Ur vulkanens mun

I lördags var vi inne en sväng på bokhandeln Wettergrens på vår väg till konstmuséet. Jag älskar bokhandlar, det är som att kliva in i en värld full av världar. Små och stora världar. Lyckliga och olyckliga, komplicerade och enkla. Massor av platser och livsöden som bara väntar på att bli upptäckta. Synd bara att det är så dyrt med böcker. På Bokia finns dock Låna och Läs, något jag testade för ett par år sen, men då inte riktigt fick till eftersom närmaste Bokia låg i Kristianstad. Nu bestämde jagmig dock för att ge det ett nytt försök när jag insåg att en hel rad av de böcker jag kastade förstulna blickar på ingick i sortimentet. Med mig hem fick jag denna första gång Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun, en bok jag läst mycket om och längtat efter att få läsa. Lite med samma tema som Bitterfittan men utan att lägga all skuld på mannen och patriarkatet.

Det tog mig tre dagar att läsa ut boken och det var sannerligen ingen munter resa. Romanens berättarjag Anna lever i ett glädjelöst äktenskap och plågas av mindervärdskomplex och en känsla att aldrig räcka till, att aldrig göra något rätt. Hon och hennes har sakta ihjäl varandra med sarkasmer, spydigheter och rena elakheter. Mitt i detta finns deras två barn, som de båda vill väldigt väl och älskar väldigt mycket, men som de samtidigt förgiftar genom sitt sätt att vara mot varandra. Det är bitvis mycket plågsam läsning. Jag lider med samtliga inblandade och en stark lust att ruska om dem och tvinga dem att ta i sina liv drabbar mig. Samtidigt känner jag igen mig i Anna, i hennes velighet och vilja att vara till lags. Känslan att alltid behöva fråga om lov och att ursäkta sina egna beslut och sin existens. Samtidigt som jag irriterar mig på henne ser jag lite av mig själv. Kanske är det därför det är så obehagligt. Anna är alltid rädd för att någon, företrädesvis hennes man, ska bli arg eller sur. Sluta tycka om, sluta älska, att allt ska ta slut. Eller det sista la jag till själv för det är där min rädsla bor. Om jag gör fel, väljer fel, tycker fel, då kanske människor runt omkring mig, företrädesvis pojkvänner, slutar vilja vara med mig. Grejen är ju att jag, precis som Anna, vet att detta är knasigt och att det är denna brist på självkänsla och ständiga sökande efter bekräftelse som i slutändan riskerar att kväva. Som gör att Anna och hennes man aldrihg riktigt käner sig tillräckliga för varandra, att de aldrig vågar tala ut av rädla för att såra den redan så ömtåliga självkänslan. Men som de konstaterar i slutet så måste man våga bråka också. Jag måste nog lära mig att bråka, att det inte är något farligt. Att ett gräl inte behöver betyda slutet. Att man kan älska varandra ändå, trots att man inte alltid är överens. Att man talar ut, rensar luften och kanske till och med bråkar är nog det enda sättet att hålla den giftiga surheten borta, den som förgiftat Annas och Mats äktenskap så till den milda grad att de inte kan prata med varandra utan att ana sarkasmer eller spydigheter i den andras röst, som gör att de inte längre kan ta i varandra utan att göra illa, att deras enda sexuella kontakt beskrivs mer som övergrepp än som älskog.

Det sorgligaste i romanen är hur åttaåriga Molly redan tagit efter sin mammas sätt att vara, hela hennes liv går ut på att vara andra människor till lags. Det är överhuvudtaget det sorgligaste i romanen, hur skadade barnen blir när föräldrarna inte tycker om varandra längre.

På det stora hela var det en mycket bra roman. Jobbig, plågsam och framförallt skrämmande. Jag blev rädd, för mig själv, för kärleken, för tvåsamhet, för familjeliv, men samtidigt på något sätt stärkt. På samma sätt som Bitterfittan så tror jag att alla, i varje fall alla kvinnor, kan känna igen sig i saker i denna bok, dessutom är den, till skilnad från BF välskriven och inte så där överdrivet politisk. Så mina vänner, har ni inte läst den, se till att göra det. Jag lovar inte att det blir roligt, eller ens underhållande, men inte desto mindre en läsupplevelse att minnas.

Förresten, idag är jag bara lyckligast på jorden :)