Nya tag

Efter en och en halv veckas ofrivilligt vilande är det dags för nya friska tag. Planen är två intervallpass varav ett i backe, lugn morgonjogg på rullband på fredag, tempo i form av Vårloppet på lördag och lugnt långpass på söndag. Eftersom jag inte är någon ultralöperska eller maratonaspirant utan en snabbhetsälskande långpasshatare så ska jag till helgen försöka mig på mitt första pass på över 15 km på många många år.  Hoppas på sol och sällskap.

Äntligen

Äntligen kan jag gapa

Äntligen kan jag äta

Äntligen kan springa

Solen skiner

Livet leker

Kram

Det här med pannben

Det skrivs en hel del om pannben på diverse olika träningsbloggar. Pannben nog att orka springa långpass på löpband eller att trotsa väder och vind och ge sig ut trots snö, slask eller spöregn. Pannbenet kan också hjälpa en att ta ut allt ur kroppen, att orka mer än man trodde. Pannbensbyggande träning hjälper en också att klara av tävlingslopp på bästa sätt. Ett starkt pannben ska visst hjälpa en att orka de där sista kilometrarna på göteborgsvarvet, eller att inte ge upp när benen värker.

Jag är en hejare på pannbensbyggande träning. Jag älskar blodsmaksskapande intervaller och det finns inte många väderförhållanden som kan hindra mig från att ge mig ut på ett planerat löppass. När det är dags för tävling är dock pannbenet som bortblåst. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sprungit snabbdistans pass i tänkt tävlingsfart, eller att jag egentligen vet att jag har kapaciteten att springa 21 km utan att stanna. Hela mitt inre skriker åt mig:  "Hallå!! Stanna!! Vad håller du på med!!" Jag är alltid jättepeppad innan start. Samlad och fokuserad. det finns ju egentligen inget som kan gå fel. det är ju inte som orientering där man kan missa till första kontrollen och få hela loppet förstört. det är ju bara att följa flaggvakterna. Egentligen behöver man inte tänka. Bara springa. Kanske är det det som är problemet. jag tänker för mycket. Vill för mycket. Mitt allra första millopp var tjejmilen 2003. Jag hade ganska nyss slutat röka och hade aldrig, i vuxen ålder, sprungit längre än 5 km på träning. Målet var under timmen. Loppet gick betydligt lättare än jag hade trott och jag sprang in på 49.40. Till året efter tränade jag medvetet efter ett program på marathon.se. Målet var att förbättra tiden rejält. Under loppet började jag tänka. Fundera. Stressa. Jag sprang i mål på 52.35. Samma sak med halvmaraton. Sprang Broloppet 2005 och hade då aldrig sprungit längre än en mil. Fick sällskap med en dansk äldre man halva loppet, sen släppte han med orden: kör du.  Jag sprang in på 1.48.30. Supernöjd. Sedan dess har jag aldrig varit under två timmar, trots betydligt mer träning. Aldrig under 50 minuter på milen. i alla fall inte på tävling. 

Jag hoppas innerligt att det ska bli annorlunda i år. Att jag ska lyckas bygga lite tävlingspannben. Lite positiva målbilder. I år ska jag minsann lyckas. Varvet under 2 timmar och milen under 50 minuter. Egentligen har jag betydligt högre mål än så, men de får vänta.

En föraning om vår

Igår kände jag den. Doften. Det där i luften som säger: Nu är det minsann dags för en ny årstid. Trots snö och is fanns en förhoppning. Ett löfte. Asfalten kikade fram på sina ställen och viskade: Snart, snart. Solen var inte bara blek på himlen utan orkade faktiskt värma. Smälta. Inte längre februarisol. Solen har en makalös kraft. Att läka och hela. Att fösa undan det som är svårt och fylla hela hjärtat och själen med glädje. Inte för att jag har varit särskilt sorgsen. Inte alls. Denna vinter har faktiskt varit uthärdlig, ljus och vit. Men det är ändå skillnad. När solen kommer med löftet om vår är det som att något vaknar. Något vackert och glatt som legat och gömt sig hela vintern. Som gått i ide. Det är som att jag plötsligt inser vem och hur jag är. En glad och sprudlande person. En person med massor av energi. Snart kommer mina fötter att få springa mot vårgrusig asfalt. Snart kommer de första tussilagona att le mot mig i backen vid Svarte mosse och vitsipporna kommer att slå ut i backen här intill. Välkommen du underbara vår!

PS! tandläkaren opererade inte bort huvudet, men jag fick kåvepenin och en ny tid. Svullnaden har lagt sig lite och jag har hopp om livet och löpningen

hemma från jobbet...

Idag är jag hemma från jobbet. Det har jag aldrig varit förut. Jag lider av svåra duktighetskomplex som driver mig till jobbet oavsett vad. Ingen feber i världen kan stoppa mig. Inga täppta näsor eller igen murade bihålor. Jag är medveten om att detta inte nödvändigtvis är en god egenskap. Att man ska vara hemma när man är sjuk. Vila upp sig. Bli frisk. Men den lutheranska djävulen på min axel brukar inte bry sig ett dugg om det. Gå till jobbet säger han. Du orkar visst. Men inte idag. Min tand värker så infernaliskt att tårarna sprutar och jag har bara lyckats få ett par timmars sömn på hela natten. Så nu är jag hemma. Om en liten stund ska jag bege mig till tandläkaren för inspektion. Kanske kan han operea bort hela huvudet.

vårlopp...

Svullnaden har lagt sig lite, men bara en aning. Eftersom den först växte dramatiskt så ser jag ungefär ut som på bilden nedan fortfarande. Idag har jag dock kunnat peta i mig en och annan räka så det blir bättre och bättre. 

Eftersom jag ju har löpförbud har jag ägnat dagen åt lite shopping och fika med H medan J var på barnkalas. En lagom eftermiddag som avslutades med att jag anmälde mig till vårlopp och seedningslopp.  Vårlopp förresten. Med all den här snön blir det kanske inte direkt nåt vårigt med vårloppet. Inte om två veckor. Aldrig att all snö hinner smälta. Knappast några snödroppar eller tussilago i vägkanten. Knappast fötter mot grus på Skatås åttan. Men pappa kommer hursomhelst så Vårlopp blir det. Även om det mer blir snölopp, eller möjligtvis tölopp.  

AJ!!

Så här snygg är jag idag. Det var minsann ingen lätt sak att operera ut sin visdomstand. Själva operationen gick bra även om det bitvis lät som att jag hade ett helt bygge boende inne i huvudet. Men nu har min stackars kind svullnat upp till oanade proportioner. Svårt att äta och ett ständigt bultande i käken. Dessutom har jag fått löpförbud. Får inte ta i. Kanske lite lugn jogg på söndag.