trailrunning

trailrunning

måndag 26 september 2011

Nya mål

Nu är alltså Lidingöloppet avklarat och endast ett av årets mål återstår. Två har jag klarat av, Milen under 50 minuter gick ju galant medan resultatet på Lidingöloppet kanske inte direkt imponerar, målet var dock att ta mig runt och det gick ju faktiskt utan problem. Årets sista mål är 5 km på bana. Målet är 22.30 eller bättre vilket inte alls känns som en omöjlighet. Får jag bara vara frisk ska det nog gå bra. Kort och snabbt är min melodi. Gärna med blodsmak i munnen och hjärtat i halsgropen.

Nu gäller det bara att ställa om från träning för 30 km terräng till 5 km bana. Hyfsat olika distanser och underlag. Tre veckor kvar. Är inte riktigt klar med planen än, men kan avslöja att den innehåller en hel del av det jag älskar mest nämligen intervaller. Korta och stenhårda och kanske en och annan längre. Dock inte en endaste i backe. Backarna får vila ett tag till förmån för tartan.

söndag 25 september 2011

3 timmar och 16 minuter...

...tog det att komma runt Lidingöbanan.

Kanske hade det gått fortare om:

1) Jag inte hade fått håll efter 3 km, (vilket gjorde första milen till den mest plågsamma)

2) Jag hade vågat springa i lite fler uppförsbackar (jag gick i de flesta för att spara benen inför den sista milen)

3) jag hade tagit det lite mer som en tävling (det kändes mest som ett riktigt långt och ganska trångt långpass)

4) Jag inte stannat en lång stund vid varje vätskestation

5) Det inte varit så sjukt trångt i utförslöporna

Kanske hade ovanstående saker gjort att det gått ännu långsammare, om jag tagit ut mig för mycket och gått in i väggen eller fått kramp. Jag sprang om mängder av löpare som stod och stretchade den sista milen.

Det jag helt klart kan konstatera är att jag behöver fler långpass i benen och kanske framförallt i huvudet för att klara ett sånt här lopp på annat sätt än som jag nu gjorde. Jag är ingen långdistanslöpare. Kanske kan jag bli det med fler mil i kroppen, kanske kommer jag aldrig att bli det. Som jag nu la upp loppet, blev det egentligen aldrig jobbigt. Inte lätt, men aldrig så jobbigt som jag trott. Jag tänkte på det som ett långpass. Höll relativt lågt tempo och gick i de flesta längre uppförsbackarna redan tidigt i loppet. Eftersom jag aldrig sprungit så långt innan hade jag stor respekt för distansen. Visste ju inte säkert om jag skulle orka. Egentligen vet jag inte om det kan kallas terränglopp. Snarare lämmeltåg. Tyckte synd om de snabbare löpare som förgäves försökte springa om under de trängre partierna av banan. Även för mig var det trängseln påtaglig, särskilt nerför där jag är ganska snabb och ogärna vill bromsa. Första milen var lättlöpt men trång och förstördes av att jag fick håll redan efter 3 kilometer. Som tur var släppte det någonstans mellan första och andra vätskestationen, men det gjorde definitivt de lättlöpta kilometrarna längs vattnet mer svårbemästrade än nödvändigt och gjorde även att jag släppte de sista tankarna på att komma under 3 timmar och istället satte 3.15 som rimlig målsättning. Andra milen var ganska rolig med mycket backar, men så här i efterhand var det onödigt att gå i så många av dem. Sista milen var helt klart roligast och gjorde mest skäl för namnet terränglopp. Här gick jag i de längsta backarna, men försökte springa på däremellan. På slutet var jag ordentligt trött i benen, men glad och inte utpumpad.

Mina samlade slutsatser är att jag gillar terräng, men ogillar att springa långt. Jag har svårt för att disponera ett långt lopp och gillar inte att kroppen tar slut utan att flåset känns det minsta ansträngt. Flåsmässigt kändes det mer som en långpromenad, men benen hade nog inte orkar särskilt många kilometer till. I går kändes det som att jag aldrig skulle göra detta igen. Idag är jag lite mindre säker. Kanske. Med en annan uppladdning och lite mindre respekt för sträckan.

Tyvärr färgades upplevelsen en del av att Inez var en mycket ledsen bebis såväl innan som efter loppet. Hon är inne i en väldigt mammig fas och vill helst inte att jag ska röra mig mer än en meter ifrån henne. Jag kunde inte riktigt släppa det när jag sprang vilket påverkade upplevelsen av loppet. Sen får jag nog konstatera att Lidingöloppet är lite för lite terräng och alldeles för mycket lämmeltåg för min smak. Tacka vet jag Risveden :) Det kommer jag definitivt att springa även nästa år.

onsdag 21 september 2011

Lidingö och bloggtorka


Det skrivs inte så mycket här för tillfället. För några dagar sedaan gjorde jag ett tappert försök att skriva ett inlägg medan Inez sov på dagen, men hon vaknade innan jag blev klar. Inlägget handlade om brist på sömn, motivation och tid för att blogga. Kanske kommer motivationen åter snart. Kanske inte.

Just nu tar Lidingö upp en ganska stor del av mitt fokus och därför skriver jag några rader. Sömnbristen gör sig påmind även här. Att aldrig få sova en hel natt, eller ens en halv gör att orken inte riktigt finns att träna så mycket som jag borde. Vissa dagar gör träningen susen och att jag piggnar till, men andra dagar känner jag att det enda som fungerar är att försöka vila. Promenera, eller kanske ta en kort joggingrunda med vagnen, men inte träna på riktigt. Långpassen har varit otroligt svåra att få in i vardagen. På helgerna vill jag umgås med familjen och känner inte att jag riktigt har tid att sticka ut i tre timmar. På vardagskvällarna är jag alldeles för trött för att orka. Det har alltså inte alls blivit så många långpass som jag hade tänkt. Snabbheten finns där, det visade inte minst resultatet på Midnattsloppet, backar har jag också kört en hel del, liksom terräng, frågetecknat är alltså uthålligheten. Med tanke på detta har jag reviderat målsättningen och kommer nu att känna mig helt nöjd med att bara ta mig runt. Når jag tre timmar är det fantastiskt, men det är inte nödvändigt. Jag tänker försöka springa på känsla och glädje. Hålla igen lite första biten och gå i så många backar jag behöver. Trots oron för attinte riktigt orka hela vägen känner jag mig mest förväntansfull inför lördagen. Det ska bli riktigt roligt.

Planerna på ett eventuellt maratonlopp nästa år har jag dock helt lagt på hyllan. Inser att livet med småbarn gör långpassandet nedprioriterat för mig. Dessutom gillar jag ju kort och snabbt betydligt bättre. Mina nya mål kommer därför vara att pressa ner tiden på milen och 5 km. Exakta tidsmål ska jag klura lite på.