Stilstudie vårloppet

Jag har sagt det förr och säger det igen. Man blir inte direkt snygg av att löpa... eller i varje fall inte under tiden:

Tussilagojakt

Efter många långa timmars kalasande med massor av människor av olika färg och form var det en riktig lisa för själen att få snöra på sig skorna för ett långpass. Jag inser att jag är alldeles för mycket eremit för att klara av så många människor på en och samma gång. Det känns som att jag ska explodera. Perfektionisten i mig kokar dessutom av allt som spills och oroas samtidigt över vad gästerna ska tycka om tårtan och om nån mer än jag själv ska upptäcka att karmen under stolen inte är dammad. Kroppen kändes seg och lite motvillig. Inte helt nöjd med att tvingas ut efter denna pärs. Inte helt förtjust över energiuppladdningen som bestod av en bit smörgåstårta alldeles för många timmar innan löpningsdags.

Huvudet kände sig dock lyckligt att få komma ut i den tomma höga verkligeheten där ingen pockar på ens uppmärksamhet. Själen kände sig fri.  Luften låg tung av regn. Perfekt för löpning. Full av syre och alldeles lagom varmt. Tuggade ut mot Björlanda tills cykelbanan tog slut. Svängde in vid volvo i Tuve och snurrade omkring i jakt på 8,5 km och vändning. Hittade skylt mot Biskopsgården som kändes mer lockande än vändpunktsbana. Vägen ledde in till Svarte Mosse. Mitt gamla löplandskap som legat i dvala under vintern. Älskade skog. Fågelkvitter. Men inga tussilago. Inte än. Ökade steget. Första 8 hade varit lätt uppför, men nu började lutningen hemåt. Snabbare och snabbare, med fint och högt löpsteg. Tänk på hälkicken. På positionen. Lodet. Tramp, tramp, tramp. Sista kilometern ökning lutade vägen lätt uppför igen. Ansträngningsnivån ökade, men jag hade bestämt mig. Sista fyra gick i snigelfart. Sammanlagt 16 km, lite kortare än tänkt, men med fartökning.  Exakt enligt Szalkais planering. 

I kväll väntar backintervaller och om benen orkar blir det lugn jogg i morgonn och nån form av kvalitet på onsdag. Sen vila

Pers/Pärs

Den här helgen är det många som springer premiärmilen och drömmer om pers. Lycka till allihopa, jag håller tummarna. Här hemma är det födelsedagskalas i dagarna två och det är en pärs. Nu har vi klarat oss i genom hälften och dessutom bakat chokladtårtsbottnar och förberett smörgåstårta. I morgon väntas 20 personer på någon slags öppet hus. Kul? Säkert. Men jag är nog lite för mycket av både enstöring och perfektionist för att kunna slappna av. 

Ser fram emot det långpass som jag planerat in när gästerna gått, ska försöka få till 17-18 km den här gången. Rensa huvudetordentligt.

Förkylningen som följde efter halsontet har släppt så nästa vecka inleds tufft, men avslutas lugnt med romantisk weekend i huvudstaden.

Vissa pass är jobbigare än andra

Idag var det tungt. 5x1000 meter är alltid jobbigt, men idag var det extra tungt. Tunga ben. Trötta ben. Muskler som inte svarar. Kändes i kroppen att jag sprang lopp i förrgår. Solen sken och jag hade trevligt sällskap, och det var tur det annars hade jag nog gett upp efter 4. Szalkai anbefallde att intervallerna skulle gå i 4.45 tempo, så det gjorde de. Lyckades till och med kapa 5 sekunder per intervall så att den sista gick i 4.30, så som pappa brukar förorda. Efteråt kändes det skönt även om benen protesterade mot nedjoggen.

Hoppas att det halsonda släpper greppet snart och jag får sova ordentligt i natt. Har en oro och rastlöshet i kroppen som igör det svårt att varva ner.

