trailrunning

trailrunning

lördag 17 december 2011

Ett underbart år och en epok till ända



Om en knapp månad börjar jag jobba. 9.e januari närmare bestämt. Nytt jobb har jag fått, som specialpedagog vilket ju är det jag utbildat mig till de senaste åren. Det känns riktigt roligt och jobbet verkar väldigt spännande. Jag gillar att jobba och ser verkligen fram emot att få vara vuxen och intelligent flera timmar varje dag. Samtidigt kommer det ju verkligen att bli en stor omställning. Jag har varit hemma varje dag hela dagarna i över ett år. Träffat Inez mer eller mindre dygnet runt. Nu ska jag plötsligt jobba heltid och dessutom skriva examensuppsats. Det känns konstigt och lite skrämmande. Inez kommer att klara sig galant med sin pappa, men hur kommer jag att klara det? Det återstår att se.

De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket i Inez liv. Hon har fyllt ett år och lärt sig att stå själv, ställa sig upp utan stöd och till och med gått sina allra första stapplande steg. Det är underbart att uppleva dessa utvecklingssteg tillsammans med henne och se hennes glada ansikte. När hon lyckas med något ler hon med hela ansiktet, tjuter lite klappar händerna och roper ibland till och med Hurra!. Hjärtat smälter en aning varje gång och det kniper lite i hjärttrakten när jag tänker på att jag inte längre kommer att kunna dela alla dessa stunder med henne. En annan sak som känns lite vemodig är alla de sociala aktiviteter som vi haft inplanerade och som nu tar slut. I torsdags var vi på julavslutning på öppna förskolan och det var med lite sorg i hjärtat som vi sa hej då till fröknarna och de andra mammorna, papporna och barnen. Vissa kommer vi kanske träffa igen, men de allra flesta kommer att ha varit parenteser i våra liv. Under detta år har jag, och Inez, lärt känna så otroligt många mammor och bebisar. Vissa väldigt ytligt, andra mer på djupet. De har verkligen berikat vårat liv och utan dem skulle jag inte alls ha njutit av föräldraledigheten på samma sätt. Nu återstår att se vilka vi kommer att hålla kontakten med. Några kanske kommer att gå på samma förskola så småningom, några kommer vi att träffa då och då i lekparken. Vissa kommer vi säkert att höra av ofta, men de allra flesta kommer vi nog aldrig att se igen. Det känns lite vemodigt och framförallt väldigt konstigt.Socialt har mitt liv förändrats en hel del också i och med att mitt gamla jobb försvann. En rad människor som jag brukade träffa varje dag har helt försvunnit ur mitt liv. Nu kommer det att komma in nya människor att träffa varje dag. Vissa av dem kommer att dstanna vid just det medan än och annan säkerligen kommer att leta sig in i mitt liv på ett annat sätt, som vänner. Det är verkligen en spännande brytningstid jag står inför.

En annan fundering är hur jag ska känna att jag har tid att träna. När så mycket av min tid går åt till att arbeta och skriva uppsats kommer det kanske att kännas svårt att ge sig av från Inez ytterligare timmar. Men det löser sig nog. Kanske börjar hon sova ordentligt så jag är lite piggare på kvällarna, eller rent av mornarna. Då kan jag ju träna när hon ändå sover. Hur gör ni andra småbarnsföräldrar? Vi får väl se. Just nu får jag ändå bara springa några få kilometer åt gången. Det tar max en halvtimme och den tiden hittar man ju alltid.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Hur långt har du till jobbet? Kan Transportlöpning hem från jobbet några dagar i veckan vara ett alternativ? Det funderar jag på att göra till våren när min fot är ok.
Annars har jag samma dilemma som du. Skrev ett inlägg i min blogg om det för några dagar sen. Men andra verkar ju få det till att funka så... ska bli intressant att se vad du får för svar här.

Låter annars som du har en spännande, utmanande och rolig tid framför dig.

Andréa sa...

Jag tror också mycket på transportlöpning om det funkar? Det ett par dagar i veckan, ett långpass på helgen och så något kvalitetspass någon kväll i veckan. Och hemmastyrka. Tidseffektivt och man behöver inte lämna barnet.

Grattis till Inez på 1 års dagen också!!

mina sa...

Tyvärr har jag över 2 mil till jobbet så transportlöpning är inte aktuellt, eller eventuellt att springa till/från busshållplatsen, jag håller på att kolla olika alternativ. Hoppas som sagt på lite bättre sömn snart, då kanske jag orkar lite morgonträning. Just nu är det tyvärr inte heller nåt alternativ. Hemmastyrka 'är inget problem, det lär det bli en hel del. Har dessutom önskat mig ett spel till Kinecten swom jag tror gör det ännu roligare. Egentligen är jag inte så bekymrad. Jag tror inte det blir några problem att få in 3 pass i veckan. Det gäller bara att se allt över det som bonus

Cathrin sa...

Grattis till jobbet och grattis till Inez!

mikael sa...

Nu är vi hemma från Colombia! Det har varit en fantastisk resa. Helt plötsligt är vi föräldrar efter 2½ års väntan i adoptionskö.

mikael sa...

Hoppas det har gått bra att börja jobba igen.
Själv tyckte jag det var hemskt de första dagarna.

Har startat upp med transportlöpning också :)
Försöker köra på Andréas tanke.

Inez sa...

å++'''''''''''''''ää''''

mikael sa...

Tack för ditt meddelande. Jag blev glad i själ och hjärta över vilka fantastiska människor som finns därute!