Att inte kunna sova...

Idag är jag inte direkt på topp... eller nu känns det bättre, men dagen började illa. Det började väl egentligen igår kväll. Kunde inte sova. När man inte kan sova är det lätt att tankarna vandrar vägar man inte riktigt vill att de ska gå. Att man börjar känna sig ensam och ifrågasätta sig själv. Återigen kommer frågan: Varför? Varför ville han inte vara med mig? Varför kunde han inte älska mig? Vad gjorde jag för fel? Jag vet att jag inte borde tänka så, men ibland styr inte förnuftet känslorna. Det är så lätt att fyllas av frågor. Fanns det aldrig några känslor? Inte ens förälskelse? Vad var det då för mening med alltsammans? När bestämde han sig för att det skulle vara slut? Jag känner mig bara så dum. Trodde ju på oss... inte på slutet kanske, men innan dess. Om nåt som känns rätt för mig, känns så fel för nån annan, kan man då nånsin våga lita på sina känslor? Eller var det bara jag som ville att det skulle fungera, fast det egentligen inte var så? Jag vet inte. Vet att jag var lycklig, särskilt kring jul. På nyårsafton var jag världens lyckligaste... men efter det vet jag inte riktigt... När gick det snett?

Skit samma egentligen. jag borde verkligen inte älta det här. Kände mig ju så klar med det! Känner fortfarande så egentligen.Känner mig stark och lycklig över mitt liv, stärkt av vår tid tillsammans, glad att ha haft någon att dela den mörka vintern med. Bara frågorna kunde försvinna, de som får mig att tvivla på mig själv. De kommer som en vindpust, kände av dem redan igår eftermiddag, men sprang sedan av mig dem. Kände lyckan över våren, över att springa så fort jag kan. Men sen kom de igen, som den boll J beskrev letade de sig i mitt inre, samlades och skapade den ultimata frågan: Är jag värd att älskas?

Men nu ska jag inte vältra mig mer i självömkan... jag ska läsa en god bok, prata med pappa och bestämma mig för att jag är en toppenpingla, väl värd att älskas :)

Kram