PB och genomklappning

Jaha... så var det avklarat. Årets första mål. Seedningsloppet. Efter en vinter med bra träning skulle kvittot komma. Är jag i form? Träningen har visserligen inte varit med milen som mål, utan ett halvmaratonprogram och formen ska egentligen visa sig först i maj, men ändå. Målsättningen var både hög och låg. Mikael hade peppat mig till 4.45 tempo och ett kvartsmaraton under 50 minuter. Kunde det vara rimligt? Som ett drömmål, visst, men jag har inte klarat milen under 50 minuter sen 2003. Mitt personliga mål blev istället just det. Att klara milen under 50 minuter. 

När jag vaknade i morse, vid fembläcket, trodde jag inte att jag skulle kunna springa alls. Halsen värkte och jag hostade upp otäckt slem. Efter ytterligare några timmars sömn kändes halsen bättre och kroppen okej. Bestämde att loppet skulle springas trots lite halsont. Det var ju trots allt ett av årets mål. Camilla hämtade upp mig vid strax efter 11 och vi mötte upp joggarna nere i frihamnen. Efter uppvärmning i snålblåst bestämde sig solen för att titta fram. Toalettköerna ringlade långa och jag var lite orolig för att magen inte skött sig som den skulle under morgonen. Men det var ju trots allt bara 10,5 km. Borde inte vara några problem. 

Väl i startfållan bestämde vi slutgiltig taktik. Vi skulle hjälpas åt att hålla tempot nere första kilometrarna och uppe sen. För egen del planerade jag att hålla 4.45 tempo till varvning, sen fick jag se. Kroppen kändes lätt och tempot lågt. Ganska snart hade vi sprungit en tredjedel. Solen sken och visserligen pinade vinden bitvis i ganska bra, men känslan var ändå okej. Bitvis var det ganska trångt, trängre än själva varvet. Benen pinnade på. Vi passerade under målfållan på 24.20. Precis på tänkt tempo. Perfekt. Hittills kändes det bra. Inga problem att hålla tiden. Kanske skulle jag ändå klara drömmålet? Efter ytterligare nån kilometer drog Mikael ifrån lite. Magen gjorde sig påmind. Ju längre jag sprang desto mer krampade den. Visste att det fanns Bajamajor vid 8 km. Det var bara att bita ihop. Det skulle inte bli någon drömtid idag. Efter toabesöket gick det lätt att springa igen. Kom snabbt upp i det ursprungliga 4.45 tempot igen. Passerade 10 km på 49. 32 och kom i mål på 52.11. Tider som jag egentligen är ganska nöjd med, men som känns snöpliga idag. 

Det positiva är att målet under 48 på milen inte känns omöjligt. Det kommer ju fler lopp.

Njutmorgon med galna fakirer och sommarkänslor

Jobbar lite hemifrån nu på morgonen. Läser på inför nationella proven, planerar resten av vårterminen och inser ännu en gång att det snart är sommar (bara 6 rena skolveckor kvar), en insikt som både lockar och skrämmer. Hur ska jag hinna allt?  

På TV:n rullar nyhetsmorgon. Salem och Sami Al Fakir är gäster. Vilka gäster sen! Salem förfäras över sin tidigare så fluffiga frisyr, Sami berättar att Salem är hans idol och vi får höra om trevåningshuset där de 6 barnen trängdes med alla sina instrument och gårdsplanen täcktes av pappans alla kundbilar. Det låter helt galet. Underbart, inspirerande och galet. Men i allt det galna finns struktur. Seriositet. Musiken och kreativiteten är inte på lek utan på allvar. Salems tonårsrevolution bestod i att byta instrument och börja spela jazz.

Nu har jag strukturerat min vårtermin, återfått kontrollen. Visst kommer jag att hinna allt. Inga problem. Kaffet kallnar. Dags att åka till jobbet.

