"Klass 9A" om frustration och underbara ungar

Ikväll sänder SVT 3:e avsnittet av dokumentärserien "Klass 9A" och det är med kluvenhet jag ser fram emot detta. I dag på konferensen diskuterades denna serie och det är uppenbart att serien är provocerande. Självklart är den det. Det är väl någonstans hela poängen. Jag ÄR lärare. Jag väljer att säga så istället för att säga att jag arbetar som lärare eftersom jag verkligen ser läraryrket som ett kall. Att vara lärare skänker mig glädje varje dag, men det är också ständigt en orsak till frustration stress och dåligt samvete. Som lärare kämpar jag dagligen med känslan att inte räcka till, att ha ansvar för mina elevers prestationer, för deras självförtroende och för deras välmående i största allmänhet. När man själv känner sig otillräcklig är det såklart lätt att provoceras av SVT:s program som låter påskina att ett gäng "elitlärare" gör hela skillnaden för elevernas betyg. Så är knappast fallet, det finns, vilket Patrik Svensson, Sydsvenskan påpekar, mycket annat som spelar roll för elevernas resultat och som knappast kan bortses ifrån. Dessutom får vi komma ihåg att "Klass 9A" visade sig vara en halvbra snarare än urdålig klass, 85% med godkänt i kärnämnena redan i åttan är en ganka hög siffra!! Dessutom hade hälften av eleverna mer än G i Engelska. Så det där med makalösa resultat ska vi nog ta med en nypa salt oavsett hur det går för 9A. SVT:s marknadsföring av programmet kan man ju då snarare provoceras av än programmet i sig.

Men jag låter mig inte provoceras, istället hämtar jag inspiration från programmets engagerade lärare, så vill jag ju också vara och jag hoppas att jag lyckas oftare än inte. Det positiva med elitlärarna är ju den typ av pedagogik de förespråkar, en pedagogik som har eleven i centrum. En pedagogik som inte bygger främst på ordning och diciplin utan på en stark och brinnande tro på elevernas potential. Relationspedagogik kallas det. Man skapar en relation till eleverna som gör att de vill göra mig som lärare stolt och glad, man skapar en morot istället för en piska. Dessutom får man den mest effektiva "piskan" på köpet, ingen vill göra någon man bryr sig om besviken. Vi måste tro på våra elevers inneboende potential, om de inte tror att de ska lyckas kommer de ju heller inte att vilja kämpa. Många elever i dagens samhälle har inte det stöd de skulle önska hemifrån, vi lärare är kanske de enda vuxna de kan lita på. Om jag då inte tror på mina elever vem gör det då?

Kontentan är alltså att alla elever ska bli sedda och speglade av mig som lärare. Att deras resurser och potential ska få utrymme i klassrummet och att jag ska inspirera dem att nå höjder de inte trott de kunde nå. Jag är inspirerad och glad, men blir också frustrerad och ledsen. Frustrerad när tiden inte räcker till, ledsen när eleverna följs av problem så stora att det är ett under att de orkar komma till skolan. Frustrerad och ledsen när resurserna dras in för dem som behöver det mest för att det inte finns pengar, ledsen när eleverna gråter, skär sig och svälter sig själva. Frustrerad och ledsen när jag inser att jag inte alltid räcker till!! Men som ett ljus i mörkret har jag min alldeles egna 9A, världens underbaraste ungar. De gör mig glad varje dag, tillsammans med dem är ingenting omöjligt vare sig för dem eller mig.

Tack för ikväll...