Tjock men lycklig

Jag väger mig en gång i veckan sen jag blev gravid och fram tills nu har det inte hänt så mycket. Inte heller magen har synts så värst mycket, jag är ju inte pinnsmal till att börja med och har alltid kunnat se gravid ut om jag bara velat. Vi tar bilder varje vecka och magen har snarare krympt än växt sen vi började med det i vecka 15. Senaste veckan har det dock känts som att magen växt lite och blivit hårdare. I morse hade jag dessutom gått upp drygt ett kilo sen förra veckan (totalt drygt tre kilo). Kanske börjar det hända saker nu. Jag möter det med skräckblandad förtjusning. är rädd att bli en flodhäst, men längtar samtidigt efter magen. Allra mest längtar jag efter att känna bebisen. En liten spark bara... eller en knuff. Så jag vet att han lever, eller hon.

Pigga ben

Jag i lufstempo under gbgvarvet

Stack till Slätta Damm idag för att njuta av sommarmorgonen och skogsluften. Värmde upp i ett mycket långsamt tempo för att känna på roppen. Morgonen var alldeles stilla och solen sken från en klarblå himmel. Luften var fortfarande lite kylig även om solstrålarna värmde mot huden. Perfekt löpväder. Efter uppvrmningen testade jag att springa lite snabbare. Lät benen flyta fram i nerförsbackarna och trippade uppför. Kände hur kroppen svarade på försöket utan att pulsen rusade, utan mjölksyra eller annat obehag. Slätta damm är ganska kuperat så kilometertiderna blev ganska modesta, men i det flacka partiet mot Kättilsröd gick det ganska fort runt 4.30-4.45.  Det kändes otroligt skönt att inte lufsa, att springa på riktigt. När jag nådde den långa branta backen upp i skogen igen fick jag sakta av och gå uppför. Jag hade säkert kunnat springa uppför, men jag väljer att lyssna på min kropp nuförtiden, jag kommer ju ändå inte att bli snabbare de närmaste månaderna. Sammantaget fick jag i alla fall ihop 5 km på 26 minuter. Med en puls som aldrig var över 75%. Nöjd och glad avslutade jag i långsamt lufstempo och rundade av det hela med 20 minuter styrka. 

Sommarlov och lufsjogg

Sitter på jobbet för allra sista gången den här terminen. Ska alldeles snart åka hem och helt och hållet officiellt ta sommarlov. Tyvärr lyser den riktiga värmen med sin frånvaro. Det är finfint väder, men inte direkt så att man vill hoppa i närmsta sjö. Eller kanske ändå... I går när jag var ute och ljudbokslufsadeblev jag faktiskt så varm att jag längtade efter en sjö. Så i morgon blir det nog en sväng till Härlanda, då kan jag lufsa mig runt åttan och avsluta med ett dopp.

Ljudokslufsande är annars min nya hobby. Att kalla det jag sysslar med för löpning vore att ta i. Kroppen är tyngre än vanligt. Inte så att jag märker av magen, som fortafarande lyser med sin frånvaro, eller viktökningen, som hittills är knappa två kilo. Mer en allmän tunghetskänsla. Hjärtat har 20 % mer blod att pumpa runt vilket säkert bidrar. Benen blir fulla av mjölksyra av minsta backe. Mjölksyra ska man undvika har jag läst, så jag går snällt i backarna. Nu låter det som att löpningen är plågsam och det är den absolut inte. Det är superskönt att springa. Bara inte så snabbt. Mer lufsande. Med gånginslag. Jag försöker bara vänja psyket vid denna nya lugna, liksom trivsamma, träning. Mitt psyke gillar smärta och utmaningar. Gillar när det går fort. Det gör det ju inte nu. Men jag vänjer mig nog snart, har ju inte så mycket val. Tids nog får jag springa snabbt och tufft igen. Då väntar nya utmaningar. Lidingölopp och maraton. Nya rekord på 5 km och milen. Men nu gäller ljudbokslufs.

