trailrunning

trailrunning

fredag 29 februari 2008

fredag, trött och slutkörd

Fredag igen och denna gång en jobbig sådan... Ibland känns det bara så tröstlöst, varför vill de inte lära sig? Varför kan de inte visa, om inte mig, så åtminstone varandra, lite hänsyn och respekt? Men kanske är fredagseftermiddagar dömda på förhand? Kanske kan man inte samla tillräckligt med energi för att orka då? Kanske är Svenska för tungt och kanske är jag inte tillräckligt sträng? Vad vet jag. Idag kändes det varje fall hopplöst.

Får trösta mig med att jag hade en underbar lektion i morse med mina nior, de gör mig så stolt och glad.

Nu är det i helg och jag ska njuta av ledighet och av att jaga kontroller i skogen, ikväll med panlampan på.

tisdag 26 februari 2008

"Klass 9A" om frustration och underbara ungar

Ikväll sänder SVT 3:e avsnittet av dokumentärserien "Klass 9A" och det är med kluvenhet jag ser fram emot detta. I dag på konferensen diskuterades denna serie och det är uppenbart att serien är provocerande. Självklart är den det. Det är väl någonstans hela poängen. Jag ÄR lärare. Jag väljer att säga så istället för att säga att jag arbetar som lärare eftersom jag verkligen ser läraryrket som ett kall. Att vara lärare skänker mig glädje varje dag, men det är också ständigt en orsak till frustration stress och dåligt samvete. Som lärare kämpar jag dagligen med känslan att inte räcka till, att ha ansvar för mina elevers prestationer, för deras självförtroende och för deras välmående i största allmänhet. När man själv känner sig otillräcklig är det såklart lätt att provoceras av SVT:s program som låter påskina att ett gäng "elitlärare" gör hela skillnaden för elevernas betyg. Så är knappast fallet, det finns, vilket Patrik Svensson, Sydsvenskan påpekar, mycket annat som spelar roll för elevernas resultat och som knappast kan bortses ifrån. Dessutom får vi komma ihåg att "Klass 9A" visade sig vara en halvbra snarare än urdålig klass, 85% med godkänt i kärnämnena redan i åttan är en ganka hög siffra!! Dessutom hade hälften av eleverna mer än G i Engelska. Så det där med makalösa resultat ska vi nog ta med en nypa salt oavsett hur det går för 9A. SVT:s marknadsföring av programmet kan man ju då snarare provoceras av än programmet i sig.

Men jag låter mig inte provoceras, istället hämtar jag inspiration från programmets engagerade lärare, så vill jag ju också vara och jag hoppas att jag lyckas oftare än inte. Det positiva med elitlärarna är ju den typ av pedagogik de förespråkar, en pedagogik som har eleven i centrum. En pedagogik som inte bygger främst på ordning och diciplin utan på en stark och brinnande tro på elevernas potential. Relationspedagogik kallas det. Man skapar en relation till eleverna som gör att de vill göra mig som lärare stolt och glad, man skapar en morot istället för en piska. Dessutom får man den mest effektiva "piskan" på köpet, ingen vill göra någon man bryr sig om besviken. Vi måste tro på våra elevers inneboende potential, om de inte tror att de ska lyckas kommer de ju heller inte att vilja kämpa. Många elever i dagens samhälle har inte det stöd de skulle önska hemifrån, vi lärare är kanske de enda vuxna de kan lita på. Om jag då inte tror på mina elever vem gör det då?

Kontentan är alltså att alla elever ska bli sedda och speglade av mig som lärare. Att deras resurser och potential ska få utrymme i klassrummet och att jag ska inspirera dem att nå höjder de inte trott de kunde nå. Jag är inspirerad och glad, men blir också frustrerad och ledsen. Frustrerad när tiden inte räcker till, ledsen när eleverna följs av problem så stora att det är ett under att de orkar komma till skolan. Frustrerad och ledsen när resurserna dras in för dem som behöver det mest för att det inte finns pengar, ledsen när eleverna gråter, skär sig och svälter sig själva. Frustrerad och ledsen när jag inser att jag inte alltid räcker till!! Men som ett ljus i mörkret har jag min alldeles egna 9A, världens underbaraste ungar. De gör mig glad varje dag, tillsammans med dem är ingenting omöjligt vare sig för dem eller mig.

