Vilodagar i solskenet

I två dagar nu har jag vilat. Eller egentligen inte alls vilat, men inte tränat. Dessa dagar har vi spenderat ganska många timmar på passcentralen och ännu fler timmar på promenad i solen. Dessutom har vi varit på öppna förskolan och babysimmet. Inez har också lärt sig vända sig från mage till rygg och så har vi haft besök av morfar. Just nu sover lillhjärtat i min famn. Det är jobbigt med vilodagar tycker hon

Solsken

Idag var det vår. Inte bara en föraning om vår, utan full strålande vår. Solen värmde och fåglarna sjöng. Solen gör mig alltid lycklig inifrån och ut. Det är något visst med vårsolen för oss nordbor. Den liksom lockar och pockar på ett alldeles speciellt vis. Just idag gjorde solen mig extra gott. Allt som hänt med jobbet har gjort att jag varit i lite av en svacka. Senaste veckan har jag ju dessutom jobbat heltid och därigenom inte känt mig som en särskilt bra mamma. Lite för att jag på sätt och vis gillat att jobba, att vara i hetluften och styra och ställa. Ordna upp. Organisera. Göra sånt jag är bra på och dessutom känna mig viktig och meningsfull. Även om det är underbart att vara med Inez trivs jag allra bäst när jag har massor att göra. Det ger mig dåligt samvete. Men nu är det färdigjobbat för den här gången. Nu ska jag ägna mig helhjärtat åt min lilla älskling och bara njuta av den stundande våren. Försöka lägga bort oron för jobbet och glömma undan den gnagande känslan av meningslöshet som alltid infinner sig när jag har för mycket ledig tid. Solen lockade i alla fall fram en känsla av lycka som jag inte riktigt känt på ett tag förutom korta stunder när jag myser med Inez. Två långa promenader i solskenet blev det idag och det var precis vad både kropp och själ behövde.

Gårdagens intervallpass då? Jo, det var precis så underbar som jag hoppats. Vi körde minutstege 1+1+2+2 följt av 3+4+4+3 följt av 2+2+1+1 med 30 sekunders vila mellan varje och en minut mellan seten. Det var helt underbart. Jobbigt på ett bra sätt och utan att göra ont nån stans. De två sista intervallerna tryckte jag på ordentligt, lät benen löpa. Pulsen steg och hjärtat ville nästan slita sig loss ur bröstet. Det var underbart! Jag längtar redan till nästa gång

Längtar...

...efter kvällens intervaller. Jag älskar intervaller. Att springa snabbt, sådär att det nästan gör ont är det bästa jag vet. I kväll står det intervallstege på schemat på IK-jogg träningen. Jag har inte sprungit intervaller med nån slags ordentlig fart sen jag fick veta att jag var gravid. Det är nästan ett år sen. Kan ni fatta vad jag längtar

Härliga träningsvärk

Igår var jag nästan lite orolig. Det värkte lite här och var i min stackars kropp och jag var orolig att jag tagit i för hårt, sprungit över min förmåga. Idag har all ledbrutenhet försvunnit och ersatts av något mer välkommet. En välbekant och efterlängtad gammal vän. Träningsvärk. Härligt!

14 km 14 veckor post pregnancy

På grund av förkylning, som i och för sig försvunnit för länge sen, och jobb på min kaotiska arbetsplats, har det blivit dåligt med löpning på sista tiden. Idag blev det dock änding på det och istället distansrekord som hette duga. Dubbelt upp. 14 km mot 7 förra gången. Det känns lite i kroppen så här i efterhand, men under tiden var det härligt.

