trailrunning

trailrunning

torsdag 28 maj 2009

Självplågare

Igår sprang jag Martin och Camilla blodomloppet. Hela jobbet skulle vara med och promenera, men typ hälften hoppade av. Slöseri med pengar, men mer picknickmat till oss andra. Massor av picknickmat faktiskt. ICA är generösa i sina påsar. Till det hade vi införskaffat vin och det hela blev en mycket trevlig tillställning trots att himlen envisades med att släppa skurar på oss i tid och otid.

Detta trevliga var dock efter själva loppet. Under loppet var det mindre trevligt. Trångt och aningens oorganiseratmed framskjuten start och förkortad bana. Trängseln gjorde att jag fick kryssa mellan ungar och andra som gått ut för hårt. Plötsligt klev jag fel och fick foten under mig i ett konstigt läge. Knak. Med mina uttänjda ledband behövs det inte mycket för att foten ska stukas. Jag hade bara avverkat 500 meter och funderade en stund på om jag skulle kliva av, men så farligt kändes det inte riktigt. Efter ungefär en kilometer på den onda foten hade den stabiliserats ganska bra så jag valde att fortsätta. Lyckades hålla förvånansvärt hög fart med tanke på sagda incident. Klockade in på 21.55 med målsättning under 22. Tyvärr 4 sekunder efter min värste konkurrent Martin.

Duktigast av alla var Camilla som fick den hedervärda tiden 24.04. Med tanke på att hon ganska nyss började springa på allvar är det riktigt bra. Jag är så stolt över henne.

Hoppas nu bara att foten läker helt innan nästa helg då jag och pappa ska springa i Askersund

måndag 25 maj 2009

Länge sen...

Oj vad det var länge sen jag skrev här. Ibland är det som att tiden rusar iväg. Rinner mellan fingrarna som snaden i ett timglas. Jag mår väldigt bra just nu. Alla pusselbitar är liksom på plats. Enda problemet är att det inte finns tid och plats för allt jag vill göra. Hinner inte höra av mig som jag önskat. Eller hinner och hinner, men det blir liksom inte av. Vare sig till vännerna i Ö-bro eller H-holm. Saknar dem och tänker på dem. Följer bloggar och facebook-sidor. Men att höra av sig på riktigt. Att hälsa på. Det blir liksom inte av.

Den här helgen var vi i södra skärgården. Helt underbart. Grillade på en fantastisk altan med utsikt över havet. Det var precis som i en sån där pripps-blå-reklam. Så där som livet aldrig är på riktigt. Helt underbart. Lycklig.

Tre veckor kvar på jobbet nu. Största problemet att få tiden att gå och kännas meningsfull för alla de här sista veckorna. Sen blir det Malta. Sen sommarlov. Längtar.