Formtoppning och vila

Seedningsloppet på söndag är årets första mål. Jag hoppas att mitt pannben fixar det. Mikael och jag har gjort en taktik så att vi ska hjälpas åt att dra och sporra varandra till en bra tid. Han är nog lite snabbare än jag så jag hoppas att jag inte lovat för mycket. Inför loppet är det vila som gäller. Formtoppningsintervallerna avklarades i måndags. 9x 200 meter i 3.50 tempo. Kändes starkt, snabbt och bra. Lovande. Nu är det bara att vila benen tills de ropar att de vill springa. Förhoppningsvis gör de det på söndag.

Önska mig lycka till

Underbar vårjogg

idag var det bara underbart att springa. Solen sken och jag hade trevligt sällskap och lagom fart. Målet var att springa 15 km och det kändes aldrig jobbigt trots att det är det längsta jag sprungit på träning på mycket länge. Uppför Älvsborgsbron var det ganska kämpigt, med tunga ben från gårdagens lopp, men efter några kilometer släppte trögheten i benen och allt bara flöt på. Nästa gång får det bli ytterligare ett par kilometer.  känner mig stark och nöjd, även om jag har långt kvar till ultralöpare som Jennie och Mia, som sprang i 6 timmar igår

Dessutom slog jag mitt gamla veckorekord den här veckan med en kilometer. Nästa vecka blir det vilovecka och årets första riktiga tävling

Banrekord i snöslask

foto lånat från solvikingarna Stefan Litzén

Idag var det dags för årets första tävling. Efter en låååång vinter skulle våren löpas in i och med solvikingarnas vårtävling. Pappa var på plats, och som vanligt när han kommer hit och tävlar så var det strålande solsken. Eftersom arrangörerna varnade för bitvis svårlöpbart underlag satte jag på mig min ena brodd innan start. 

Under uppvärmningen kändes kroppen seg och tung och maten som att den skulle komma upp vilken sekund som helst. När startskottet gick bestämde jag mig för att ta det lugnt. Jag hittade en bra rygg att hålla och samdra med, och ett jämt fint tempo strax under 5 min /km.  Underlaget var bitvis snömoddigt och lite slirigt, men bortsett från en kortsväng innan sista backen var det inte särskilt halt. Skönt att ha brodden i sliriga nerförsbackar. 

Sista kilometern ökade jag tempot lite och försökte hitta flyt utför. Sprang i mål å 38.32 25 sekunder snabbare än förra året. det är jag helt nöjd med. Det bästa var att jag lyckades mota bort alla negativa tankar. 

Välkommen underbara vår!! I morgon 15 km sen uppladdning inför seedningsloppet, med formtoppningsintervaller och massor av vila.

Vila utan en gnutta träningsvärk

Måste tillstå att jag är en aningens aning besviken. Trodde nog att benen skulle vara lite ömma idag, att de skulle protestera lite efter gårdagens backgnetande. Kanske tog jag inte i tillräckligt hårt. Eller så var det den långa nedjoggen som gjorde susen. 

Dagen gick i den aktiva vilans tecken. Idrottsdag på jobbet med en dryg timmes skridskoåkning gjorde gott för både kropp och själ. 

I morgon kommer pappa. På lördag vårtävling. Underlaget verkar ju inte vara det bästa, men får se det som ett snabbdistanspass. Passar perfekt in i Szalkaischemat som påbjuder 8 km tempo på lördag. 

Backe upp och backe ner...

Vissa dagar känns benen tyngre än andra. Idag var en sådan dag. Tur då att man har en vilja av stål. Lång backe stod på programmet och med siktet inställt på pannbensbyggande föll valet av backe självfallet på Älvsborgsbron. Ur flera avseenden en icke optimal backe. Blåsigt och med massor av avgaser. Men den är lång och seg och utgör ju trots allt ett viktigt inslag i målet för min träning: Göteborgsvarvet. 

