trailrunning

trailrunning

söndag 8 maj 2011

Långpass i solskenet
























































Som tur var visade sig Inez dåliga nattsömn vara en engångsgrej. Två nätter i rad har hon sovit riktigt bra och jag också. God nattsömn gör en som bekant piggare och helgens solsken bidrar ockå till en känsla av oövervinnerlighet.

Gårdagen bjöd på namngivningskalas för lilla Inez. Klockan 6 klev jag upp och skurade toaletten, Inez hade nämligen chockat mig genom att sova hela natten och med 6 timmars sömn i bagaget var jag så pigg att det var omöjligt att somna om. Vad passar då bättre att liva upp en lördagsmorgon med än lite skurmedel? Resten av dagen gick som på räls och även om jag som vanligt var lite nervös för att ha en massa folk hemma blev det väldigt lyckat. Jag får alltid lite småångest när vi har fest, det känns liksom som att det är mitt ansvar att alla har roligt och då blir jag nervös för att maten inte ska räcka och för att nån ska ha tråkigt. Maten räckte och blev över, ceremonin var lyckad och Inez var på sitt allra gladaste humör. Intrycken tog dock hårt på henne och hon hade en riktigt ångestfylld kväll full av skrik och mardrömmar.

När Inez väl somnade för natten sov gott med bara ett par amningsuppvak så även i morse var jag pigg och utvilad. Vid halv nio hämtade jag Camilla och vi begav oss till Skatås. I långsamt prattempo sprang vi 18 kilometersspåret. Även om det gick väldigt långsamt kändes det skönt att känna att 18 kilometer inte är några problem. Det blev aldrig jobbigt och när vi kom i mål hade vi avhandlat allt mellan himml och jord. Dessutom kände vi båda att vi lätt hade orkat några kilometer till och så kände jag definitivt inte senast jag sprang rundan. För mig är dessutom 18 kilometer det längsta jag sprungit förutom halvmaradistansen. Innan graviditeten hade jag bara sprungit så långt en gång förutom på tävling och nu har jag redan gjort det två gånger sen förlossningen. Efter varvet ska jag försöka få in långpass minst varannan vecka på minst den här distansen. Gärna längre och längre och med aningens mer fart än idag.

2 kommentarer:

Karin sa...

Det är härligt när man får den känslan i kroppen! Roligt också att namngivningskalaset gick bra, ni kunde ju inte fått bättre väder :)

Andréa sa...

Så fin hon är! Sixten tycker också det hälsar han :)

Grymt pass du fick till också!