Söndag. Helgen snart över. Lugn men händelserik har den passerat. Ibland känns det som om tiden bara flyter förbi. Som om livet är en flod som för oss med sig, ibland går det oändligt långsamt, ibland fruktansvärt snabbt. Ibland glömmer man att stanna upp i det långsamma för att njuta av det som erbjud, ibland låter man sig föras med i det rasande tempot rädd för att stanna upp och känna efter, rädd för att ta ansvar för sina egna beslut. Vissa dagar är man nära att dras ner i djupet och drunkna, men på något sätt klarar man sig alltid. Några olika saker denna helg har fått mig att fundera på detta. Jag tror att många bara flyter med och nöjer sig med det de har, utan att ta ansvar och utan att egentligen fatta några beslut. Om man flyter med kan man liksom skylla på livet och inte på sig själv. Ännu fler lever som att de val man gjorde i ungdomen är de enda viktiga, som att det liksom är försent att göra nya val när man är vuxen. De grämer sig över det de inte inte gjorde och ångrar sånt de gjort. Kanske har jag också tänkt så nån gång. Men inte nu. Vad är det för mening med att ångra? Allt i livet har ju trots allt haft nån sorts mening. Allt man gör/inte gör formar den man är idag. Visst kan jag tycka att saker jag gjorde för tio år sen eller fem inte alltid var de saker jag skulle gjort idag, men ånger kan bara orsaka ångest och skuld, aldrig leda till nåt bra.
Livet har tagit mig på turer runt Sverige, kanske har vissa beslut varit mindre kloka. Att flytta 60 mil till en inte alltför lyckad relation i vilken jag mådde dåligt och förminskade mig själv kanske inte var det smartaste jag gjort. Men utan den flytten hade jag inte varit den jag är idag. jag hade aldrig träffat de vänner jag har här idag. Hur mitt liv hade varit utan den flytten kommer jag aldrig veta, men jag vet vad jag har. Jag är lycklig och stark nu och har faktiskt tagit ett alldeles eget beslut. Ett beslut som inte har med omständigheter att göra vare sig kärlek eller jobb. Min nya flytt är den första i mitt liv som jag är riktigt säker på. Detta är vad jag vill. Snart är jag 30. Vuxen på riktigt. Kanske borde jag fundera kring och våndas över allt man borde ha när man är 30 som jag saknar. Men det känns inte så. Mitt liv just nu är precis som jag vill att det ska vara. Livet är en märklig vän. Ibland känner man sig sviken av det, ibland förundras man över hur människor beter sig, ibland förstår man inte meningen med alltsammans. Men om vi bara vågar leva här och nu, vågar ta egna beslut och stå för dem, vågar känna efter här och nu, så står livet där och väntar med lyckan i handen.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar