trailrunning

trailrunning

tisdag 14 oktober 2008

trött...

Nu är det höst med allt vad det innebär. Jag älskar höstens klara ljus, höga luft och vackra färger. Jag älskar även regntunga skyar, i varje fall de första, eftersom de ger en anleding att tända ljus, krypa upp i soffan med en kopp te eller ett glas vin och bara mysa. Det jag däremot inte gillar är mörkret. Mörkret som råder när det är dags att masa sig ur sängen och som redan lagt sig när jag allt för sent masar mig hem från jobbet. Vad hjälper en strålande sol som idag, när man inte hinner njuta av den?

Börjar inse att det är ganska tungt att ro iland en halvfarts kurs på C-nivå samtidigt som man jobbar heltid (och lite till). Det är också ganska tungt att bära allas lycka, studieresultat och välmående på sina axlar, något som jag brukar vara alltför bra på. Idag tänkte jag att jag skulle se om nån annan tog ansvar vilket resulterade i smärre kaos. Jag menar inte att jag är oumbärlig, absolut inte, men ibland fungerar jag lite för lättvindigt som en curlingförälder åt mina kollegor och som en alltid närvarande kurator/hjälp/slagpåse/you-name-it åt mina elever. Måste sluta med det... ibland äter mitt engagemang upp mig inifrån. Har suttit var på jobbet till halv sju går och tills nu idag. Som tur är ska jag till H på middag imorn. Han är solskenet i mörkret, lyckan på min stig. Älskade H

1 kommentar:

Mamma Meral sa...

Gumman, nu är det dags att ta ett steg tillbaka. Du behöver inte göra allt. Njut av kärleken i stället. Och du, jag vet ett sätt att få njuta av sådana här dagar... Hör av dig om du vill veta mer... Puss!
Ps. Läs din mail... Ds.