Tack för ikväll...

måndag 25 februari 2008

Fidel

När jag var liten var jag kommunist. Stolt spatserade jag kring med Lenin på jackslaget och marcherade med röda fanor varje första maj. Jag demonstrerade mot Shell, kärnkraft, bilism, rasism och moderaternas politik. Om nån då frågat mig om Kuba hade jag nog tyckt att det var ett förlovat land. Nu är jag vuxen och inte längre kommunist. Jag protesterar inte längre lika mycket och övertygelsen brinner inte lika starkt i mitt hjärta. Misstolka mig inte nu, detta är ingen avbön, jag ångrar inte min ungdoms politiska övertygelse och mitt hjärta är fortfarande blodrött och sitter långt till vänster. Däremot är jag inte längre den naiva idealist jag en gång var. Jag tror fortfarande på solidaritet, alla människors lika värde och att det är vackrare att ge än att få, men jag har insett att ordet kommunism kopplas till diktatur och förtryck likt det på Kuba och självklart vill jag inte leva i en diktatur.

Hur ställer jag mig då till Castros avgång? Egentligen är det väl inte så mycket att ställa sig till, han efterträds ju av sin nästan lika lastgamla bror som ju knappast står för en ny revolutionerande politik. Det Kuba behöver är såklart fria val, men det Kuba behöver ännu mer är ett slut på alla embargon. Jag försvarar inte Castros diktatur, men landets fattigdom beror till stor del på den kapitalistiska världens fördömanden. Även om diktatur alltid är fel var grunden för revolutionen på Kuba att störta en annan diktator Batista, en diktator som hade ekonomsikt stöd från USA, som så många andra diktaturer i syd och latinamerika har haft. Det är på något sätt lättare att fördöma en diktatur om det finns politiska intressen i fördömandet, eller? Revolutionen på Kuba var en revolution mot imperialismen som styr stora delar av vårt samhälle, en revolution mot kapitalismens förtryck av den lilla människan, i grunden en revolution som jag helhjärtat ställer mig bakom. Jag kan också ställa mig bakom en rad av de sociala reformerna som Castro trots allt genomfört på Kuba. Det jag inte ställer mig bakom är det likriktade tänkandet och fängslandet av oliktänkande, men det motsätter jag mig ju även när det sker i USA eller av USA på Kuba (kanske kan Bush beskylla Castro även för det).

Slutligen vill jag instämma i Lars Ohlys analys, det var på tiden att Fidel avgick, men hellre Castro än Bush om jag måste välja.

onsdag 20 februari 2008

nyheter och inspiration

För ganska länge sedan nu,  tog jag ett aktivt beslut att sluta se på nyheterna. Jag tror att det var ungefär samtidigt som jag slutade med politiken, (eller tog en paus, är inte helt säker på vilket) alltså drygt ett år sedan. Beslutet beror knappast på att jag inte bryr mig om vad som händer i världen, snarare tvärtom. Jag slutade helt enkelt för att det gjorde mig för upprörd och känslosam. Jag orkade helt enkelt inte känna frustration och smärta varje kväll sådär lagom innan läggdags. Människor i nöd får mig att gråta och själviska politiska beslut får mig att vilja slåss, bildligt talat. Just nu orkar jag inte slåss, jag har tagit en paus som sagt.

På sätt och vis kan denna blogg ses som en sorts substitut, som min nya boxningsring. Här i skymundan utan så värst många som läser och ännu färre som säger emot kan jag skrika ut min vånda över världens orättvisor. Över sänkt A-kassa och hårdare regler kring sjukskrivningar, kring Irakkrig och flyktingpolitik, kort sagt kring allt det som upprör och skär i hjärtat. Kanske, men bara kanske, kan jag så sakteliga börja se på nyheterna igen. Vem vet, kanske står jag åter på barrikaderna inom kort... men som sagt, just nu har jag en paus.

