåliga nattsömn vara en engångsgrej. Två nätter i rad har hon sovit riktigt bra och jag också. God nattsömn gör en som bekant piggare och helgens solsken bidrar ockå till en känsla av oövervinnerlighet.

Gårdagen bjöd på namngivningskalas för lilla Inez. Klockan 6 klev jag upp och skurade toaletten, Inez hade nämligen chockat mig genom att sova hela natten och med 6 timmars sömn i bagaget var jag så pigg att det var omöjligt att somna om. Vad passar då bättre att liva upp en lördagsmorgon med än lite skurmedel? Resten av dagen gick som på räls och även om jag som vanligt var lite nervös för att ha en massa folk hemma blev det väldigt lyckat. Jag får alltid lite småångest när vi har fest, det känns liksom som att det är mitt ansvar att alla har roligt och då blir jag nervös för att maten inte ska räcka och för att nån ska ha tråkigt. Maten räckte och blev över, ceremonin var lyckad och Inez var på sitt allra gladaste humör. Intrycken tog dock hårt på henne och hon hade en riktigt ångestfylld kväll full av skrik och mardrömmar.

När Inez väl somnade för natten sov gott med bara ett par amningsuppvak så även i morse var jag pigg och utvilad. Vid halv nio hämtade jag Camilla och vi begav oss till Skatås. I långsamt prattempo sprang vi 18 kilometersspåret. Även om det gick väldigt långsamt kändes det skönt att känna att 18 kilometer inte är några problem. Det blev aldrig jobbigt och när vi kom i mål hade vi avhandlat allt mellan himml och jord. Dessutom kände vi båda att vi lätt hade orkat några kilometer till och så kände jag definitivt inte senast jag sprang rundan. För mig är dessutom 18 kilometer det längsta jag sprungit förutom halvmaradistansen. Innan graviditeten hade jag bara sprungit så långt en gång förutom på tävling och nu har jag redan gjort det två gånger sen förlossningen. Efter varvet ska jag försöka få in långpass minst varannan vecka på minst den här distansen. Gärna längre och längre och med aningens mer fart än idag.

fredag 6 maj 2011

Istället för backe blev det tårta

Natten till igår sov Inez riktigt bra, med bara två korta amningspauser. Det bidrog till en fantastisk födelsedag. Jag var pigg hela dagen. Dagen började med några kilometer vagnlöpning i slottsskogen. Kroppen kändes ganska tung som alltid vid morgonträning utan ordentlig frukost innan. Jag är ingen morgonlöpare, min kropp behöver frukost för att kunna prestera. Men när målet, som idag, bara är lugn löpning fungerar det ganska att springa på morgonen. Det är ju skönt att ha det avklarat. 5 kilometer fick vi ihop jag och Inez, med en liten amningspaus mitt i. När vi sprungit klart var det dags för dagens andra träningspass Mamma Bootcamp. Det blir lite jobbigare för varje gång och denna gång fick jag inga pauser eftersom Eva tog hand om Inez när hon kinkade. Inez älskar nästan alla människor, särkilt om de pratar med henne och Eva gick hem direkt. På tisdag kommer visst GP på besök så kanske blir vi lokalkändisar. Resten av dagen bjöd på bebisfika, thaimat och vin samt lyxtårta från Steinbrenner och Nyberg.

Natten till idag bjöd på allt annat än god nattsömn. Inez skrek en gång i halvtimmen hela natten utan överdrift. Hon var vaken långt ifrån alla gångerna, men det skär i mitt hjärta när hon låter så ledsen. Som ett resultat av natten orkade jag inte ur sängen förrän framåt halv nio, då Inez var sprudlande glad och tyckte det var dags att gå upp. Efter en lång frukost och en handlingsrunda inför morgondagen insåg jag att jag varken skulle orka eller hinna springa några backintervaller idag. De får helt enkel vänta till nästa vecka. Istället åt jag resterna av gårdagens tårta till lunch. Så kan det också bli ibland


onsdag 4 maj 2011

Träningsabstinens


Nu har jag varit hemma tre dagar med sjukt barn (det stora barnet inte Inez, även om hon också är hemma så klart). Även om jag ändå inte planerat att träna förutom i måndags så gör innesittandet att det kryper i benen på mig. Jag vill ut. Springa. Snabbt eller långsamt. Långt eller kort, det spelar ingen roll bara jag får springa. Så känner jag alltid när jag tvingas till vila exempelvis vid sjukdom. Benkrypet botas bäst genom planering, så jag har knåpat lite på planering av såväl, sommarsemester som träning. Ett program inför Lidingö växer sig fram, sakta men säkert.