Halv tio tog jag bussen till stan för att möta långpassgruppen från jogg.se. Klev av vid nordstan och hade således 1,5 kilometer i benen när jag nådde mötesplatsen på Heden. Då dog klockan. Frågan som då uppstår är om kilometrarna efter det räknas. Finns de verkligen när de inte registrerats av Garmin? Hur gjorde folk förr, innan tekniken kan man undra?Denna fråga och andra livsviktiga spörsmål avhandlades med Madde, Mia och en rad andra trevliga löpare under löpturen som gick från Heden genom Haga och vidare bort över Älvsborgsbron. Jag hade redan innan bestämt att det fick räcka med dryga milen så vid lindholmen svängde jag av och stack hemåt. 10,7 km och 62 minuter meddelade Maddes Garmin. Hemvägen har jag sprungit så många gånger att jag vet att den är 2 km. 14 kilometer är långt för mig även innan jag blev gravid. Jag har aldrig gillat långpass, men med sällskap var det ju betydligt roligare nästan kul faktiskt. 14 km 14 veckor efter kejsarsnittet känns bättre än jag hade vågat hoppas på. På måndag släpps ett 10 veckors program inför varvet på jogg.se så från och med då ska jag verkligen försöka få in tre till fyra pass i veckan varav två utan vagnen, ett långpass och ett kvalitetspass.

Nu ska jag mysa lite med Inez innan det är dags för lördagsmys och melodifestival

När det inte blir som man planerat

Igår hade jag planerat att springa en sväng, men eftersom vad som skulle vara ett kort fackmöte på jobbet förvandlades till en heldag av arbete så blev det inte så. Det är lite struligt på jobbet just nu och de behövde min hjälp för att reda ut visa saker. Efter att ha jobbat i en och en halv dag med detta är jag inte säker på att det är möjligt. Det är verkligen en härva av trassel alltsammans. För elevernas skull gör jag dock ett ärligt försök. Detta nya fokus gör att träningen får komma lite i skymundan. Idag har jag haft lite känningar av halsont så vila kanske ändå är bästa medicinen.

I dag har lillan vaccinerats. Hon blev tre månader i går och då är det dags för vaccin. Lite jobbigt var det allt att se sin lilla flicka bli alldeles förtvivlad. Som tur var gick det snabbt över och även om hon varit lite småkinkig och trött under eftermiddagen verkar hon inte må direkt dåligt. Vi har lekt tillsammans på filten och pratat massor nu under förkvällen. Hon är så stor och duktig lillflickan. Pratar hur mycket som helst och kämpar ivrigt för att lära sig rulla. Det går väl sådär, hon får inte med sig armen så hon fastnar liksom halvvägs och blir superfrustrerad och arg. Men övning sägs ju ge färdighet så snart lyckas hon nog.

Nu kommer snart H hem och jag har varit en riktig husfru och lagat sötpotatissallad med chili. Hoppas den smakar lika gott som jag minns den.

Som en kalv på grönbete

Ja, så kände jag mig igår på träningen. Det var helt fantastiskt att vara i Skatås igen, att springa på riktigt. Korta backintervaller stod på schemat efter 3,5 kilometer uppvärmning. Under graviditeten kunde jag knappt springa uppför en liten slänt utan att pulsen rusade och mjölksyran rann till. Igår kunde jag ta i nästan som vanligt. Liksom vila uppför. Springa med god teknik genom hela backen. Vända och springa snabbt, men kontrollerat, nerför. Efter fyra varv vilade vi. Jag kände mig stark. Snabb. Även om de jag sprang med var ännu snabbare. Fick kämpa för att inte förta mig. Inte rusa på för snabbt, dras med i tempot. Sista omgången låg jag lote efter och bestämde mig därför för att bara köra 2 varv, men att hänga på Helena som är precis lagom mycket snabbare uppför. Väl nere efter de två varven kom Tricky ångandes. När han satte av på ett varv till kunde jag inte motstå frestelsen att försöka hänga på. Det gick. Snabbt och slitigt, men inte omöjligt. Väl nere var jag ganska slut, men på ett skönt vis. Efter 3,5 kilometer nedjogg med paus för lite styrkeövningar hade jag samlat ihop 9 km. Jag kände mig trött, men glad. Inte slut, utan som att det fanns mer att ge. Under hela träningen kändes det så otroligt bra. Lätt och lockande. Hela tiden som att jag inte gick på max. Ville hoppa och skutta. Göra små hoppsasteg liksom. Jag längtar redan till nästa gång. Om två veckor är det dags igen. Då är jag förhoppningsvis ännu starkare.

På vägen hem längtade jag efter Inez så jag nästan gick sönder. Min älskade bebis. Jag hade ju aldrig varit utan henne så länge förut. Hon och H hade såklart klarat sig galant utan mig, även om jag tror att hon blev glad att jag kom hem.