Kettlebellarmy och mygginvasion

Under förra veckans Kettlebellarmy lyckades jag sträcka en magmuskel i en av de första övningarna. Det gjorde att jag tyvärr inte kunde genomföra övningarna på det sätt jag skulle velat. Denna gång var jag lite försiktigare och undvek redan från början de övningar som innebär för högt buktryck, dvs de flesta övningar på hand och fot ty armhävningar. Eftersom mina magmuskler delat sig en aning undviker jag också raka sit-ups eftersom de gör mer skada en nytta. Trots detta var kvällens pass riktigt lyckat. jag kände mig lite tung under min inledande uppvärmningsjogg innan själva träningen, men när vi väl satt igång var det lika roligt som vanligt och vissa övningar skrattade jag mig formligen igenom. Något som däremot inte var särskilt roligt, om än bitvis ganska skrattretande, var alla mygg. Jag vet inte om jag någonsin sett så många mygg på en och samma gång. De var överallt. Om man försökte vila i en endaste sekund så var de där och täckte en från topp till tå. Under några ögonblick slog det mig att de kanske var inhyrda av Madde och Andréa för att få oss att kämpa hårdare. Men de blev ju också utsatta. Kanske var det någon träningsgud som tyckte att vi inte fick tillräckligt med träningsvärk förra veckan och som därför sänt ut en myggarmé att drilla oss. Jobbigt var det hur som helst. 

Något annat som är lite jobbigt med träningen är att inte kunna utföra alla övningar och att ständigt känna sig lite underlägsen de andra deltagarna. Tävlingsmänniskan i mig vill gärna vara bäst... eller åtminstone lika bra som det andra. Inte sämst. Samtidigt vill jag ju inte pressa mig för hårt, med tanke på bebisen. Så jag hoppas över vissa saker. Jag gör armhävningarna på knä och burpeesarna i någon sorts kompromissvariant. Jag vet ju att det är bäst både för min kropp och bebisen. Samtidigt slänger jag längtansfulla blickar på de andra. jag vill också vrida ur det där sista ur kroppen. Tvinga musklerna att tåla mjölksyran. Pressa mig till bristningsgränsen och lite till. Känna blodsmaken. Inte vara den som känner efter och ger upp. Kanske låter detta konstigt, men jag älskar att pressa mig på träning. Älskar hårda tuffa pass. Korta intervaller. Tunga vikter. Jag längtar efter den träning som inte längre finns på mitt program. Den träning som får vänta till efter bebisen. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara gravid. Hela min kropp har fått en helt ny mening i och med detta. Jag känner mig vacker på ett helt annat sätt än annars, nöjd med min kropp på ett helt annat sätt. Men jag kan ändå sakna vissa saker. Som hård träning. Eller en rejäl fylla.