trailrunning

trailrunning

onsdag 26 maj 2010

Soligt soligt - roligt roligt

Visst var det varmt. Efter alla dessa månader med iskall vinter och smygande vår hade kroppen inte vant sig. Jag njöt av värmen innan. Låg i skuggan under ett träd och njöt av att det äntligen var sommar och av folkfesten runt mig. Pappa startade drygt en timme innan mig så jag hade tid för mig själv. Tid att slå ihjäl. En timme innan start kom C. Nervös men peppad. Vi gick igenom planen. Mellan 2.05-2.10 trodde jag var rimligt. Börja i 6 minuters tempo eller lite över och öka med några sekunder var 5:e kilometer. C ville gärna under 2 timmar, men då hon aldrig har spungit varvet innan och har lite för få långpass i benen kändes det mer som dröm än verklighet. Men visst, vi hade en plan för det med. Det skulle kräva lite större ökning bara. Första 5 gick utmärkt. Lugnt och försiktigt. Vårt eget tempo. Njöt av publiken och solgasset. Redan vid 7 började C bli rejält trött. Värmen tog hårt på henne. Så till att vi fick i oss lite vätska. ett glas över huvudet också. Efter milen som passerades på ungefär en timme, tog hon helt slut. Jag, som tänkt öka lite efter bron för att själv kunna komma in på en hygglig tid, gav upp de tankarna och ägnade mig 100 % åt mitt huvudmål, att få C att klara varvet och vara nöjd och glad. Jag peppade. Vi springer fram till bron, sen kan du få gå uppför. Sagt och gjort. Gående uppför bron. Springande nerför. Druvsockertablett och vätska. Ny energi. Avenyn gick okej, men väl inne på Vasagatan tog alla krafter slut. Nu handlade det om att peppa, peppa. Varje kilometer var en seger. Sista 500 meterna tog jag C i handen och så sprang vi tillsammans in i mål. Hon säger att jag släpade henne. jag vet inte. Kanske var det så. Det kändes i alla fall som min största löparseger nånsin. 21 km ren glädje. Hade all tid i världen att njuta av folkfesten och peppandet av C gjorde att jag aldrig tyckte att det var vare sig jobbigt eller tråkigt. Kilometrarna bara flög iväg.

Förresten undrar man ju en dag som denna om det någonsin var varmt? Nu är det ju Tolv grader och snålblåst igen.

1 kommentar:

Andréa sa...

Roligt! På ett sätt är det nästan roligare att få hjälpa någon anna att klara ett mål än att göra det själv :)

Och ja, var tog värmen vägen?