Göteborg visade sig från sin värsta sida i kväll och var blöt och råkall. Vinden pinade ordentligt i mitt ansikte på väg uppför och jag kände mig allt annat än stark. Nedför gick det ohyggligt sakta, nästan snigelfart. Målet var 20 minuter och eftersom varje vända tog ungefär 5 minuter räknade jag med fyra vändor. Nerför den sista satte jag fart ordentligt och fick riktigt spinn på benen. Nästan kenyansk fart. Väl nere pustade jag ut. Tittade på klockan. Nästan 3 minuter kvar. Inte mycket att be för. Så snabbt jag bara kunde uppför halva backen och så snabbt jag bara kunde ner igen. Sen var jag slut. Benen värkte. Lungorna värkte. Mina staplande nedjoggningssteg gick i en fart som kan tillskrivas en amöbas. Ville bara springa hem! Hem till soffan. Tvingade benen att jogga ner ordentligt, att ta en omväg. De var ytterst motvilliga, men de kommer att tacka mig imorgon.

Underbara intervaller

Jag drömmer om jobbiga intervallpass?

Jag fullkomligt älskar intervaller. Ju jobbigare desto bättre. Gärna med lite spykänsla mot slutet. Efter nästan 2 veckors ofrivilligt vilande från allt vad kvalitetsträning heter kände jag mig laddad till tänderna inför IK Joggs måndagsträning. 5x 1000 meter stod på programmet och med tanke på hur snabba killarna jag springer med är så var det en sak som var säker. Det skulle bli åka av.  Eftersom min kind fortfarande är öm efter operationen bestämde jag mig för att inte låta mig dras med i deras tempo och att verkligen lyssna på min kropp. En sak som jag är bra på är att hitta en jämn lagom hög fart. Ganska snabbt hittade jag flytet och tuggade mig fram i 4.30 fart. Banan var något kuperad så tempot hölls aningen långsammare än på tartanbana eller löpband. Asfalten var blöt men inte hal, för första gången på länge kunde jag ta ut steget. Trycka ifrån.  Peter cyklade bredvid och påminde mig om att fullfölja hälkicken även uppför. Löpsteget kändes fint. Drivet.  Tyvärr kände jag ganska snart hur det bultade i tanden och bestämde mig därför för att stanna efter fjärde. För att inte bli kall joggade jag en sista intervall. Det kändes som att flyta fram i lugn fart, en fart att kunna hålla länge. En blick på klockan noterade 4.40 tempo. Hur kan det kännas lugnt? Kanske är jag i form? Stark? Kanske till och med snabb?

Åttan var mosig och hal under upp- och nerjogg. På fredag kommer pappa, på lördag ska vi springa vårlopp. Undrar just hur det ska gå.

  

Nya tag

Efter en och en halv veckas ofrivilligt vilande är det dags för nya friska tag. Planen är två intervallpass varav ett i backe, lugn morgonjogg på rullband på fredag, tempo i form av Vårloppet på lördag och lugnt långpass på söndag. Eftersom jag inte är någon ultralöperska eller maratonaspirant utan en snabbhetsälskande långpasshatare så ska jag till helgen försöka mig på mitt första pass på över 15 km på många många år.  Hoppas på sol och sällskap.

Äntligen

Äntligen kan jag gapa

Äntligen kan jag äta

Äntligen kan springa

Solen skiner

Livet leker

Kram

Det här med pannben

Det skrivs en hel del om pannben på diverse olika träningsbloggar. Pannben nog att orka springa långpass på löpband eller att trotsa väder och vind och ge sig ut trots snö, slask eller spöregn. Pannbenet kan också hjälpa en att ta ut allt ur kroppen, att orka mer än man trodde. Pannbensbyggande träning hjälper en också att klara av tävlingslopp på bästa sätt. Ett starkt pannben ska visst hjälpa en att orka de där sista kilometrarna på göteborgsvarvet, eller att inte ge upp när benen värker.

