Väderomslag

I går var det vår i luften på väg till jobbet. Riktig vår så det doftade och liksom sprakade i luften av allt som vill upp och fram. När jag sedan gick för att skriva kontrakt senare på eftermidagen både snöade och haglade det. Väderomslag hör väl våren till. Typiskt marsväder. 25 minuter fartlek på löpbandet blev gårdagens träningsdos. På lördag blir det långpass i skatås med göteborgsvarvet, kommer nog inte upp i pappas två timmars pass, men lite längre än vanligt ska det bli.

Nu är vi i varjke fall officiellt sambos om tre veckor. Kontrakt skrivna, lägenheten uppmätt, nu är det bara packning och planering som gäller.

Kram

Uppdatering...

Fyra pass sedan i lördags känns riktigt bra. Idag blev det medelhård distans 8 km på drygt 40 minuter. Kändes bra. Var trött innan, men när jag väl kom ut var det skönt. Det är vår i luften nu. Blev omsprungen av ett gäng friidrottare, men det får jag väl ta. Jag sprang å andra sidan om några småjoggare så det får väl gå på ett ut. Jag känner mig ganska stark.

I morgon är det helvila. Klipptid efter jobbet och sen AW med champagne med Meral som jag inte träffat på evigheter. Kul, kul!

Lycklig i regnet

...idag fick vi besked. Bytet har gått igenom. Efetre en del strul är det alltså definitivt klart. Pappren ska skrivas på i nästa vecka. Jag har varit lycklig hela dagen, redan innan beskedet kom. Gick och smålog i regnet efter dagislämning i morse. Allt kändes så rätt. Som att allt ramlat på plats. När H ringde blev det liksom bara grädde på moset.

Ikväll blev det ingen träning utan istället firande på vår favoritrestaurang Maharani. Supergott. Jag älskar indisk mat och som tur är delas detta av hela familjen även J som tycker att "tunnbröd med fil" (Naan och Raijta) är det godaste som finns och att Maharani är är jordens bästa restaurang, mycket tack vare den fantastiske kyparen Leon och hans gris.

På tal om Indiskt kan jag varmt rekommendera alla att gå och se Slumdog Millionaire som har premiär på fredag. Årets hittills klart bästa film. Varm, sorglig rolig och gripande, i ett hutlöst tempo med vackert foto. Kan inte beskrivas annat än som en riktig kanonfilm.

Kram

Mot varvet med en plan...

Som alltid när jag ska springa långlopp slår det mig ett par månader innan att två mil är ganska långt. Det är som att den insikten inte kan drabba mig innan det nästan är för sent. Jag amnäler mig långt innan loppet, ja långt innan man ens behöver tänka på att träna. Sen packar jag undan tankarna på loppet långt in i nån vrå av medvetandet och forsätter att lunka på som vanligt. Sen plötsligt står den bara där. Insikten. Den säger: Två mil är låååångt!! Den här gången dök insikten upp ungefär samtidigt med insikten om att kläderna inte passar. De insikterna är säkert polare och har konfererat både länge och väl över en kopp kaffe om hur de bäst ska angripa mig. Tillsammans är vi starka tänkte de. De hade rätt.

Tillsammans är ni starka tänkte jag. Tillsammans. Jag behöver också nån att vara stark med tänkte jag. Så jag gjorde en plan. Jag gillar planer. Ordsning och reda. Letade rätt på min trogne löparkompis och coach szalkai och la tillsammans med honom upp en plan för vårens träning. Eller alltså... jag läste och lät mig inspireras. Nästa vecka innehåller fyra pass varav två ganska lätta distans lopp och ett tempolopp med fartökning.

Just nu känner jag mig väldigt peppad. Vi får väl se hur det känns i slutet av veckan. Håller er uppdaterade.

Allt för idag...

Kram

Solsken

Idag skiner solen från en klarblå himmel och det är vår i luften. Jag älskar sådana dagar, de bär liksom med sig ett löfte om bättre tider... Så snart frukosten smält ska jag ta en löptur i slottsskogen.

Idag känner jag mig lycklig och lätt i sinnet, tänk vad lite sol kan göra

Upp och ner... om året som gått

Insåg idag när jag läste en väns blogg att jag bloggat i drygt ett år nu. Bloggandet har väl precis som livet gått upp och ner. Ibland finns det ingen tid, andra gånger ingen ork. Att vara sambo i nån annans lägenhet gör också sitt till.

Förra året vid den här tiden bodde jag i Hässleholm och hade precis bestämt att jag skulle flytta. Strax efter blev jag dumpad för första gången i mitt liv, vilket gjorde mig ledsen. På något sätt finns det mycket mer att skriva då, när man är ledsen. När livet är jobbigt behöver man något sätt att ventilera det på. Bloggen är ett sätt att ventilera och dela med sig utan att trötta ut stackars vänner. De som vill kan läsa, andra slipper. Att skriva är också ett sätt att processa sina tankar tycker jag. Väl på papper inser man hur futtigt det låter.

Mitt liv har förändrats så oerhört det år som gått. Så mycket att nästan känns overkligt. Jag har flyttat, bytt jobb och snart ska jag bli sambo. Det hade jag aldrig trott. Var ju nästan beredd på att något skulle skita sig när det allt kändes så bra i höstas, men det gjorde det inte. Trivs som fisken i vattnet med att vara på gymnasiet igen. Trivs med mitt nya liv över huvud taget. Borde känna mig överlycklig. Ibland gör jag det också, som när jag promenerade till jobbet idag i vårsolen. Men lika ofta vaknar jag kallsvettig och funderar. Känner mig som en hopplös lärare som aldrig riktigt räcker till. Känner mig som en dålig människa utan karaktär som trots goda föresatser inte lyckats gå ner ett enda kilo sen i julas. Mina kläder passar inte längre. Jag har lovat mig själv att aldrig byta ut min garderod pga viktökning, men snart är jag så illa tvungen.

H är ljuset i mitt liv och den klippa som gör att ångesten försvinner lika fort som den kom. En del av det jobbiga försvinner nog nu när det blir ljusare. Dessutom ska vi ju snart flytta (förhoppningsvis, det strular lite). Att bo i kappsäck är inte särskilt givande och ibland känns det som att jag inte bestämmer över mitt liv längre, jag bara flyter med liksom. Jag vet att det mest finns i mitt huvud, men jag tror ändå att det kommer att kännas bättre när vi har en lägenhet som är bådas.

Denna veckan har i varje fall varit toppen. Helkväll med C i tisdags och middag ute med H på onsdagen. I kväll är jag ensam med mig själv vilket faktiskt känns ganska skönt. Ibland behöver man vara ensam med sina tankar.

För att summera året som gått så har det varit ett riktigt bra år. Det bästa på länge faktiskt. Saknar mina änner i Hålan, men känner att jag kommit hem här i Gbg.

Stora kramar till alla!!!

Ingen vidare bra dag...

Vaknade halv fyra i natt och kunde inte somna om. Tankarna vandrade och när man funderar under de där så kallade vargtimmarna är det aldrig några bra tankar som kommer. Det kändes som att allt var fel. Även om förnuftiga tankar som jag lyckades pressa in i skallen sa att allt är toppen, ville inte riktigt ångesten lyssna på det. När jag slutligen somnade om var det knappast med ett leende på läpparna.

Sen har hela dagen varit sådär. Ingen vidare dag helt enkelt.