Jag vill inte gråta, men det kan inte hjälpas. Jag måste tillåta mig själv att vara ledsen, tror (hoppas) att det är en del av läkeprocessen. Känner mig ensam och övergiven, trots att jag spenderat hela dagen med mina underbara vänner. Jag vill ju bara vara älskad... ska det vara så himla svårt att älska mig? Det första steget är ju att älska sig själv sägs det. Jag tror jag gör det. Inte varje dag, men oftast. Jag har kommit fram till att jag är den perfekta flickvännen. Jag är stödjande, lyssnar, har överseende med det mesta och tonvis med förståelse för både det ena och det andra. Dessutom gillar jag att laga mat och städa. Jag lever mitt eget liv och är nöjd med mig själv, låter den jag älskar ha sitt eget liv också. Jag grälar inte om småsaker och är generös, givmild och kärleksfull. Älskar att ge presenter och skicka små meddelanden. Om jag tycker om nån ser jag till att de vet det. Varför kan inte jag hitta nån som kan ge mig det jag vill ha. Som kan uppskatta mig för den jag är och älska mig förbehållslöst? Varför ska det vara så svårt? Det är det jag inte förstår...
Känner att jag behöver skriva av mig massor, så det kommer att bli ganska personligt bloggande ett tag framöver...
Kram på er
2 kommentarer:
Men kära, fina du, så fort du känner dig ensam så ringer du så tar vi en kaffe, eller en tur i de blå =)
De där tror ja inte e perfekta flickvänig nen, man måste va lite bitch också. Inte helt tillags hela tiden, utan lite hard to get med, även i ett förhållande.
Skicka en kommentar