Jag är en hejare på pannbensbyggande träning. Jag älskar blodsmaksskapande intervaller och det finns inte många väderförhållanden som kan hindra mig från att ge mig ut på ett planerat löppass. När det är dags för tävling är dock pannbenet som bortblåst. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sprungit snabbdistans pass i tänkt tävlingsfart, eller att jag egentligen vet att jag har kapaciteten att springa 21 km utan att stanna. Hela mitt inre skriker åt mig:  "Hallå!! Stanna!! Vad håller du på med!!" Jag är alltid jättepeppad innan start. Samlad och fokuserad. det finns ju egentligen inget som kan gå fel. det är ju inte som orientering där man kan missa till första kontrollen och få hela loppet förstört. det är ju bara att följa flaggvakterna. Egentligen behöver man inte tänka. Bara springa. Kanske är det det som är problemet. jag tänker för mycket. Vill för mycket. Mitt allra första millopp var tjejmilen 2003. Jag hade ganska nyss slutat röka och hade aldrig, i vuxen ålder, sprungit längre än 5 km på träning. Målet var under timmen. Loppet gick betydligt lättare än jag hade trott och jag sprang in på 49.40. Till året efter tränade jag medvetet efter ett program på marathon.se. Målet var att förbättra tiden rejält. Under loppet började jag tänka. Fundera. Stressa. Jag sprang i mål på 52.35. Samma sak med halvmaraton. Sprang Broloppet 2005 och hade då aldrig sprungit längre än en mil. Fick sällskap med en dansk äldre man halva loppet, sen släppte han med orden: kör du.  Jag sprang in på 1.48.30. Supernöjd. Sedan dess har jag aldrig varit under två timmar, trots betydligt mer träning. Aldrig under 50 minuter på milen. i alla fall inte på tävling. 

Jag hoppas innerligt att det ska bli annorlunda i år. Att jag ska lyckas bygga lite tävlingspannben. Lite positiva målbilder. I år ska jag minsann lyckas. Varvet under 2 timmar och milen under 50 minuter. Egentligen har jag betydligt högre mål än så, men de får vänta.

En föraning om vår

Igår kände jag den. Doften. Det där i luften som säger: Nu är det minsann dags för en ny årstid. Trots snö och is fanns en förhoppning. Ett löfte. Asfalten kikade fram på sina ställen och viskade: Snart, snart. Solen var inte bara blek på himlen utan orkade faktiskt värma. Smälta. Inte längre februarisol. Solen har en makalös kraft. Att läka och hela. Att fösa undan det som är svårt och fylla hela hjärtat och själen med glädje. Inte för att jag har varit särskilt sorgsen. Inte alls. Denna vinter har faktiskt varit uthärdlig, ljus och vit. Men det är ändå skillnad. När solen kommer med löftet om vår är det som att något vaknar. Något vackert och glatt som legat och gömt sig hela vintern. Som gått i ide. Det är som att jag plötsligt inser vem och hur jag är. En glad och sprudlande person. En person med massor av energi. Snart kommer mina fötter att få springa mot vårgrusig asfalt. Snart kommer de första tussilagona att le mot mig i backen vid Svarte mosse och vitsipporna kommer att slå ut i backen här intill. Välkommen du underbara vår!

PS! tandläkaren opererade inte bort huvudet, men jag fick kåvepenin och en ny tid. Svullnaden har lagt sig lite och jag har hopp om livet och löpningen

hemma från jobbet...

Idag är jag hemma från jobbet. Det har jag aldrig varit förut. Jag lider av svåra duktighetskomplex som driver mig till jobbet oavsett vad. Ingen feber i världen kan stoppa mig. Inga täppta näsor eller igen murade bihålor. Jag är medveten om att detta inte nödvändigtvis är en god egenskap. Att man ska vara hemma när man är sjuk. Vila upp sig. Bli frisk. Men den lutheranska djävulen på min axel brukar inte bry sig ett dugg om det. Gå till jobbet säger han. Du orkar visst. Men inte idag. Min tand värker så infernaliskt att tårarna sprutar och jag har bara lyckats få ett par timmars sömn på hela natten. Så nu är jag hemma. Om en liten stund ska jag bege mig till tandläkaren för inspektion. Kanske kan han operea bort hela huvudet.