Mest av allt har jag dock planerat kring Inez namngivningsfest som vi ska ha på lördag. Det ska bli mys. Det blir bara den närmaste familjen och några få vänner, men det blir ändå full hus här hemma. Vi har skaffat likadana klänningar till Inez och Julia och en fin bok där alla kan skriva hälsningar som minne till lillan. H har skrivit en låt och Julia en dikt. Allt är så vackert att jag kommer att gråta floder.
I morgon ska J gå till skolan och jag ska på mamma bootcamp och dessutom klämma in lite vagnjogg. Efter det ska jag fika med några andra mammor och handla inför festen innan det är dags att hämta J i skolan. Fullt upp med andra ord. Precis som jag vill ha det.

Inez är förretsen 5 månader nu och väger nästan 8 kilo. Stora damen! Vi övar för fullt på det här med smakportioner och hon gillar konceptet även om hon fortfarande inte riktigt greppar vad hon ska göra med den där konstiga geggan vi stoppar in i hennes mun.

måndag 2 maj 2011

Träning fram till varvet och Lidingöloppet

Göteborgsvarvet närmar sig med stormsteg och är nu bara 3 veckor bort. Med tanke på graviditet och brist på träning har jag inte någon egentlig målsättning inför loppet annat än att ta mig runt och ha roligt. Precis som förra året, när jag var i vecka 15, så kommer jag att starta med Camilla i hennes startgrupp. Målet är att vi ska ha sällskap till Götaälvsbron och att jag sen ska öka lite. Om jag nu orkar det. Något tidsmål tänker jag inte sätta upp. Då riskerar jag att stirra mig sblind på det och strunta i att lyssna på kroppen och det vill jag inte. Fokus kommer att bli på att ha roligt, att inte låta de negativa tankarna, som så ofta hoppar in i mitt huvud på tävling, ta över.

Fram till varvet tänker jag träna efter denna plan:

V.18:
Måndag: 4x 8 minuter intervall (tempo 4.50/km)
Tisdag: Vila (Inez vaccineras)
Onsdag: Vila
Torsdag: Mamma Bootcamp och vagnjogg c:a 5 km
Fredag: vagnjogg med backintervall 15 minuter
Lördag: Vila (Inez namngivningsfest)
Söndag: 18 km Skatås med Camilla

V. 19:

Måndag: Intervall med IK Jogg (tusingar)
Tisdag: Mamma Bootcamp+ vagnjogg
Onsdag: Vila
Torsdag: Mamma Bootcamp + vagnjogg
Fredag: Vila
Lördag: Stegringslopp 4+3+2+1
Söndag: Vila

V. 20:

Måndag: Formtoppningsintervaller
Tisdag: Mamma Bootcamp (ev vagnjogg)
Onsdag: Vila
Torsdag: Mamma Bootcamp (+ lugn jogg med C)
Fredag: Vila
Lördag: Varvet
Söndag: VILA!

Efter varvet är det dags att börja satsa lite mer på allvar och strukturera upp löpningen lite (även om det ju numera alltid kommer att vara på Inez villkor). Från och med veckan efter varvet är det 18 veckor kvar till Lidingöloppet som ju är årets stora mål. För att klara det krävs nog en riktad träning med en hel del långpass och träning i terräng. Jag har kikat runt lite efter träningsprogram men ännu inte hittat något som känns riktigt bra. Nån som har några tips? Jag har i alla fall planerat in några tävlingar på vägen. Först ut är Skatås X-trail 12:e juni, sen följer Salomon trail tour 27:e augusti och Risveden terräng 10:e september. Det blir en tuff men rolig sommar.

Vad är då målsättningen på Lidingö? Ja, det är ju den stora frågan. Jag har ingen aning faktiskt. Att ta mig runt kanske. Eller att inte gråta, som Oscar föreslog. Under tre timmar skulle vara kul, men jag vet inte om det är realistiskt. Medaljtid vore så klart ännu roligare, men det får nog vänta ett år eller så.