löpning med ett helt nytt fokus

När jag gjorde om denna blogg till en träningsblogg hade jag ett tydligt träningsfokus och ett tydligt mål med min träning. Målet var att bli snabbare och mer uthållig. Sen dess har en hel del hänt. Saker som gör att fokus har förflyttats och att 2.18 på Göteborgsvarvet kändes helt okej. Mina mål är nu satta långt fram och fokus det närmsta halvåret kommer att ligga på att behålla formen. Min kropp har nämligen fått en ny mening. Mitt liv en ny kamrat. En liten varelse som kommer att hålla mig sällskap på träningarna och som gör att jag är tyngre och blir otympligare för varje dag som går.  Jag kommer att fortsätta att blogga om löpning, men med ett helt nytt fokus.

I morgon börjar semestern och med den massor av tid för löpning. Löpning i lufstempo. Löpning för njutningens skull.

funderar så det knakar...

...på framtida planer. Lidingöloppet nästa höst och sen jubileumsmaraton 2012, låter väl som en bra plan? Ska bara lära mig att gilla långpass först

fartlek och sommarlandssprint

Löpningen har inte varit så högt prioriterad i dessa tider av student, betygssättning och kursexamination. Helgen bjöd dock på sprintorientering på Skara sommarland tillsammans med hela min familj inklusive pappa och syster med barn och man. Lilltjejen har bestämt sig för att sluta med fotbollen och börja med orientering istället och detta evenemang blev hennes debut. Hon var mäkta nöjd efter dagen även om jag tror att själva nöjesparken var roligare än sportandet. Även H sprang orientering för första gången och gjorde det med den äran. Kanske blir vi en riktig orienterarfamilj. Mitt lopp gick helt okej, missade inte så mycket även om det kunde gått bra mycket fortare med bättre kartteknik. Pappa kom tvåa på sin bana. Han är ett riktigt sprintess. 

Idag skulle vi ha haft mysdag vid Härlanda Tjärn med eleverna. det dåliga vädret gjorde dock att vi åkte och bowlade istället. Som med alla sporter som innehåller bollar, så suger jag på bowling. Men det var kanske inte vinst som var målet ändå. Efter bowlingen passade jag på att sticka upp till Skatås en sväng. gav mig ut på milen för att känna på kroppen lite. Den är inte i kanon form direkt. Bli fort trött och minsta backe ger känningar i benen, eller åtminstone om de är branta och sådana finns det ju ganska gott om i Skatås.   Försökte få upp lite tempo mellan varven och gick istället i de brantaste backarna. Fartlek helt enkelt. Efter att ha accepterat att det inte skulle bli någon rekordmil kände jag mig ganska nöjd med passet. Skönt att komma ut i skogen en timme.

På väg hem blev jag stoppad av polisen. Blev så nervös att jag stängde av bilen vilket gjorde att jag inte fick ner rutan. Det var blåskontroll. Inget att oroa sig för alltså, men jag hade ändå hjärtat i halsgropen när jag körde därifrån. Konstigt vilken känsla polisen inger i mig. Trots att jag är en väldans laglydig medborgare.

Trevlig kväll i goda vänners lag

Glömde klocka och pulsband hemma så jag hade ingen som helst koll. Hade bara ett mål och det var att ta det lugnt, undvika mjölksyra och spurta sista kilometern. Jag tog det lugnt, smålunkade i sista jobbiga backen och hade hur mycket energi som helst kvar till spurten. Tyvärr var banan för kort i år igen så min utmärkta tid på knappt 23 minuter förvandlades till en medioker tid exakt en minut sämre än förra året. Men jag är nöjd och glad ändå. Det var roligt och soligt både under loppet och på picknicken efteråt. Vill man seriösspringa ska man välja ett annat lopp (för det är en faslig massa gnäll på arrangemanget på jogg.se) Blodomloppet och vårruset är folkfester, inte rekordsättarlopp. Det mesta var dessutom bättre i år än förra året, tyvärr hade de dock inte lyckats med målet att få ihop en exakt 5/10 km kontrollmätt bana. Tråkigt med tanke på att detta utlovades innan start. Mig gör det inget om det är 4,7 km, men då får de gärna vara öppna med det innan start.