Har under ett par kvällar sett nyheterna eftersom jag befinner mig hos min far. Tänkte jag skulle bli inspirerad. Men det finns ju så mycket! Ni får ha tålamod mina vänner (eller robert som väl är den enda som läser min blogg) måste fundera om Fidel eller Kosovo ska få min nästa fundering. Helt klart är att några tankar kring betyg och kunskapssyn kommer inom kort.

fredag 15 februari 2008

Facebook och presidentvalet







Nästan varje dag får man en massa skräp på facebook, mest kvinnoförnedrande skämtvideor alternativt lyteskomik som man förväntas skratta åt. Kanske är det nåt fel på mig men jag känner mig bara förolämpad, illa till mods och inte det minsta sugen på att skratta av dessa små filmer och bilder. Men ibland dimper det ner ett och annat guldkorn, igår fick jag videon i länken ovan. Det är ett liveframträdande av Pink, med en låt som heter Dear Mr President. Jag gillar inte Pink sådär värst, men den här låten var riktigt bra. Framförallt för att den har ett budskap och på ett tydligt, men ändå lättillgängligt sätt visar baksidan av USA och deras politik.




Jag minns tydligt när Bush vann sin andra seger. Jag satt som förbluffad framför TV:n och kunde knappt tänka. Det hade jag aldrig trott! Att rösta fram honom en gång, visst, men att inte lära av sina misstag, skrämmande. Nu är det Primärval i USA och vi står inför ett historiskt val. Demokraternas kandidat blir en kandidat ingen någonsin skådat tidigare. Antingen svart eller kvinna. Jag minns hur jag som liten hejade på Jesse Jackson, men innerst inne visste att han inte hade nån chans. Ingen vit amerikan skulle nånsin rösta på en svart presidentkandidat. Nu är läget annorlunda. Obama är en stark kandidat med vinnarkänning. Han är en karismatisk man som tagit USA med storm även om Republikanerna, framförallt den kristna högern, gör allt för att smutskasta honom. Kanske är han muslim "ve och fasa" han heter ju trots allt nästan Osama...




Den andra historiska kandidaten är Hillary. Hon är kvinna och aldrig har en kvinna ens varit i närheten av presidentposten i USA. Kvinnorna står bakom männen, tar hand om markservicen och uppfostrar goda kristna medborgare. Det har ju också Hillary gjort en gång. Varit kvinnan bakom makten. Hon som stödde sin man oavsett vad. Jag har lite svårt att acceptera det. Kanske är det därför jag, trots att jag är femin9ist och drömmer om jämställdhet och makt som är lika naturlig för kvinnor som för män, ändå ger mitt helhjärtade stöd till Obama. Eller kanske är det för att Hillary stödde Irakkriget och i mångt och mycket är alltför konservativ för min smak.




Oavsett vem av dem som blir demokraternas kandidat hoppas jag av hela mitt hjärta att USA denna gång röstar annorlunda. Att man lär av sina misstag och inte än en gång röstar in en gammal man från den kristna högern. Då vet jag inte hur det kommer att sluta.




Slutligen ser jag fram emot den dag då vi i Sverige får en invandrarkvinna som statsminister...

sol ute sol inne sol i hjärta sol i sinne

Det blev varken presidentvalet eller smink denna gång... ledsen att göra alla mina hundratals läsare besvikna.

Istället en stilla hyllning till solen. Kan inte hjälpa det, men mitt humör är otroligt väderstyrt. Denna vinter har varit väldigt deprimerande med tunga moln och nästan inget ljus. Är det konstigt om vi svenskar är ett inbundet och deprimerat folk? Under den mörka tiden orkar man ju knappt gå utanför dörren .

Men nu! Nu skiner solen! Nu sjunger mitt hjärta vårsånger och jag vill bara skutta runt och pussa alla jag ser på kinden. Säga "Hej låt oss ta en svängom!", men det kan man ju inte, så skulle jag väl arresteras för förargelseväckande beteende. Jag får nöja mig mig med att ta några hoppsasteg så där i skymundan och hoppas att ingen ser...

torsdag 14 februari 2008

jaha då har jag en blogg...

Hmm... jag har alltså en blogg... det var kanske på tiden eftersom tidens anda verkar vara sån. "jag bloggar alltså är jag". Läste i Metro att de mest lästa bloggarna är skrivna av tjejer (något som ju stämmer på mig) som skriver om utseende smink och kläder (hmm... inte precis vad jag tänkt skriva om, men kanske)

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om här, men det blir nog en del tankar om världen antar jag. Min söta fina Robert tycker att jag har intressanta tankar så därför har jag nu en blogg, kanske är han bara trött på att höra tankarna och vill att jag ska skriva dem här istället (PUSS PUSS).

Ni får vänta med spänning... blir nästa blogg om kläder och mode... eller om presidentvalet i USA...?